vardagsbetraktelser – Sida 10

Uppsala: den miljövänliga staden?

Uppsala har en del tekniska påhitt som ska vara extra miljövänliga. Det senaste är solcellsdrivna soptunnor. Jepp, de har satt ut soptunnor med solceller i locket på lite olika ställen i staden. Energin från solcellerna används för att komprimera soporna och soptunnorna ska dessutom själva kontakta soptömmarna när det är dags för tömning. Tanken är väl bra, men mitt främsta intryck hittills är att de inte luktar särskilt gott. Speciellt inte när de stått i gassande sol en hel dag…

Vill man verkligen vara miljövänlig är det nog bättre att reducera mängden sopor till att börja med. Man måste inte slå in allt i plastpåsar eller i flera lager förpackningar.

Årets första hemodlade jordgubbe

I veckan har jag ätit årets första hemodlade jordgubbe. Mums!

Jordgubben är en hybrid mellan olika sorters smultron. Själva jordgubbarna är, trots sin kulinariska klassificering, inga bär. När jordgubbsblomman befruktas bildas ett hormon, auxin, som får blombotten att svälla upp och bilda själva jordgubben. Frukterna är istället de små gula prickarna på jordgubben.

Auxin är ett av de viktigaste växthormonerna, och det är inblandat i alla möjliga processer i växter. Auxin är inblandat i så mycket att uttrycket ”auxin gör allt” har blivit närmast en klyscha inom växtfysiologin.

Svenskar är inte särskilt normala, men vem vill vara normal?

Som forskare, speciellt i naturvetenskapliga ämnen, förväntas man vara villig att arbeta utomlands. Även i Sverige arbetar man oftast tillsammans med kollegor från alla möjliga länder. Själv gillar jag att diskutera skillnader och likheter mellan olika språk, politiska system och kulturer, så jag tycker att detta är en av de stora fördelarna med mitt jobb. Visst uppstår det ibland tålamodsprövande kulturkrockar och språkproblem, men dessa har aldrig varit några större problem. En bieffekt av denna internationella arbetskultur är att man får en mer nyanserad bild av sitt eget land och sin egen kultur.

Mot slutet av min doktorandtid gick jag en kurs som handlade om karriärvägar för disputerade. Eftersom lärarna på den kursen mer eller mindre tog för givet att vi tänkte arbeta utomlands i några år så betonade de rätt hårt hur mycket Sverige skiljer sig från de flesta andra länder vad gäller kultur och värderingar. Poängen i deras fall var att markera att svenskar kan ha extra svårt att anpassa sig till att leva och arbeta i andra kulturer. Jag är inte så säker på att det verkligen är sant, men det stämmer att Sverige är ett ganska säreget land jämfört med andra. Bland annat visade de en variant av denna graf över hur värderingar varierar mellan befolkningar. Svenskarna klassificeras här som extremt sekulära individualister, vilket stämmer ganska bra med min erfarenhet. Inte ens jämfört med de andra nordeuropéerna är vi riktigt normalt funtade!

The World Value Survey Map av Ronald Inglehart och Christian Welzel — The World Value Survey Cultural Map 2005-2008 av Ronald Inglehart och Christian Welzel

Skönheten och odjuret

Nog är pollensäsongen igång alltid. Det märks genom att ögonen börjar klia och näsan rinna så fort jag kommer utanför dörren. Alltså borde det finnas aspblommor att samla in till mina experiment. Egentligen vore det bättre att använda blommor från amerikansk jättepoppel för experimenten, men det är lite dåligt med jättepopplar här i krokarna så asp får duga.

I vanliga fall växer det asp var man än vänder sig, men när man behöver få tag i en blommande asp finns de plötsligt ingenstans. Speciellt inte själva blommorna. De irriterande björkarna däremot verkar ha hur mycket blommor (och pollen) som helst.

Även om jag inte hittade några aspblommor på dagens promenad, så hittade jag i alla fall andra fina vårblommor. Blåsippor, vitsippor och snödroppar blommade alla längs den rätt slingriga väg jag gick till mataffären.

Pennor

Bestämde mig för att det är dags att rensa bland alla gamla pennor i byrålådan. En hög med bläckpennor och överstrykningspennor hamnade i soporna för att de inte längre fungerar. Men blyertspennor är det bara att vässa så är de färdiga att använda igen. Eller, för de blyertspennor vi har på jobbet, att fylla på med mer stift.

Jag älskar blyertspennor. De fungerar alltid och både text och teckningar blir mycket snyggare med blyerts än med bläck. Med blyerts kan man skriva utomhus, även när det är kallt och regnigt. Man kan till och med skriva upp och ner. Det kan man inte med bläck. Bläck är kladdigt, det måste rinna nedåt, och minsta lilla vattendroppe får alltihop att flyta ut och bli oläsligt. Det är ingen slump att instruktioner till fältkurser ofta inkluderar en skarp tillsägelse att deltagarna ska ta med sig blyertspennor för anteckningar utomhus.

Naturligtvis är det nödvändigt att använda bläckpennor i vissa sammanhang. Vanligen när det är viktigt att det inte går att sudda ut eller ändra det som skrivits. Bland annat så är det, inom vissa typer av forskningsprojekt, obligatoriskt att skriva med bläckpenna i labjournalen. Forskare och administratörer har nämligen ännu inte upptäckt att det finns sudd även för bläckpennor.

Läs gärna också Peter Englunds hyllning till blyertspennan.

Var är regngudarna när man behöver dem?

Någon som kan några regndanser? Det är antagligen oansvarigt av mig med tanke på alla problem som har varit på sistone med översvämningar, men jag önskar verkligen att det spöregnar i Uppsala imorgon. Skyfall vill jag ha. I flera timmar. I morgon är det nämligen valborg, och valborg i Uppsala är avgjort en helt unik upplevelse, på gott och ont.

När jag flyttade till Uppsala som student älskade jag Uppsalas studentfestivalversion av valborg, om inte annat för att jag tyckte att det var roligt att titta på folkmassorna. Men efter nästan 15 år i staden är valborg en upplevelse som jag är rejält less på. Inget kan hejda valborgsfirandet, men ett rejält skyfall borde i alla fall jaga in alla utom de mest fanatiska fyllona inomhus där jag slipper dem.

Numera tillhör jag den (ganska stora) del av befolkningen som om möjligt flyr stan, eller i alla fall försöker undvika centrum så mycket som möjligt på Valborg. Det brukar vara en gigantisk majbrasa ute vid gravhögarna i Gamla Uppsala. Stor som ett hus! Jag älskar att se den brinna, trots att den gör mig lite nervös. Jag höll nämligen på att börja brinna själv första gången jag var där. Har fortfarande ett smält hål i min vinterjacka efter att en flygande gnista från elden höll på att sätta fyr på den. Synd bara att jag måste åka igenom centrum för att ta mig till elden.

Jag också!

Jag älskar Susan Cains klassiska TED-tal om The Power of Introverts. Jag är inte blyg utan älskar faktiskt att stå på scen och tala inför publik. Men som person är jag ingen utagerande clown utan snarare en bokmal som gillar stillsamma promenader. Jag behöver sällskap och älskar att diskutera och utbyta idéer, men har också ett stort behov av ensamhet, och framför allt så hatar jag verkligen alla dessa påtvingade, meningslösa och korkade grupparbeten som inte har något med att samarbeta mot ett gemensamt mål att göra utan endast utförs för att det är ”fint” att grupparbeta. Om man hellre ägnar sig åt att läsa, skriva och faktiskt lära sig någonting än åt att grupparbeta är man per automatik ”för tystlåten” för skolans smak. Här är äntligen någon som tar min sida!

Vårförberedelser

Nu är balkongmöblerna åter på plats på balkongen och cykeln har släpats upp ur cykelförrådet och fått däcken pumpade. Hittade inte cykeloljan så kedjan får klara sig utan att oljas in. Det går nog bra, det har den klarat förr. Behöver ta cykeln till en verkstad och fixa styret, som fortfarande sitter lite löst. Har inte rätt verktyg för att kunna skruva fast styret själv. Skulle göra det förra året, men av någon anledning blev det aldrig av. Några veckor till så kan man börja ha blommor på balkongen igen. Alla dessa blommor kostar en mindre förmögenhet, men det är det värt.

Mycket vatten är pest för tågpendlare men fest för kajakpaddlare

Vårfloden tillsammans med mycket regn har gjort att det är mycket vatten i Uppsalaområdet nu. Väldigt mycket vatten. I flera dagar har speciellt området norr om Knivsta varit översvämmat, men följden att många tåg har varit inställda och de tåg som gått har varit kraftigt försenade. Att ta sig till och från jobbet har på sistone alltså varit något av en utmaning, speciellt för tålamodet. Och enligt SMHI kommer det att fortsätta på samma vis ett tag framöver. Suck…

Fyrisån som brukar rinna ganska stillsamt genom centrala Uppsala är för tillfället en riktig fors. På vissa ställen är det bara några dm kvar av kanten innan centrala Uppsala blir blöta om fötterna, och restaurangen Tsatsikis uteservering ligger redan under vatten.

Men detta är inte en katastrof för alla. Forsarna gjorde att den tävling som kanotklubben anordnade idag i kajakslalom i praktiken blev en publikfriande och spännande tävling i forsränning istället.

Visserligen blev Upplandsmuseet av med någon meter av sitt stuprör, som en övergiven kajak på vift slog av efter att paddlaren fått rädda sig upp på en stege. Men några smällar får man ta. Och till publikens förtjusning blev det många dramatiska eskimåvändningar i forsarna. Fast jag tycker att publiken var rätt tystlåten av sig. Folk hade gärna fått applådera och heja lite mer på paddlarna.

På valborgsmässoafton om några veckor är det tänkt att forsränningen ska gå här. Då kastar sig studenter och företagsrepresentanter nerför fyrisån på utsmyckade frigolitflottar inför en stor publikmassa. Men ska det bli någon forsränning i år måste vattenmängden minska. Annars blir det bara de gula plastankorna som får forsränna. Det har hänt förr…

Skinande sol, vårblommor, vårflod och dödsföraktande forsrännare. Äntligen verkar det vara vår på riktigt. En härlig lördagseftermiddag i april!

Får jag be om största möjliga tyssstnad

Annikas bokbloggsjerka frågar denna helg hur den ultimata lässtunden ser ut. Egentligen föredrar jag att läsa någonstans där det är tyst, lugnt, lagom varmt och man kan sitta (eller ligga) bekvämt. I praktiken läser jag ganska mycket böcker på tåg och bussar. Ibland är det tyst på dessa platser, men oftast inte. Att läsa vetenskapliga artiklar kräver koncentration, och på universitetet är det rätt svårt att hitta någonstans där det är tyst. Jag läser naturligtvis mycket hemma också, men min lägenhet är lite för kall och dragig på vintern för att det ska vara riktigt bekvämt att sitta där och läsa.