naturfoto – Sida 13 – Erika Groth

Björken i augusti, och dess minisläkting

Nu har frukterna börjat mogna på årets honhängen. Nästa säsongs hängen finns redan på plats och kommer snart att behöva börja förbereda sig för den långa, kalla vintern. Vissa blad har redan börjat gulna. Det gör att björken som helhet börjar se lite vissen ut.

Now the fruits on this year’s catkins are ripening. Next season’s catkins are already in place and will soon need to prepare for the long, cold winter. Some leaves have already turned yellow. The entire birch therefore starts to look a bit withered.

Förutom de vanliga två björkarterna i Sverige som finns överallt, vårtbjörk (Betula pendula) och glasbjörk (B. pubescens), har vi även en tredje björkart som växer naturligt i Sverige. Det är den lilla dvärgbjörken (Betula nana) med sina söta, små, runda blad. Dvärgbjörken är snarare en buske än ett träd. Den blir sällan mer än en meter hög. Dvärgbjörken växer främst i fjällen, men förekommer även på myrar längre söderut. I slutet av juli var jag uppe i Jokkmokk där det bland annat finns en fjällbotanisk trädgård. Där passade jag på att ta några bilder av den lilla dvärgbjörken.

Except for the two common native birch species that grow everywhere, Silver Birch (Betula pendula) and Downy Birch (B. pubescens), we also have a third native birch species in Sweden. That’s the little Dwarf Birch (Betula nana) with its cute, little, round leaves. The Dwarf Birch is a bush rather than a tree. Its hight rarely reaches above one metre. The Dwarf Birch mostly grows in the Scandes mountains, but it also occurs on mires further south. At the end of July I was up north in Jokkmokk where there is an alpine garden. There I took some photos of the little Dwarf Birch.

Skylten är skriven på svenska, samiska och engelska. I vad som idag är Sverige har folk, förutom svenska, även talat finska och olika varianter på västsamiska sedan åtminstone innan själva riket Sverige existerade. Jag kan lite finska men ingen samiska. Eftersom trädgården ligger i Jokkmokk borde det samiska språket på skylten logiskt sett vara lulesamiska, men jag kan inte se skillnad på de olika samiska språken.

The sign is written in Swedish, Sami and English. In addition to Swedish, the people in what is now Sweden have also spoken Finnish and various Western Sami languages since at least before the country first existed (Sweden has existed for about 800-1000 years depending on what you count as the starting point, although the borders have moved around a lot during the centuries). I know a little Finnish but no Sami. Since the garden was in Jokkmokk the Sami language on the sign should logically be Lule Sami, but I can not tell the difference between the various Sami languages.

Jag avslutar den här månadens trädföljarinlägg med ett par bilder från vägen mellan Jokkmokk och Älvsbyn.

I end this month’s tree following post with a couple of photos from the road between Jokkmokk and Älvsbyn.

Fotona ovan är tagna 2016-08-03 i Älvsbyn, och 2016-07-29 i Jokkmokk.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Kraftverket som inte ska finnas

”Piteälven är en av Sveriges fyra outbyggda nationalälvar”.

Hmm, tänker jag när jag står och tittar på Sikfors kraftverk. Det kraftverk som inte bara stora delar av allmänheten i Sverige utan även förvånansvärt många politiker, tjänstemän vid myndigheter, akademiker och företrädare för miljöorganisationer envist hävdar inte finns, aldrig har funnits och absolut aldrig kan finnas i framtiden.

ErikaGroth-6337 — Ett kraftverk som många hävdar inte finns.

Det stämmer visserligen att Piteälven är en nationalälv och att inga ytterligare vattenkraftverk får byggas i den. I 4 kap. 6 § miljöbalken anges att ”vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden och biflöden”. Dessutom är hela Piteälven med biflöden också skyddat genom att det är ett Natura 2000-område.

Men vad folk av någon anledning inte verkar begripa är att dessa bestämmelser bara omfattar nya kraftverk och inte kraftverk som redan fanns på plats när den nuvarande miljölagstiftningen kom till. Sikfors gamla kraftstation byggdes 1911-1912. Det har alltså funnits ett vattenkraftverk i Piteälven vid Sikfors i mer än 100 år. Det nuvarande kraftverket i Sikfors byggdes 1990 och drivs numera av Skellefteå Kraft.

Kraftverk är utmärkta platser att se hoppade laxfiskar. Som alla andra kraftverk har naturligtvis även Sikfors kraftverk en laxtrappa, men laxfiskar är skapta för att klättra uppför kraftigt forsande vatten och är inte så överdrivet förtjusta i laxtrappor. Nedanför Sikfors kraftstation slår fiskarna volter i det forsade vattnet.

Pite Havsbad

Det blåste ordentligt ute vid kusten på Pite Havsbad igår. Trots det var det många som badade. Jag badade inte, trots att vattnet faktiskt kändes rätt varmt.

Storforsen

Den mest storslagna platsen i Älvsbyns kommun, och faktiskt en av de mest storslagna platserna i Europa, är Storforsen i Piteälven norr om Vidsel. Nu när jag bor i Älvsbyn brukar jag åka dit lite då och då. Ibland tar jag med mig kameran. De här bilderna är tagna för tre veckor sedan.

Eftersom forsen är så känd drar den mycket turister, särskilt på sommaren. Att se det forsande vattnet är visserligen mäktigt, men det är det kraftiga dånet av forsen som verkligen överrumplar en när man står vid vattnet.

Det går en stig, huvudsakligen på spångar, från hotellet som ligger nedanför forsen och nästan hela vägen upp till början av den kraftigt strömmande delen. Hela fallsträckan är 5 kilometer, men 60 av de 82 metrarnas fallhöjd utgörs av de sista 2 kilometerna.

En klassisk fotoövning när det gäller vatten är att variera slutartiden. Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/500 sekund. Bilden nedan är tagen med en slutartid på 1/20 sekund.

Precis som de flesta andra norrlandsälvar användes tidigare Piteälven för flottning av timmer. I samband med det styrde man om forsen för att få en flottbar älvfåra. Den gamla älvfåran kallas ”Döda fallet”. Döda fallet är bara delvis torrlagd och genomkorsas av stigar och rastplatser. Döda fallet är fullt av lugnare vattenflöden och mindre vattensamlingar som ofta lämpar sig utmärkt för fotografering. I Döda fallet kan man se geologiska fenomen som jättegrytor och repor i stenarna som orsakats av kombinationen stenar, vatten och friktion. Där brukar även de äventyrliga bada genom att hoppa ner i en av vattensamlingarna från en hög klippa.

Lyckades fånga ett par grodyngel på bild.

Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/250 sekund och bilden nedan med en slutartid på 1/20 sekund.

I Döda fallet växer kanelrosor (Rosa majalis). Fotot är taget på långt håll från en spång, så jag hade svårt att få själva blommorna skarpa.

I Döda fallet finns en utomhusscen. Bilden togs någon dag efter årets sista föreställning med baletten Trolltagen.

Åsens flora: Ärtväxter

Kråkvicker (Vicia cracca). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)

Den blå-lila kråkvickern kunde jag känna igen redan som barn, men då kallade jag den inte kråkvicker utan tandborste. Jag tyckte nämligen att den såg ut som en tandborste.

Gulvial (Lathyrus pratensis). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)

Gulvialen är klängigare än kråkvickern och klättrar på grannväxterna.

Vitklöver (Trifolium repens). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)

Vitklövern är ytterligare en växt som ofta dyker upp där människor håller till.

Rödklöver (Trifolium incarnatum). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)

Rödklöver är lik skogsklöver (Trifolium medium), men skogsklöver ska normalt inte finnas här enligt floran. Skogsklövern har lansettlika blad medan rödklövern har mer avlånga eller äggrundade blad, ofta med en ljus fläck på ovansidan. När jag var liten brukade jag pilla loss de enskilda blommorna på rödklövern och suga ur den söta nektarn.

Åsens flora: Ranunkelväxter

Smörblomma (släktet Ranunculus). Familj: Ranunkelväxter (Ranunculaceae)

Smörblommor känns igen på att den gula blomman har en sorts fettglas som gör att den ser ut att vara insmord med smör eller olja. I den här delen av Sverige ska det enligt floran finnas tre sorters smörblomma: revsmörblomma (Ranunculus repens), vanlig smörblomma (R. acris) och majsmörblommor (R. auricomus-gruppen). Eftersom jag inte kommer ihåg hur bladen såg ut på den här, och de inte är med på bilden, kan jag inte avgöra vilken sorts smörblomma detta är.

Åsens flora: Rosväxter

Hallon (Rubus idaeus). Familj: Rosväxter (Rosaceae)

Hallon är mitt favoritbär, tillsammans med åkerbär (Rubus arcticus).

Femfingerört (Potentilla argentea). Familj: Rosväxter (Rosaceae)

Femfingerörtens blommor har fem gula kronblad och femfingerörtens blad är vanligtvis femfingrade. Blodrot (Potentilla erecta) har liknande blad men bara fyra kronblad. Blodroten har inte heller den silverfärgade behåringen på undersidan av bladen som femfingerörten har. Namnet blodrot kommer av att den inre delen av jordstammen är rödaktig.

Rönn (Sorbus aucuparia). (Potentilla argentea). Familj: Rosväxter (Rosaceae)

Rönnens bärklasar brukar hänga mer eller mindre neråt, men den här pekade rakt upp i skyn.

Åsens flora: Korgblommiga växter

Gullris (Solidago virgaurea). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)

Gullris har massor av små, gul-orangea korgar som tillsammans ger ett, tja, risigt intryck. Typiskt för de korgblommiga växterna är att det som ser ut som blommor i själva verket är blomsterkorgar som innehåller mängder av pyttesmå blommor. Man skiljer på diskblommor som sitter i mitten och strålblommor som sitter längs kanten och har en långt, utstickande kronblad.

Röllika (Achillea millefolium). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)

Röllika är en växt som finns i princip överallt. Den tenderar att trivas på mark som är starkt påverkad av människor och är därför välbekant för många.

Prästkrage (Leucanthemum vulgare). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)

Prästkragen är också en välkänd växt som trivs på mark som påverkats av människor. Den vita och gula korgen är mycket lik baldersbrå (Tripleurospermum perforatum) men prästkragen har avlånga, tandade själkblad medan baldersbråns själkblad liknar dill. Även åkerkulla (Anthemis arvensis) har en liknande korg, men åkerkulla ska inte finnas i Norrbotten och dess själkblad är en sorts mellanting mellan prästkragens och baldersbråns.

Någon sorts fibbla (troligen av släktet Hieracium). Familj: Korgblommiga växter (Asteraceae)

Det finns massor av olika sorters fibblor som ofta ser väldigt lika ut. Jag tror att den här tillhör släktet hökfibblor (Hieracium). Det finns tusentals arter av hökfibblor som delas upp i flera olika undergrupper (sektioner). Det här skulle möjligen kunna vara en flockfibbla (Hieracium umbellatum).

Åsens flora: Dunörtsväxter

Mjölkört/Mjölke/Rallarros (Epilobium angustifolium). Familj: Dunörtsväxter (Onagraceae)

Den gigantiska rallarrosen finns i hela landet men är för mig norrlandsväxten framför alla andra. Det officiella svenska namnet på arten är mjölkört, eller möjligen mjölke, vilket i princip bara används av professionella botaniker. Och då vanligen bara på jobbet. Denna praktfulla växt har massor av olika lokala namn, men det absolut vanligaste namnet är rallarros. Rallarrosorna är nu högre än vad jag är lång och deras rosavioletta blommor ger färg åt skogar och vägkanter.

Åsens flora: Lejongapsväxter

Gulsporre (Linaria vulgaris). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)

Gulsporren har lätt igenkännbara, vitgula blommor med en bullig, orange buckla på underläppen och en lång, smal, gul sporre. De här blommorna är fotograferade i starkt solljus vilket gör att de ser ut att lysa.

Ögontröst (Euphrasia stricta). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)

Det finns mängder av olika arter och underarter av ögontröst som alla är väldigt lika varandra och dessutom hybridiserar. De flesta av dem växer dock inte här uppe i norr. Den enda ögontröstart som enligt floran ska vara vanlig i den här delen av Norrbotten är vanlig ögontröst (Euphrasia stricta). Andra ögontröstarter i länet är fjällögontröst (Euphrasia frigida) som finns i fjällen och strandögontröst (Euphrasia bottnica) som finns vid Bottenviken.

Ängskovall (Melampyrum pratense). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)

Både skogskovall (Melampyrum sylvaticum) och ängskovall (M. pratense) finns i så gott som hela landet. De bästa sättet att försöka skilja på dem är att titta på blommorna. Ängskovallen har större blommor än skogskovallen. Enligt Ursings Fältflora (1999) är skogskovallens blommor dubbelt så långa som fordret medan ängskovallens blommor är 4-5 gånger så långa som fordret. Ängskovallens blommor är också oftast vita och gula medan skogskovallens är helt gula, men färgen kan variera. Både skogskovall och ängskovall växer på Åsen. Just det här exemplaret tror jag är en ängskovall.

Ängsskallra (Rhinanthus minor). Familj: Lejongapsväxter (Scrophulariaceae)

Ängsskallran har gula blommor med blåvioletta sidotänder på överläppen. Namnet skallra kommer av de runda, platta kapslarna som ser ut som just skallror. Kapslarna blir bruna när de mognar.