Etikett: natur
Björken i december (advent)
Nu är det advent, mörker och kyla och jag har följt björken på kyrkogården i 12 månader. Björken är återigen täckt av snö och vilar i väntan på våren.
Now it is advent, dark and cold and I have followed the birch in the cemetery for 12 months. The birch is once again covered in snow. It rests waiting for spring to arrive.
Hela Älvsbyn är adventspyntad, men för mig har den där speciella adventskänslan inte riktigt infunnit sig. Jag har i alla fall plockat fram adventsljusstaken och tänder ljusen, ett i taget. I affären idag upptäckte jag att de faktiskt säljer mossa till adventsljusstakar som verkligen är just mossa, och inte den vanliga fönsterlaven (fönsterlav är en typ av renlav) som alla envisas med att kalla vitmossa – till alla biologers förtret. Affären sålde även påsar med lav, men jag noterade att de numera skriver ”vitmossa/fönsterlav” på de påsarna, vilket åtminstone är ett steg i rätt riktning. Kanske har tillverkarna sett den numera rätt välkända youtube-videon ”Det är för f-n inte mossa!”?
My small current home town Älvsbyn is decorated for advent, but I can’t quite seem to get that special advent feeling. At least I’ve brought my advent candle holder out from the basement, and I’m lighting the candles, one by one. Today in the supermarket I noticed that they are selling moss for decorating advent candle holders that actually is moss, and not the Cladonia stellaris lichen that is usually used for this purpose and that everyone insists on incorrecly calling Sphagnum (peat) moss – to the great irritation of all biologists. The supermarket also sold bags of Cladonia stellaris lichen, but I noted that those bags were now labeled ”vitmossa/fönsterlav” (peat moss/Cladonia stellaris lichen), which at least is a step in the right direction. Maybe the people labeling the bags have seen the now rather famous youtube video ”It’s not a f-n moss!”?
”Dekorationsmossa – Grön” just means green coloured moss for decoration.
The quite funny (according to me – a biologist) video has English subtitles that you can switch on by clicking on the subtitles icon in the video menu.
Fotona på björken är tagna 2016-12-03 i Älvsbyn.
Adventsljusstaken är så klart fotograferad på 2:a advent 2016-12-04.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
Björken i november
För några dagar sedan lade sig årets första snö över Älvsbyn. Snön lyser upp november månad som annars kan vara en väldigt mörk väntan på att julens ljus ska tändas.
Den här helgen är allhelgonahelgen med alla helgons dag lördagen den 5 november. På alla helgons dag brinner ljusen på gravarna och inne i kyrkan är det fullsatt – och många tårar rinner – när prästen läser upp namnen på alla kyrkomedlemmar som dött under året vid den årliga minnesgudstjänsten.
Allhelgonafirandet är en populär, men rätt förvirrad, högtid i Sverige. Alla helgons dag infördes som en helgdag 1953 och infaller på den lördag som ligger mellan 31 oktober och 6 november varje år. Allhelgonahelgen är en sorts ny variant av den gamla katolska allhelgonadagen den 1 november, när man firade alla helgon som inte hade en egen dag, och den efterföljande alla själars dag den 2 november, när man firade döda familjemedlemmar. Hela den här traditionen avskaffades egentligen när Sverige blev protestantiskt men har under århundradenas lopp visat sig vara svår att bli av med. Efter andra världskriget blev det populärt att tända ljus på gravarna på allhelgona. Allhelgonadagen den 1 november anges i moderna kalendrar, men har alltså varit officiellt avskaffad i århundraden. Även helgonen är sedan länge avskaffade, och den nya allhelgonatraditionen har i praktiken inneburit att den nya alla helgons dag snarare motsvarar den gamla alla själars dag. Kyrkan envisas dock med att fira alla själars dag söndagen efter alla helgons dag även om den populära minnesgudstjänsten för de döda hålls på alla helgons dag.
Traditionellt har allhelgonadagen ansetts vara starten på vintern i många delar av Sverige. Till skillnad från alla andra högtider (som jul, nyår, påsk, valborg och midsommar) när svenskar av tradition firar på aftonen istället för på dagen, verkar det inte ha funnits någon tradition att fira allhelgonaaftonen den 31 oktober. På senare år har en variant av den amerikanska Halloweentraditionen slagit igenom i hela Sverige, men det verkar fortfarande råda viss förvirring om vilket datum Halloween egentligen ska firas här, även om den 31 oktober mer och mer verkar vinna över övriga alternativ. Eftersom 31 oktober råkar vara min födelsedag är jag inte särskilt förtjust i den utvecklingen.
A few days ago we got the first snow of this winter. Snow brightens up the month of November, which otherwise can be a very dark period when everyone eagerly waits for the colourful Christmas lights.
This weekend is All Saints’ Weekend in Sweden. On All Saints’ Day people light candles on the graves of their loved ones and the usually rather empty churches fill with teary-eyed people as the priests read the names of all church members that have died during the year in the annual memorial service.
The All Saints’ tradition is a popular, but rather confused, Swedish tradition. All Saints’ Day became a holiday in 1953 and is the Saturday between October 31st and November 6th each year. This year All Saints’ Day was yesterday, November 5th. All Saints’ Weekend is a new version of the old catholic tradition when all saints without a day of their own were celebrated on All Saints’ Day on November 1st and people celebrated their dead family members on the following All Souls’ Day on November 2nd. This tradition was supposed to end when Sweden became a protestant country in the 16th century, but the tradition has proven difficult to get rid of. After the second world war it became popular to light candles on the graves on the old All Saints’ Day. The old All Saints’ Day (Allhelgonadagen) on November 1st is noted in modern Swedish calenders although officially it hasn’t existed for centuries. The saints of course also haven’t existed in Sweden for centuries, so the new All Saints’ Day (Alla helgons dag) is in practise rather the old All Souls’ Day than the old All Saints’ Day. The church however insist on celebrating All Souls’ Day the Sunday after All Saints’ Day, although the very popular annual memorial service for the dead takes place on All Saints’ Day and not on All Souls’ Day.
Traditionally All Saints’ Day on November 1st was considered to be the first day of winter in many parts of Sweden. Unlike for all other major holidays, when Swedes celebrate on the Eve and not on the Day (like Christmas, New Year, Easter, Walpurgis and Midsommer), there never seems to have been any tradition of celebrating All Hallows’ Eve on October 31st in Sweden. In the last few years a version of the American Halloween tradition has become popular all over Sweden. However, there still seems to be some confusion about which date Halloween should be celebrated in Sweden, although little by little October 31st seems to be winning over the alternative dates. Since October 31st happens to be my birthday I’m not particularly happy about this.
P.S. Swedes gained the legal right to religious freedom in 1951, automatic membership in the church of Sweden for all newborn Swedish citizens ended in 1996 and the former state church of Sweden separated from the state in 2000. The majority of Swedes are atheist when it comes to religious beliefs, but despite having strong negative feelings of being forced into christianity most are still more or less evangelical lutheran christians when it comes to religious practise. The effects of roughly a millennia of living with a state church with mandatory membership where not being an active christian of the right kind was a crime that you could and did get punished for are slowly diminishing over time but they don’t disappear completely in just a few decades.
Fotona ovan är tagna på alla helgons dag 2016-11-05 i Älvsbyn.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
Björken i oktober
Oktober – och hösten – har anlänt. Nu är det minusgrader och frost på morgnarna och morgonpromenaden till jobbet börjar bli allt mörkare. Sommardäck byts ut mot vinterdäck på bilarna. Vinterjackor, mössor och vantar plockas fram ur garderoben. Och har man tänkt vara ute hela dagen gör man bäst i att ta på sig långkalsonger.
Björklöven är nu gula och håller på att falla av och mängder med svampar har poppat upp ur marken kring björken på kyrkogården. Men längs vägarna blommar fortfarande sommarblommor som blåklockor, vilket jag tycker ser konstigt ut i oktober i Norrbotten. De flesta gravägare följer i alla fall traditionen och har bytt ut sommarblommorna på gravarna mot köldtåliga växter som ljung och silverek. Och grankvistar.
Kyrkan i Älvsbyn är en liten, vit träkyrka. Till skillnad från många andra kyrkor har den inte målade kyrkfönster. Istället har den små, runda fönster i alla riktningar så att kyrkobesökarna kan titta ut på björkarna på kyrkogården utanför. I Älvsbyns kyrka består treenigheten av fadern, sonen och den heliga björken.
October – and autumn – has arrived. Now the morning temperatures drop below freezing, there is frost outside when I wake up and my walk to work in the mornings gets darker and darker. Winter tyres replace summer tyres on the cars. Winter coats, winter hats and mittens are dug out from wardrobes. And if you plan to spend the entire day outdoors you had better put on long underwear.
The birch leaves are now yellow and falling off the branches and plenty of fungi are popping up around the birch in the cemetery. But along the roads summer flowers like bluebells are still in bloom, which looks odd to me in October in Norrbotten. Most grave owners at least follow tradition and has replaced the summer flowers on the graves with cold-hardy plants like heather and silver ragwort. And spruce twigs.
The church in Älvsbyn is a small, white wooden church. Unlike many other churches it doesn’t have painted church windows. Instead it has small, round windows in all directions so that the visitors can look out on the birches in the cemetery outside. In the church of Älvsbyn the trinity consists of the father, the son and the holy birch.
Fotona ovan är tagna 2016-10-01 i Älvsbyn.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
Björken i september
Efter en torr sommar hade björken börjat gulna redan för en månad sedan. Nu är det dock höst på riktigt och löven blir färgglada när klorofyllet bryts ner och släpper fram andra pigment som bryts ner långsammare. Björken på kyrkogården har dock inte förändrats på något noterbart sätt under den senaste månaden. Däremot har marken börjat täckas av nedfallna löv och svampar har börjat poppa upp kring björken.
After a dry summer the birch was turing yellow already a month ago. Now though it is really autumn and the leaves are turing colourful as the chlorophyll degrade and other pigments that degrade slower become visible. The birch in the cemetery hasn’t changed in any noticeable way during the last month. The ground on the other hand is getting covered with fallen leaves and fugi are starting to pop up around the birch.
Fotona ovan är tagna 2016-09-10 i Älvsbyn.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
Björken i augusti, och dess minisläkting
Nu har frukterna börjat mogna på årets honhängen. Nästa säsongs hängen finns redan på plats och kommer snart att behöva börja förbereda sig för den långa, kalla vintern. Vissa blad har redan börjat gulna. Det gör att björken som helhet börjar se lite vissen ut.
Now the fruits on this year’s catkins are ripening. Next season’s catkins are already in place and will soon need to prepare for the long, cold winter. Some leaves have already turned yellow. The entire birch therefore starts to look a bit withered.
Förutom de vanliga två björkarterna i Sverige som finns överallt, vårtbjörk (Betula pendula) och glasbjörk (B. pubescens), har vi även en tredje björkart som växer naturligt i Sverige. Det är den lilla dvärgbjörken (Betula nana) med sina söta, små, runda blad. Dvärgbjörken är snarare en buske än ett träd. Den blir sällan mer än en meter hög. Dvärgbjörken växer främst i fjällen, men förekommer även på myrar längre söderut. I slutet av juli var jag uppe i Jokkmokk där det bland annat finns en fjällbotanisk trädgård. Där passade jag på att ta några bilder av den lilla dvärgbjörken.
Except for the two common native birch species that grow everywhere, Silver Birch (Betula pendula) and Downy Birch (B. pubescens), we also have a third native birch species in Sweden. That’s the little Dwarf Birch (Betula nana) with its cute, little, round leaves. The Dwarf Birch is a bush rather than a tree. Its hight rarely reaches above one metre. The Dwarf Birch mostly grows in the Scandes mountains, but it also occurs on mires further south. At the end of July I was up north in Jokkmokk where there is an alpine garden. There I took some photos of the little Dwarf Birch.
Skylten är skriven på svenska, samiska och engelska. I vad som idag är Sverige har folk, förutom svenska, även talat finska och olika varianter på västsamiska sedan åtminstone innan själva riket Sverige existerade. Jag kan lite finska men ingen samiska. Eftersom trädgården ligger i Jokkmokk borde det samiska språket på skylten logiskt sett vara lulesamiska, men jag kan inte se skillnad på de olika samiska språken.
The sign is written in Swedish, Sami and English. In addition to Swedish, the people in what is now Sweden have also spoken Finnish and various Western Sami languages since at least before the country first existed (Sweden has existed for about 800-1000 years depending on what you count as the starting point, although the borders have moved around a lot during the centuries). I know a little Finnish but no Sami. Since the garden was in Jokkmokk the Sami language on the sign should logically be Lule Sami, but I can not tell the difference between the various Sami languages.
Jag avslutar den här månadens trädföljarinlägg med ett par bilder från vägen mellan Jokkmokk och Älvsbyn.
I end this month’s tree following post with a couple of photos from the road between Jokkmokk and Älvsbyn.
Fotona ovan är tagna 2016-08-03 i Älvsbyn, och 2016-07-29 i Jokkmokk.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
Storforsen
Den mest storslagna platsen i Älvsbyns kommun, och faktiskt en av de mest storslagna platserna i Europa, är Storforsen i Piteälven norr om Vidsel. Nu när jag bor i Älvsbyn brukar jag åka dit lite då och då. Ibland tar jag med mig kameran. De här bilderna är tagna för tre veckor sedan.
Eftersom forsen är så känd drar den mycket turister, särskilt på sommaren. Att se det forsande vattnet är visserligen mäktigt, men det är det kraftiga dånet av forsen som verkligen överrumplar en när man står vid vattnet.
Det går en stig, huvudsakligen på spångar, från hotellet som ligger nedanför forsen och nästan hela vägen upp till början av den kraftigt strömmande delen. Hela fallsträckan är 5 kilometer, men 60 av de 82 metrarnas fallhöjd utgörs av de sista 2 kilometerna.
En klassisk fotoövning när det gäller vatten är att variera slutartiden. Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/500 sekund. Bilden nedan är tagen med en slutartid på 1/20 sekund.
Precis som de flesta andra norrlandsälvar användes tidigare Piteälven för flottning av timmer. I samband med det styrde man om forsen för att få en flottbar älvfåra. Den gamla älvfåran kallas ”Döda fallet”. Döda fallet är bara delvis torrlagd och genomkorsas av stigar och rastplatser. Döda fallet är fullt av lugnare vattenflöden och mindre vattensamlingar som ofta lämpar sig utmärkt för fotografering. I Döda fallet kan man se geologiska fenomen som jättegrytor och repor i stenarna som orsakats av kombinationen stenar, vatten och friktion. Där brukar även de äventyrliga bada genom att hoppa ner i en av vattensamlingarna från en hög klippa.
Lyckades fånga ett par grodyngel på bild.
Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/250 sekund och bilden nedan med en slutartid på 1/20 sekund.
I Döda fallet växer kanelrosor (Rosa majalis). Fotot är taget på långt håll från en spång, så jag hade svårt att få själva blommorna skarpa.
I Döda fallet finns en utomhusscen. Bilden togs någon dag efter årets sista föreställning med baletten Trolltagen.
Åsens flora: Ärtväxter
Kråkvicker (Vicia cracca). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Den blå-lila kråkvickern kunde jag känna igen redan som barn, men då kallade jag den inte kråkvicker utan tandborste. Jag tyckte nämligen att den såg ut som en tandborste.
Gulvial (Lathyrus pratensis). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Gulvialen är klängigare än kråkvickern och klättrar på grannväxterna.
Vitklöver (Trifolium repens). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Vitklövern är ytterligare en växt som ofta dyker upp där människor håller till.
Rödklöver (Trifolium incarnatum). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Rödklöver är lik skogsklöver (Trifolium medium), men skogsklöver ska normalt inte finnas här enligt floran. Skogsklövern har lansettlika blad medan rödklövern har mer avlånga eller äggrundade blad, ofta med en ljus fläck på ovansidan. När jag var liten brukade jag pilla loss de enskilda blommorna på rödklövern och suga ur den söta nektarn.
Åsens flora: Ranunkelväxter
Smörblomma (släktet Ranunculus). Familj: Ranunkelväxter (Ranunculaceae)
Smörblommor känns igen på att den gula blomman har en sorts fettglas som gör att den ser ut att vara insmord med smör eller olja. I den här delen av Sverige ska det enligt floran finnas tre sorters smörblomma: revsmörblomma (Ranunculus repens), vanlig smörblomma (R. acris) och majsmörblommor (R. auricomus-gruppen). Eftersom jag inte kommer ihåg hur bladen såg ut på den här, och de inte är med på bilden, kan jag inte avgöra vilken sorts smörblomma detta är.
Åsens flora: Rosväxter
Hallon (Rubus idaeus). Familj: Rosväxter (Rosaceae)
Hallon är mitt favoritbär, tillsammans med åkerbär (Rubus arcticus).
Femfingerört (Potentilla argentea). Familj: Rosväxter (Rosaceae)
Femfingerörtens blommor har fem gula kronblad och femfingerörtens blad är vanligtvis femfingrade. Blodrot (Potentilla erecta) har liknande blad men bara fyra kronblad. Blodroten har inte heller den silverfärgade behåringen på undersidan av bladen som femfingerörten har. Namnet blodrot kommer av att den inre delen av jordstammen är rödaktig.
Rönn (Sorbus aucuparia). (Potentilla argentea). Familj: Rosväxter (Rosaceae)
Rönnens bärklasar brukar hänga mer eller mindre neråt, men den här pekade rakt upp i skyn.
