Tyst nytt år

Jag älskar fyrverkerier. I alla fall den storslagna offentliga varianten av fyrverkerier. Älvsbyn har till exempel ett fint fyrverkeri på skyltsöndagen varje år som jag tror anordnas av den lokala köpmannaföreningen och när jag bodde i Uppsala anordnade lokaltidningen UNT ett stort musikfyrverkeri varje första advent i Botaniska trädgården.

Men diverse mer eller mindre nyktra privatpersoners fanatiska raketskjutande i flera dagar och ibland veckor kring nyår har jag alltid avskytt. Raketerna träffar allt och alla, de skräpar ner och dessutom gör de ofta att jag inte kan sova utan obekväma öronproppar.

Så jag välkomnade årets nya regler som kräver att den som vill skjuta raketer måste skaffa utbildning och söka tillstånd i förväg eftersom få privatpersoner lär idas göra det. Fast jag var skeptisk till att regeländringen skulle få någon större effekt.

Men nyårsafton var faktiskt nästan helt tyst. Bara några korta fyrverkerier vid själva tolvslaget, vilket är ok för mig. Och resten av nyårshelgen har hittills också varit nästan helt fyrverkerifri. Jag är förvånad. Och lättad.

Asparna i december

Det är midvinter men till skillnad från i Rydbergs tomtedikt från slutet av 1800-talet är kölden inte hård och stjärnorna varken gnistrar eller glimmar. Inte heller lyser snön vit på varken fur eller gran, eller på asparna. Det är milt och molnigt och snön på träden har smält. Välkommen till vårt nya klimat! Det enda som känns särskilt vintrigt och juligt är mörkret, och det blåaktiga ljuset den korta stund vi har dagsljus den här tiden på året.

It’s midwinter but unlike in Rydberg’s famous poem from the late 19th century the cold isn’t harsh and the stars neither twinkle nor shimmer. Neither does the snow shine white on fires and pines, nor on the aspens. It’s mild and cloudy and the snow on the trees have melted. Welcome to our new climate! The only thing that feels like winter and Christmas is the darkness, and the bluish light of the very short daylight hours at this time of year.


Tomten av Viktor Rydberg finns att läsa på Projekt Runeberg: runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

A translation into English of Victor Rydberg’s poem Tomten (”House Goblin”) written by Charles Wharton Stork can be found at page 114 of his book Anthology of Swedish lyrics from 1917: archive.org/details/anthologyofswedi00stor/page/114.

The tomte was a kind of supernatural house god in rural pre-modern society. Worship of ”tompta gudhi” (tomte gods) was first documented in the 14th century but is probably a much older Scandinavian tradition. During the 20th century the old Swedish tomte merged with the American Santa Claus and became ”jultomten”, a symbol of Christmas that gives presents to children on Christmas Eve. According to old folk lore it is very important that you please your tomte by putting a bowl of Christmas porridge, with a generous amount of butter or maybe honey, outside for him to eat on Christmas Eve, which many people still do to this day. Unlike the Christian God the tomte is not the kind of god that loves everyone unconditionally and forgives everyone no matter what. Instead you get what you deserve…

This old American TV-version of Tomten is not actually a translation of the original poem by Rydberg but a translation of a much later version for children by Astrid Lindgren, but it’s still rather sweet:

Fotona är tagna den 14 december 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Asparna i november

Det är vinter. Asparna sover i väntan på att våren kommer igen.

It’s winter. The aspens sleep, waiting for spring to return.

 

Fotona är tagna den 3 november 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Asparna i oktober

Hösten håller på att övergå i vinter. Sommardäcken på min bil är utbytta mot nya dubbdäck. De nya vinterdäcken har fler dubbar än de gamla vilket jag hoppas betyder att de är mindre halkiga än de gamla på blankslipad snö och is. Vi får väl se…

Svanarnas rop hörs åter i skyn när de nu flyger söderut för vintern. Första snön har fallit. Och (mestadels) tinat bort igen. De flesta löven har gulnat och fallit av. Men ännu klamrar sig några asplöv fast vid grenarna där nästa års knoppar redan väntar på att slå ut.

Autumn is turning into winter. The summer tires on my car have been replaced by new studded winter tires. These new winter tires have more studs than the old ones which I hope means that they are less slippery on our icy and snowy winter roads. We’ll see…

The swan calls sound from the sky as the swans fly back south for the winter. The first snow has fallen. And (mostly) thawed again. Most leaves have turned yellow and fallen off. But some aspen leaves still cling to the branches, where next year’s buds are already waiting to burst.

Fotona är tagna den 12 oktober 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Asparna i september

Sensommaren börjar övergå i höst, men asplöven är till största delen fortfarande gröna. Nya aspar har börjat växa upp, och kommer (om de inte huggs ner) att ersätta de som fälldes i våras.

Late summer is turning into autumn, but the aspen leaves are still mostly green. New aspens are emerging, and will (unless they are cut down) replace those that were cut down last spring.

Resterna av en storm?

Remains of a storm?

Stubbarna efter de aspar som höggs ner i våras är så täckta av mossa att de ser ut att vara pälsklädda.

The stumps of the aspens that were cut down last spring are so completely moss-covered that they look furred.

De flesta blommorna har för länge sedan blommat över och omvandlats till frukter och frön, men ännu är det några som blommar.

Most flowers have long since disappeared and changed into fruits and seeds, but a few are still in bloom.

Barnvantar på en pinne. Alla hänger upphittade kläder på pinnar, staket eller liknade med avsikten att ägaren ska hitta och hämta dem, men är det någonsin någon som gör det?

Child size mittens on a stick. Everyone hangs pieces of clothing that they find outdoors on sticks, fences etc. with the intention that the owner will find and collect them, but does anyone ever collect any of these lost clothes?

Fotona är tagna den 7 september 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Naturen skapade högarna. Men hur?

På årets arkeologidag förra söndagen berättade arkeologen Frida Palmbo tillsammans med en geofysiker från GeoVista om de undersökningar som gjorts av högarna på ön Selholmen under sommaren. Ämnet var populärt och drog en stor publik. De olika geofysiska undersökningar som gjordes tidigare under sommaren verkade till att börja med lovande, kanske var högarna skapade av människor, men när de väl började gräva i högarna förra veckan blev det besvikna miner hos arkeologerna. De kunde inte hitta några tecken på att de högar de grävde i hade skottats upp av människor. De verkar i stället vara naturligt bildade. Grävningarna är inte avslutade än, men oavsett om någon är begravd i högarna eller inte är storhögarna i alla fall inga människoskapade konstruktioner à la pyramider.

Men för mig som naturvetare är det rätt frustrerande när bildningen av högarna bara konstateras vara ”naturlig”. Det förklarar ju ingenting. Exakt hur har högarna egentligen bildats? Formen på högarna är i mitt tycke udda för isälvsformationer och utseendet på lagren inne i den av de stora högarna som de har grävt i (hittills bara ett hål i utkanten av högen) är inte helt lättförståeligt. Jag hade hoppats få klarare svar på den frågan eftersom arkeologerna den här gången samarbetade i fält med kvartärgeologer och geofysiker, vilket är ovanligt i Norrbotten, men syftet med den pågående undersökningen är bara att svara på den arkeologiska frågeställningen, inte den kvartärgeologiska.

Att få andra att göra som man vill är förbaskat svårt


Att förändra andra människors beteende genom information och kommunikation låter lätt. Men när man faktiskt sätter igång och ska göra det i verkligheten visar det sig vara förbaskat svårt.

Många jag arbetar med i miljöbranschen är och förblir helt övertygade om att om vi bara berättar för folk om fakta så kommer sagda folk att omedelbart få en uppenbarelse, ändra sina värderingar och börja bete sig på rätt sätt, det vill säga som vi vill. Med andra ord mer miljövänligt.

Det spelar tydligen ingen som helst roll hur många gånger denna idé motbevisas av verkligheten. Och för den delen av vetenskapen, som ju de flesta i miljöbranschen säger sig tro på och närmast dyrka. Miljönördar kan vara minst lika oemottagliga för fakta som den envisaste klimatförnekare, bara inom andra vetenskapsområden.

Jag har inte kunnat hitta en enda person vars beteende orsakas av att hen inte känner till att det finns ett globalt klimatproblem. Inte en enda. Att informera om fakta är naturligtvis bra. Men det kommer inte i sig att lösa problemet.

Hur ska vi göra det då? Tja, hade vi svaret på den gåtan skulle vi inte ha det nuvarande klimatproblemet till att börja med. Men det är bara att fortsätta försöka hitta nya och åter nya vägar. Man kan inte ge upp bara för att något är svårt.

 

Asparna i augusti

En molnig sensommardag. Sommarblommorna håller på att blomma över. Asplöven darrar lite i den svaga vinden. Myror kryper upp och ner längs stammarna. Och på åkern bredvid asparna mognar kornen.

A cloudy late summer day. Summerflowers are withering. Aspen leaves tremble slightly in the light wind. Ants crawl up and down the tree trunks. And in the field next to the aspens barley is ripening.

Fotona är tagna den 7 augusti 2019.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Norrländsk stenålderskonst

På väg hem från en intensiv musikvecka i Värmland körde jag en omväg in i landet för att besöka Nämforsens hällristningar i Näsåker i Ångermanland. Det finns ett hällristningsmuseum i byn men det var stängt och jag fick leta ett tag innan jag begrep hur man tog sig ner till själva hällristningsområdet som ligger nere vid kraftverket i Ångermanälven. Men jag är glad att jag inte gav upp för det var värt besväret. Där finns massor av fascinerande hällristningar. Eftersom de flesta är målade i klarröd färg syns de bra från spångarna. Jag hade inte med mig min vanliga kamera på den här resan, men hällristningarna var så fascinerande att jag bara var tvungen att fota av dem ändå med mobilen.

Hällristningarna har olika motiv, och möjligen också olika ålder, men älgar verkar ha varit det överlägset populäraste att knacka in i stenarna. Man får närmast intrycket att dessa människor måste ha varit fullständigt besatta av älgar. Det är underhållande att fundera på vad bilderna egentligen ska föreställa, särskilt de mänskliga figurerna. Gubben (?) i den översta bilden ser i mitt tycke mest ut som en något klumpig golfspelare, men sådana fanns antagligen inte på den tiden.