Endast text – Sida 17

Där ingen trodde något kunde leva

Mitt examensarbete vid universitetet handlade om arkéer, närmare bestämt om en arkéart som lever i 80-gradig syra i heta källor. Det är en så extrem miljö att det enligt all logik inte borde vara möjligt att överleva där. Jag har fascinerats av dessa bisarra och oerhört tuffa småttingar ända sedan jag som universitetsstudent först hörde talas om dem. Varför hade ingen berättat om dem tidigare?

I många hundra år delade vetenskapsmännen (och de ytterst få vetenskapskvinnorna) in livet i fem riken; djur, växter, svampar, protister (= alla andra eukaryoter) och bakterier. Bakterierna kallades också för prokaryoter eftersom de, till skillnad från eukaryoterna, inte har någon cellkärna. Detta system användes fortfarande när jag var barn, trots att forskarna vid det laget hunnit bli ordentligt skeptiska till denna gamla ”sanning”.

Det var i den moderna molekylärbiologins begynnelse på 1970-talet som Carl Woese upptäckte att vissa celler som ser ut som bakterier i mikroskopet egentligen är något helt annat. I början kallades dessa för ärkebakterier och man tänkte sig att de måste vara någon sorts unik typ av bakterier, men med tiden blev det allt mer uppenbart att de så kallade ärkebakterierna inte alls är några bakterier. De är något helt annat. Och sedan 1990 har forskarna dumpat de fem rikena och övergått till att dela in allt liv på jorden i tre domäner istället: eukaryoter, bakterier och arkéer. Tyvärr tar det ett tag för vetenskapliga revolutioner att nå de svenska skolorna (har den gjort det än?), så där regerade fortfarande de fem rikena under hela 90-talet.

Arkéer finns, precis som bakterier, överallt. Bland annat lever de i de kalla och syrefattiga sedimentlagren på havsbotten. Arkéer är svårstuderade eftersom de ofta trilskas och vägrar växa i laboratoriemiljö. De få arkéer som går att odla brukar ha en metan- eller svavelbaserad ämnesomsättning, men nu har forskare upptäckt att vissa sedimentlevande arkéer istället lever på en proteindiet.

De utsöndrar enzymer som bryter ner proteiner i sedimentet till mindre bitar. Dessa mindre bitar tas sedan upp av arkécellerna genom speciella kanaler i cellmembranet för fortsatt nedbrytning och återanvändning av beståndsdelarna. Proteinerna kommer huvudsakligen från döda organismer och ansamlas i sedimenten där de ingår i en av jordens största reservoarer av organiskt kol. De sedimentlevande arkéernas nedbrytning av proteiner påverkar därför den globala kolcykeln. David Valentine uppskattar att det kan finnas 1000 000 000 000 000 000 000 000 000 arkéer som lever i havssedimenten, så det är knappast någon liten effekt vi pratar om.

Dessutom finns de inte bara i sedimenten ovanpå havsbotten. En annan grupp forskare har letat liv på helt nya ställen och funnit att det lever mikroorganismer, inklusive arkéer, även inne i själva jordskorpan. De har borrat flera hundra meter ner i 3,5 miljoner år gammal jordskorpa av basalt som ligger under sedimentet på havsbotten utanför västra USA. Där, inne i själva jordskorpan, hittade de levande mikroorganismer som verkar ha metan- och svavelbaserad ämnesomsättning. De oceaniska plattorna är den största potentiella livsmiljön på hela jorden, så detta fynd har potentiellt stor betydelse.

Än vet vi inte hur mycket liv som egentligen finns där nere, men det skulle kunna vara det första stora ekosystem på jorden som drivs av kemosyntes snarare än fotosyntes. Vilket är egentligen det vanligaste systemet? På jordytan är livet fotosyntetiskt och använder solenergi för att omvandla koldioxid till organiska molekyler. Kemosyntetiskt liv är helt oberoende av solen och använder istället energi från andra källor. I den varma havsskorpan (temperaturen ligger konstant på ungefär 64°C) frigörs energi när havsvatten tränger in i basalten och reagerar med den, och det är denna energi som verkar utgöra basen för livet där inne.

För att kontrollera att de spår av liv de hittat inne i basalten inte bara var nedbrytningsprodukter från döda organismer försökte de odla proverna på laboratoriet. De växte visserligen mycket långsamt, men de producerade mätbara mängder metan vilket visade att de innehöll levande metanogener. Livet har ännu en gång visat sig klara mer än vi trott. Finns det egentligen någon gräns för var det är möjligt att leva?

Källor:

Mark A. Lever m.fl. (2013) Evidence for Microbial Carbon and Sulfur Cycling in Deeply Buried Ridge Flank Basalt. Science 339, s. 1305. Se också kommentar av Ed Yong (Life found deep under the sea) på Nature News & Comments den 14 mars.

Karen G. Lloyd m.fl. (2013) Predominant archaea in marine sediments degrade detrital proteins. Nature 496, s. 215. Se också kommentar av David L. Valentine (Microbiology: Intraterrestrial lifestyles). Nature 496, s. 176

Carl R. Woese, Otto Kandler och Mark L. Wheelis (1990) Towards a natural system of organisms: Proposal for the domains Archaea, Bacteria, and Eucarya. PNAS 87, s. 4576

Jorden och de som bor i den

Det första många tänker på när de hör ordet jord är smuts. Ja, man blir smutsig av att hantera jord, men det är en smuts vi borde vara tacksamma för, för utan denna bruna smuts får vi gå hungriga. Sedan många tusen år tillbaka hänger vårt samhälles överlevnad på vår tillgång till bra odlingsjord. Men vad är egentligen jord för någonting?

Håkan Wallander har skrivit en hel bok om ämnet: Jord – Funderingar kring grunden för vår tillvaro. Här diskuterar han bland annat vad jord är för någonting och hur den bildas, och vad skillnaden egentligen är mellan bra och dålig odlingsjord. Håkan tar också upp varför salt är så giftigt när det hamnar i jorden, vilket vore nyttig läsning för de tokdårar som vill salta skidspår i skogen. Fakta blandas med anekdoter, vilket gör att boken känns lättläst trots att den innehåller en hel del vetenskap.

Men boken handlar inte bara om själva jorden, utan minst lika mycket om de organismer som lever i den. Speciellt om mykorrhiza – det livsviktiga samarbetet mellan svampar och växter som är Håkans specialitet. Han förklarar i boken bland annat varför artrikedomen nog inte alls är större i en tropisk regnskog än i en svensk skog, tvärtemot vad som brukar påstås. I alla fall inte om man räknar med de varelser som lever under jorden och inte bara de som lever ovan jord.

Visserligen påstår han att landlevande växter uppstod för ungefär 400 miljoner år sedan, men den lilla missen får man nog förlåta honom. Landlevande växter fanns troligen redan under ordovicium och definitivt under silur, vilket är bra mycket tidigare än 400 miljoner år sedan. Tidigaste direkta fossila bevisen för mykorrhiza däremot är ungefär 400 miljoner år gamla, även om symbiosen troligen är ännu äldre.

Boken tar upp en hel del information som är bra att känna till för de som i olika sammanhang försöker odla växter. Bland annat påpekar han det hejdlösa lurendrejeri som pågår i blomsterhandlarna när det gäller de välfyllda hyllorna med allehanda specialgödningsmedel som påstås vara anpassade för olika växters unika näringsbehov. Vilket då unika näringsbehov? Alla sorters växter behöver i grunden samma näringsämnen för att överleva. Vilka näringsämnen det handlar om kan man slå upp i första bästa lärobok i växtfysiologi.

I och för sig kan proportionerna mellan näringsämnena i marken variera, liksom hur lättillgängliga de är, och växter är olika bra på att kunna hantera detta. De är därför olika bra på att konkurrera om utrymmet i naturen, men odlare tenderar att glömma att detta inte spelar någon roll i rabatten eller i blomkrukan. Där är nämligen den tjänstvilliga människan alltid beredd att kavla upp ärmarna och hugga i med hacka och spade för att hänsynslöst utrota alla tänkbara konkurrenter.

Tre män i en båt (för att inte tala om hunden)

”Vi kom till Waterloostationen klockan 11.00 och frågade varifrån tåget kl. 11.05 avgick. Naturligtvis visste ingen det: ingen på Waterloo vet någonsin varifrån ett tåg avgår eller, sedan ett tåg avgått, vart det går eller något annat som har med det tåget att göra. Bäraren som tog hand om våra saker trodde, att det skulle avgå från plattform nr 2 under det att en annan bärare, med vilken han diskuterade frågan, hade hört rykten om att det skulle avgå från nr 1. Stationsinspektören, å andra sidan, var övertygad om att det skulle avgå från lokalperrongen.

För att göra slut på diskussionen gick vi en trappa upp och frågade trafikintendenten som påstod, att han just hade mött en karl, som hade sagt att han hade sett det vid plattform nr 3. Vi gick till plattform 3, men tjänstemännen där påstod, att de snarare trodde att det tåget var Southamptonexpressen eller också Windsorlinjen. Men de var säkra på att det inte var Kingstontåget, även om de inte nöjaktigt kunde förklara varför de var så säkra på det.”

De som åkt en hel del tåg under senare år känner nog igen sig. Det är faktiskt svårt att förstå att boken Tre män i en båt (för att inte tala om hunden) av Jerome K. Jerome är mer än 120 år gammal. Den är en märkligt modern och mycket rolig skildring av tre extremt hypokondriska män (och en icke-hypokondrisk hund) som, trots att de aldrig utför något arbete, bestämmer sig för att alla deras problem orsakats av att de är överansträngda. Detta tillstånd botas lämpligen genom en hälsoresa. Eftersom kurorter bedöms vara alldeles för tråkiga och moraliska för deras smak bestämmer sig herrarna för att istället ro (!) längs Themsen i ett par veckor för att få den nödvändiga vilan och miljöombytet. Lite friluftsliv ska tydligen hjälpa mot det mesta har de förstått.

Tyvärr saknar dessa tre män helt talang för att utföra någon som helst sorts arbete. Att trassla upp ett rep för kunna att dra båten, slå upp ett tält, laga mat på spritkök eller försöka tvätta sina kläder i floden är ju inte så lätt. Speciellt inte för dessa hopplöst opraktiska viktorianska gentlemän. Och deras försök att hitta en ledig säng på en fullbokad turistort, där de börjar med att snobbigt rata det mesta men snart övergår till att desperat försöka tjata till sig vilket utrymme som helst som ligger under ett tak, är synnerligen underhållande.

Jerome börjar boken med att i ett förord försäkra att det som följer inte är något annat än den enkla sanningen och att boken absolut inte är några fantasier utan endast en uppteckning av sådant som hänt i verkligheten. Vilket följs av drygt 200 sidor av träffande iakttagelser av mänskligt beteende, som levereras i form av roliga och ofta ironiska anekdoter. Mycket av komiken bygger på skillnaden mellan människors uppfattning om sig själva och hur de är i verkligheten. Med andra ord, allt det där som kan få en att ilsket fråga sig ”hur kan människor (förutom jag naturligtvis) vara så förbannat dumma?!”. Detta fenomen har alltid varit och kommer alltid att vara oförändrat, vilket gör att det känns som att boken beskriver dagens människor.

”Jag hade på känn att jag gjorde mer än min rimliga del av arbetet under den här turen och mina känslor började bli ganska envetna på just den punkten. Jag har alltid en känsla av att jag får utföra mer arbete än jag borde. Det är inte alls så att jag har någonting emot att arbeta, tro inte det: jag tycker om arbete, det fascinerar mig. Jag kan sitta och titta på det i timtal. […] Men även om jag kräver arbete vill jag i alla fall vara rättvis. Jag begär inte mer än vad som rimligen kommer på min lott.”

Läkare utan vapen

MRSA är inte nödvändigtvis den farligaste av superbakterierna, men det är absolut den mest kända. Vet du vad förkortningen står för? Multiresistenta stafylokocker? Nästan rätt, men bara nästan. Björn Ramel, författaren till Läkare utan vapen – Ett reportage om antibiotikaresistens, är utbildad läkare men arbetar även som journalist. Han berättar i boken att han svarade fel på denna fråga när han fick den av en journalistkollega.

Jag har själv läst medicinsk mikrobiologi. Det var i och för sig tio år sedan, men jag har för mig att vi fick testa oss själva för att se om vi var bärare av MRSA (det var jag inte). Precis som Björn borde jag alltså veta rätt svar, men min första tanke var ändå multiresistenta stafylokocker. Rätt svar är meticillinresistent Staphylococcus aureus.

Antibiotikaresistenta bakterier kan vara väldigt farliga, men trots det har det inte kommit ut särskilt många nya antibiotika på marknaden på många decennier. Detta är egentligen ingen nyhet, men de flesta verkar inte ha funderat särskilt mycket på vad det beror på och vad det betyder i praktiken. Hur påverkar detta problem mig? Kunskaperna om ämnet, även bland medicinare, är ganska skrala. Det är inget prioriterat problem, men det borde det nog vara.

Idag betraktas ofta infektionssjukdomar som ett mindre problem. Käka lite antibiotika så blir du frisk. Inga svårigheter och inga bieffekter. Övertygelsen om att antibiotika är ett mirakelmedel utan bieffekter har lett till en gigantisk överanvändning. Antibiotika används inte bara mot bakterieinfektioner i människor och djur, utan i alla möjliga sammanhang där den egentligen inte hör hemma. Dessutom har denna övertygelse, i kombination med ekonomiska neddragningar och överbeläggningar på sjukhus, lett till att sjukvårdspersonal har blivit mindre noga med hygienen. Resultatet är ett skolexempel på fenomenet naturligt urval. Fördelarna med att bära på och använda resistensgener, vilket kräver lite extra energi, har helt plötsligt blivit gigantiska för alla möjliga bakterier. Både bakterier som vi behöver och bakterier som kan döda oss bär på dem.

Antibiotika är inget mänskligt påhitt. Vi kopierade den från mikroorganismerna. Tyvärr verkar vi har glömt bort ett par saker. Mikroorganismerna har i årmiljarder övat sig på att försvara sig mot antibiotika. De är jäkligt bra på det! Dessutom samarbetar de och delar frikostigt med sig av sina försvar till varandra. Bakterier har nämligen för vana att gratis ge bort sina resistensgener till alla som vill ha dem. Detta kallas horisontell genöverföring. Björn liknar det vid fildelning, vilket är en ganska bra liknelse. Redan penicillinets upptäckare Alexander Fleming varnade för att felaktig användning av antibiotika gör att selektionen för antibiotikaresistenta bakterier förstärks. Och forskare har fortsatt att varna i decennier. Men är det någon som lyssnar?

Dessutom är det där med att antibiotika inte har några bieffekter helt enkelt inte sant. Även milda antibiotika har en hel del bieffekter, både för den enskilda patienten och för samhället som helhet. Människan vill gärna se sig själv som skapelsens härskare, men det är en illusion. Vi är i själva verket snarare vandrande inkubationskammare och matleverantörer för bakterier. En människokropp består av fler bakterieceller än människoceller, och utan dessa bakterier klarar vi oss rätt dåligt. Men antibiotika påverkar inte bara onda bakterier som skadar oss. De påverkar även de bakterier vi behöver för att vara friska. Så det där med att äta antibiotika när det inte verkligen behövs för att rädda ens liv är ingen riktigt lysande idé. Risken är att du gallrar bort de bakterier du behöver till fördel för helt andra bakterier som i värsta fall kan göra dig riktigt allvarligt sjuk. Dessutom har antibiotika inte alltid ens någon effekt mot de mildare infektionssjukdomar den ofta används mot. För att citera Björn Ramels bok:

”En vanlig föreställning är att bakterieinfektioner inte läker utan antibiotika, eller att medicinerna åtminstone påskyndar läkningsförloppet rejält. Det stämmer för allvarliga sjukdomar som blodförgiftning och lunginflammation, men inte för infektioner som öroninflammation, halsfluss och urinvägsinfektion. […] Barn med öroninflammation som får antibiotika blir i genomsnitt smärtfria 0,4 dagar före de som får sockerpiller, enligt en studie. I runda tal måste sexton barn behandlas för att ett av dem ska slippa ha ont i örat efter tre till sju dagar. Omvänt får antibiotikabarnen dubbelt så ofta biverkningar som diarré, illamående och hudutslag.”

Mycket tyder tyvärr på att antibiotikans tidevarv bara är en parentes i människans historia. Det innebär inte bara att infektionssjukdomar återigen kan bli ett verkligt gissel även för den rikare delen av världens befolkning. Mycket av den tekniskt avancerade moderna sjukvården är helt beroende av antibiotika. Större kirurgiska ingrepp, cancervård med kemoterapi, organtransplantationer och vård av för tidigt födda barn – alla kräver de antibiotika för att patienten ska ha en hygglig chans att överleva.

Men antibiotikaresistens är ett problem som växer långsamt, och de som råkar mest illa ut är som vanligt de fattigaste. Så det är sällan detta räknas som en nyhet i media. Problemet liknar den kommande bristen på fossil olja. Oljan kommer inte att plötsligt ta slut. Inte heller antibiotikan. Snarare sinar de långsamt samtidigt som priset gradvis stiger. Till slut kanske det blir så dyrt att en del av dagens sjukvård inte längre kan finansieras med skatter utan blir en lyx som bara de rikaste har råd med. Men någon plötslig apokalyps är inte att vänta. Och precis som med frågan om klimatet och koldioxidutsläppen verkar detta göra att det är svårt att få politiker att ta problemet riktigt på allvar.

Hipp hipp hurra!

Idag firar bloggen 1-månadsjubileum!

Hittills har det mesta gått bra. Antalet besökare till min sida har ökat markant sedan jag lade till en blogg, och trots att bloggen är så ny verkar den redan ha några regelbundna läsare. Hej på er! Hoppas ni fortsätter titta förbi.

Detta är det 55:e blogginlägget, vilket ger ett genomsnitt av nästan 2 inlägg om dagen under den första månaden. Visserligen är inläggen av väldigt olika längd, men det är ändå ganska mycket. Uppenbarligen har mitt uppdämda behov av att skriva varit större än jag insett. Det lär nog vara ett tag till tror jag.

Jag fick tyvärr till slut ge upp på att använda det WordPress-tema jag egentligen ville ha, för jag lyckades inte bli av med den automatiska och felaktiga avstavningen i det temat, men det får räknas som ett mindre problem. Webbhotellets server har tyvärr legat nere några gånger på sistone. Det har sällan hänt under de drygt 5 år jag använt samma webbhotell, så förhoppningsvis är det är ett tillfälligt problem.

Var lite ringrostig i början när det gäller att skriva på svenska, för det har blivit mycket engelska de senaste 10-15 åren, men nu går det bättre. Och jag får bara fler och fler idéer om saker att skriva om…

Det är skillnad på universitet och universitet

Hittade ett blogginlägg av en forskare vid Linnéuniversitetet (officiellt grundat 2010 genom en sammanslagning av två lärosäten som båda grundades på 1970-talet) som skriver att han hållit ett föredrag om sin forskning för personalen på lokal- och serviceavdelningen på Linnéuniversitetet. Han verkar ha uppfattat det som en visserligen ovanlig men inte särskilt extrem handling att hålla ett sådant föredrag, och min erfarenhet är att samma sak antagligen skulle gälla vid de flesta av de ”nya” universiteten och högskolorna (ny = grundad efter 1960).

Jag har forskat vid två olika universitet: Uppsala universitet (grundad 1477) och KTH (grundad 1827). Båda betraktar sig som gamla anrika elituniversitet. Båda universiteten uppmuntrar lydigt men inte särskilt entusiastiskt sina forskare att kommunicera med allmänheten och speciellt med allmänhetens barn om sin forskning. Frågan är vem som egentligen avses med ”allmänheten”?

Att ett svenskt ”elituniversitet” skulle uppmuntra forskarna att föreläsa om sin forskning för universitetets lokalvårdare och vaktmästare vore en mycket radikal idé! Jag misstänker att idén avgjort inte skulle uppskattas av universiteten och ännu mindre av deras olika forskningsavdelningar. Om någon forskare vid t.ex. Uppsala universitet eller KTH har inbjudits av universitetet att hålla denna typ av föredrag så får ni väl rätta mig, men jag misstänker att så inte är fallet.

Speciellt forskare och lokalvårdare förväntas helt undvika att prata med varandra. Har aldrig förstått varför. Vad är det alla är så rädda för? Jag jobbar med forskning för att jag älskar vetenskap, men jag har inga illusioner om yrkets betydelse. Om du undrar över vilken kategori av arbeten som egentligen är viktigast, eller överhuvudtaget behöver utföras – fundera över vad som skulle hända vid en strejk.

Ett nytt kapitel i Kordiljärernas historia

Längs hela västra Amerika ligger ett band av bergskedjor. Dessa inkluderar t.ex. Klippiga bergen, Sierra Nevada och Anderna. Hela bandet av bergskedjor kallas med ett gemensamt namn för Kordiljärerna. De nordamerikanska Kordiljärerna antas ha bildats huvudsakligen genom att den kontinentalplatta som Nordamerika ligger på krockade med en oceanisk platta som kallas Farallon. Farallon trycktes ner under den lättare nordamerikanska plattan, och i samband med detta ska landfragment som t.ex. vulkaniska öbågar ha skrapats av från ytan av Farallon och knycklats ihop till bergen i västra Nordamerika. Kollisionen pågår faktiskt fortfarande. Sydamerikas berg ska ha bildats på motsvarande sätt, fast Sydamerika ligger på en annan kontinentalplatta.

Nu har det publicerats en ny studie i Nature där Karin Sigloch och Mitchell G. Mihalynuk hävdar att denna modell är för enkel och att den inte räcker för att kunna förklara hur de nordamerikanska Kordiljärerna har bildats. Genom att studera hur seismiska vågor rör sig genom jorden kan man skapa en sorts bild av strukturer som finns långt nere under jordytan. Sigloch och Mihalynuk har upptäckt att det under USA finns avlånga bergsblock som är upp till 2000 km långa, står i princip vertikalt rakt upp och sjunker rakt ner mot jordens mitt. Att dessa block är vertikala tolkar forskarna som att de bildats när en oceanisk platta sjunkit ner i jordens inre (s.k. subduktion) under en vulkanisk öbåge som legat på ett och samma ställe under en lång tid.

Detta stämmer inte riktigt med den rådande teorin, som säger att subduktionszonen med sin vulkanism borde ha varit kollisionszonen mellan Farallon och Nordamerika, och att denna borde ha förflyttats kontinuerligt västerut av den nordamerikanska kontinentens rörelse. Blocken borde därför luta eftersom subduktionzonen borde ha flyttat på sig mellan bildningen av den övre och den undre delen av blocken. Dessutom verkar blocken vara av fel ålder för att passa in i den rådande förklaringsmodellen. För att ytterligare komplicera saken så finns det tecken i själva bergen på att de nordamerikanska och de sydamerikanska bergskedjorna kanske inte bildats riktigt på samma sätt, för de nordamerikanska bergen som verkar innehålla resterna av en massa gamla öbågar och mikrokontinenter som tillkommit under de senaste 200 årmiljonerna. Motsvarande spår har inte hittats i de sydamerikanska bergen.

Sigloch och Mihalynuk anser att deras upptäckter inte passar in i den rådande förklaringsmodellen, utan de förslår en mer komplicerad modell för vad som egentligen pågått i västra Stilla havet under de senaste ca 200 årmiljonerna. Deras hypotes involverar två tidigare oupptäckta oceaniska plattor som de kallar Angayucham och Mezcalera som ska ha legat mellan Farallon och Nordamerika. Dessa plattor ska först ha krockat med Farallon, vilket långt ute till havs ska ha gett upphov till vulkaniska öbågar och till de vertikala sjunkande blocken. Först långt senare kom krocken mellan Farallon och Nordamerika där toppen av de gamla öbågarna skrapades av och till slut inbakades i Kordiljärerna. Denna artikel utgör knappast sista ordet i berättelsen om hur Kordiljärerna har bildats, men det är viktigt att komma ihåg att den vetenskap som gett upphov till denna typ av teorier faktiskt bara är ca 50 år gammal.

Idén om att kontinenterna kan ha flyttat på sig är i sig inte ny. Redan i början av 1900-talet myntade Alfred Wegener begreppet kontinentaldrift och föreslog att det en gång existerat en superkontinent som han kallade Pangaea. Tyvärr hade han ingen trovärdig förklaring på hur kontinenterna skulle kunna röra på sig, så det hela uppfattades som en absurd idé. Det var inte förrän man på 1960-talet upptäckte oceanbottenspridningen som den gamla idén om att kontinenterna faktiskt rör på sig till slut fick sitt vetenskapliga genombrott och började studeras på allvar. Idag pratar man inte om kontinentaldrift utan om plattektonik, som alltså är en relativt ny vetenskap. Grundtanken i plattektonik är att jordens yta är uppdelad i ett antal plattor som både land och hav vilar på. Plattorna rör på sig, drivna av krafter i jordens inre, och kan både nybildas och brytas ner. Plattektoniken som vetenskap är ungefär jämngammal med gentekniken och den moderna molekylärbiologin, och har på bara ett par generationer helt förändrat hur vi ser på jorden och på livets historia.

Källor:

Sigloch & Mihalynuk (2013) Intra-oceanic subduction shaped the assembly of Cordilleran North America. Nature 496, s. 50

Saskia Goes (2013) Western North America’s jigsaw. Nature 496, s. 35. (kommentar till artikeln)

Alexandra Witze. How the West was built. Nature News, 3 April 2013. (kommentar till artikeln)

Boktips

I denna helgs bokbloggsjerka ber Annika om tips på böcker som man absolut inte kan lägga ifrån sig. Detta fenomen känner jag väl igen. Jag skulle nog kunna räkna upp hundratals böcker. Här är några tips som skiljer sig från de jag sett hittills på andras jerkainlägg. Visst vore det väl tråkigt om alla bara läser samma böcker?

Nästan alla böcker i bokserien om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris. Dessa har jag skrivit om tidigare.

En man på sin vakt av Terry Pratchett. Fantasy som utspelar sig på Skivvärlden. Terry ger ut oerhörda mängder böcker i hög takt, vilket gör att kvaliteten varierar kraftigt. Denna bok, där de udda typerna i nattvakten får en ny sorts mystiska mord att lösa, är en av de få jag verkligen gillar och min kopia är snart helt sönderläst.

Svitjods undergång och Sveriges födelse av Henrik och Fredrik Lindström. Glöm inte fackböckerna! Det här är för mig en riktig bladvändare, som jag aldrig kan lägga ifrån mig när jag väl börjat läsa. Varje gång! Folkbildning, underhållning och ifrågasättande, allt på en och samma gång. Vad mer kan man behöva?

Samlade dikter av Edith Södergran, Dikter av Karin Boye och Aftonland av Per Lagerkvist. Det är ingen slump att dessa räknas som klassiker.

En bokserie som jag brukar fastna i så till den milda grad att jag inte kan nöja mig med att bara sträckläsa en bok utan fortsätter tills jag kommit igenom alla femton är Katharine Kerrs fantasyserie om landet Deverry. I denna serie får man följa ett ganska stort antal personer under drygt 1200 år. Personerna återföds om och om igen med samma själ men i nya kroppar och utan medvetna minnen av sina tidigare liv. Det låter flummigt, men personerna och de intriger de trasslar in sig i är enormt fängslande.

Vilken seriebok som helst av Jan och Maria Berglin. Sådana här böcker slukar jag i ett nafs. Finns det någon bättre hyllning till och beskrivning av det liv som de flesta personer faktiskt lever i verkligheten än makarna Berglins teckningar?

Svensk forskare nominerad till stort europeiskt uppfinnarpris

Jag bloggar normalt inte om min arbetsplats och mina kollegor, men idag gör jag ett undantag. På sistone har både svenska och utländska TV-team varit och filmat på vårt laboratorium. Anledningen till uppståndelsen är att Pål Nyrén, en av professorerna i biokemi, har nominerats till det Europeiska patentverkets stora uppfinnarpris (European Inventor Award) för att ha uppfunnit pyrosekvensering. Han är en av tre finalister i kategorin små- och medelstora företag (small and medium-sized enterprises).

Pyrosekvensering är en teknik för att snabbt och billigt sekvensera DNA. Pål är den enda svensken bland finalisterna i hela tävlingen. Hittills har det bara hänt en gång att en svensk vunnit ett av Europeiska patentverkets uppfinnarpriser. Det var när Per-Ingvar Brånemark 2011 vann priset för bästa livstidsprestation.

Utöver själva uppfinnarpriset finns också ett popularitetspris (Popular Prize). Allmänheten kan rösta på sin favorit bland tävlingskandidaterna här. De som röstar kan själva vinna en Apple iPad, Microsoft Surface eller Samsung Galaxy Note 10.1. Rösta gärna på Pål, och i förlängningen på svenska uppfinnare!

Vet inte om SVT har sänt sitt inslag ännu. Annars har Ny teknik har också rapporterat om saken.

Munros noveller. Klassiker? Tydligen. Bra? Nja.

Har läst Kärlek, vänskap, hat som är en novellsamling av Alice Munro. Hon är nog en av de mest hyllade författarna idag, en sådan där som ”alla” verkar förvänta sig ska få nobelpriset. Gemensamt för de flesta recensioner av Alices böcker är att hon påstås vara en fantastisk författare, men väldigt få specificerar vad det egentligen är de tycker är så fantastiskt med hennes böcker. Det är alltid ett varningstecken, om man vill ha böcker som verkligen är bra och inte bara hyllade.

Boken är absolut ingen katastrof. Den är fullt läsbar, och den är onekligen av bättre kvalitet än många andra böcker jag köpt i Pocketshop i väntan på något tåg. Men det finns inget i den som fängslar mig och som får mig att vilja läsa om den. Inte heller väcker den ett begär att läsa något mer av Alice Munro. Det finns i princip tre saker som fängslar mig i skönlitteratur: handlingen, personerna och språket. För att jag ska betrakta en bok som riktigt bra räcker det inte att den är trevlig (d.v.s. markant bättre än uthärdlig) att läsa hela vägen från första till sista ordet. Inte heller räcker det att man lär sig något av den. Det krävs också att boken tvingar fram en sorts omättlig hunger att läsa om den. Hundratals gånger.

Novellerna i Kärlek, vänskap, hat har i de flesta fall inte särskilt mycket till handling. De handlar om vardagslivet och vardagslivets bekymmer, med en stark tonvikt på kvinnor och deras familjeliv. Faktum är att novellerna i mitt tycke är lite för vardagliga. Jag irriterar mig dessutom på flera av kvinnorna i novellerna som är riktiga mähän vars hela liv verkar gå ut på att agera bihang till sina makar.

Den novell jag gillade bäst var nog Tröst, om en kvinna vars sjuke make tar livet av sig för att slippa en utdragen och plågsam död. Hon kan inte förstå varför hans självmord gör henne så upprörd och känslosam, när de ju tidigare sakligt diskuterat saken åtskilliga gånger. Den novellen och ytterligare någon till sticker ut från mängden och fångar läsaren för en stund, men resten är ganska långtråkiga. Språket är det egentligen inget fel på, men det står inte ut från mängden. I och för sig har jag inte läst boken på originalspråk, vilket gör språkbedömningen en aning orättvis, men faktum kvarstår att jag inte skulle kunna peka ut Munros text i ett blindtest med diverse författare till familjeromaner.

Slutsats: Boken är inte direkt dålig, men jag kommer knappast att läsa om den. Jag önskar att jag hade lånat den på biblioteket istället för att köpa den.