Tur i oturen – en blogg om hur absurd verkligheten är
Nu går vi mot ljusare tider. Sägs det.
Kan inte säga att det känns så.
Världen känns mest dunkel.
Ja, ja, jag vet. Det mesta går upp och ner. Som en rullande våg.
Får alltid samma råd: Släpp taget och gunga med.
Är det tänkt att vågen ska gunga mig till sömns?
Att låta sig sövas ger kanske sinnesro. Men sen då?
I år sjunger jag i två julkonserter, en i Älvsbyn och en i Piteå.
Älvsby kyrka, idag 16 december 2018, kl. 18, 4 st körer deltar
Piteå kyrka, torsdag 20 december 2018, kl. 19, 2 st körer deltar
Båda julkonserterna har gratis inträde (kollektinsamling kan förekomma).
Värmeelementen i min lägenhet lever sitt eget liv. Eftersom det blev lite väl varmt i lägenheten när uppvärmningen drog igång i början av vintern har jag slagit av alla element i den sammanhängande köket-vardagsrummet-hallen. De flesta av elementen där fungerade hur som helst inte. Men de två element som fungerade väl i bemärkelsen att de var väldigt varma bryr sig inte det minsta om att jag har skruvat av värmen helt och hållet på termostaterna. De förblir stekheta.
Funktionell dumhet innebär att man är kompetent och gör sitt jobb som man ska, men utan att kritiskt reflektera över om det är meningsfullt eller samhällsnyttigt.
Funktionell dumhet är jag hopplös på. Jag ifrågasätter tvångsmässigt allt. Och ser bristfälliga strukturer överallt.
-Varför gör vi egentligen så här? Det här är ju vansinne!
En av de psykologer jag hamnade hos när jag blev sjuk kom fram till att allt detta ifrågasättande är intelligent men inte särskilt hälsosamt. Särskilt inte eftersom jag har en tendens att försöka lösa de problem jag ser, vilka i verklighetens vansinnigt ologiska strukturer ofta är olösliga.
Intelligent eller inte, hälsosamt eller inte, oavsett vilket kan jag lova att det inte är ett bra sätt att passa in. Betyder detta att jag är för dum? Eller för smart? Eller både och på samma gång? Vet inte. Kanske kan man skylla på min forskarutbildning som definitivt förstärkte den sidan av mig. Men sanningen är att jag var sådan redan som barn, även om jag då var mindre tuff och frispråkig, så det är knappast rimligt att förvänta sig några större förändringar på den punkten. Och som allt annat har det haft både positiva och negativa effekter på mitt liv.
Min brist på funktionell dumhet får nog både jag och alla andra helt enkelt lära sig leva med. Man kan ju inte vara bra på allt.
Har varit tvungen att uppdatera operativsystemet på min dator för att det gamla inte längre är kompatibelt med de tjänster jag använder. Tanken var dessutom att datorn, som hade blivit rätt seg på senare år, skulle bli lite snabbare på köpet.
Det blev den inte. Snarare tvärtom. Nu är den väldigt seg. Suck.
När vi nu säger vi hej då till häggen i Älvsbyn har snön på nytt börjat falla efter en till största delen mörk och snöfri november.
When we now say goodbye to the bird cherry in Älvsbyn the snow has once again started to fall after a mostly dark and snow free November.
Säg hej till nästa års träd / Say hello to next year’s tree(s):
Nästa år kommer jag att följa en aspdunge i Sikfors. Aspdungen har några björkar inblandade bland asparna men de struntar vi i. Asp (Populus tremula) sprider sig vegetativt med rotskott. Flera aspar som står tillsammans i en klunga brukar därför egentligen vara ett och samma träd. Asp tillhör videfamiljen (Salicaceae) och är släkt med sälg och viden. Vår asp, Populus tremula, är den eurasiska aspen. Den är släkt med amerikanska Populus-arter som sin amerikanska aspmotsvarighet (Populus tremoloides), som också har darrande löv, och så jättepoppeln (Populus trichocarpa), som var det första träd som fick sin arvsmassa sekvenserad.
Next year I’ll follow a stand of aspens in Sikfors. There are some birches growing among the aspens but we’ll ignore those. Aspen (Populus tremula) spread vegetatively by root sprouts. Multiple aspens growing side by side in a group are therefore usually really one single tree. Aspen belongs to the willow family (Salicaceae) and is related to willows. The aspen that grows in Sweden, Populus tremula, is the Eurasian aspen. It is related to American Populus species like the similar quaking aspen (Populus tremoloides), which also has trembling leaves, and black cottonwood (Populus trichocarpa), which was the first tree to have its genome sequenced.
Fotona är tagna den 8 december 2018.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
UNICEF lägger ner bloggnätverk Bloggare för varenda unge som den här bloggen har varit en del av.
Men jag har ändå, min vana trogen, köpt en julklapp till barn som drabbats av katastrofer via UNICEF. I år blev det ett katastrofpaket.
Toaletter. Så oerhört viktiga. Och ändå så tabubelagda, pinsamma och skamfyllda att prata om.
I dag är FN:s internationella toalettdag. Den är till för att uppmärksamma att alldeles för många människor i världen fortfarande inte tillgång till någon toalett alls, varken i hemmet eller på jobbet eller någon annanstans. Och alldeles för många skolor har inga toaletter för eleverna. Och där skoltoaletter finns är de långt ifrån alltid utformade på ett sätt som gör att barnen vågar använda dem. Kan man inte gå på toaletten när man behöver det blir hälsan lidande, och inte presterar man särskilt bra heller. Tänk dig själv hur du skulle må om du från och med nu aldrig någonsin mer får använda en toalett. Aldrig. Någonsin.
Jag kan verkligen önska att världen hade kommit längre. Varför är det här fortfarande ett problem?
När jag för några år sedan började jobba med miljö- och hälsoskyddsfrågor fick jag upp ögonen för att saker och ting fortfarande inte alltid är som de ska på toalett- och avloppsfronten ens här i Sverige. Och ännu mindre så i många fattigare länder. Sedan dess skänker jag varje månad en slant till WaterAid, en av de välgörenhetsorganisationer som arbetar med den här frågan.
Eftersom det gamla bloggtemat som jag använt för den här webbplatsens utseende inte längre uppdateras behöver jag byta ut det. Jag håller nu på att fixa till det nya bloggtemat så bloggen kan se lite konstig ut under några dagar.
På pappas sida av familjen härstammar jag från en smedssläkt, Groth-släkten, som troligen kom till Sverige från någonstans i dagens Tyskland för (gissningsvis) cirka 500 år sedan. Den släkthistorien inspirerade mig till att för några dagar prova på mina förfäders liv som smed. Och vi kan nog konstatera att någon mästersmed lär jag aldrig bli. Men varför låta sig hindras av sådana detaljer?
Det finns många myter om den Groth-släktens ursprung i både mer och mindre seriösa släktforskarsammanhang, men tyvärr är det skralt med pålitliga källor där det verkligen går att följa familjen tillbaka längre än tidigt 1700-tal. Det går utan problem att följa den raka manslinjen tillbaka i kyrkböckerna till Johan Johansson Groth som dog 1779 på Meldersteins bruk och vidare till den man som sannolikt var hans far, som också hette Johan Johansson Groth. Fadern dog 1764 vid Strömsunds masugn (bruk). Han verkar ha varit född i Avesta 1701. Den yngre Johan Johansson Groth var enligt Råneås kyrkböcker (där både Meldersteins och Strömsunds bruk finns) född 1720, men det står inte var han föddes. En Jean Groth deltar med sonen Johan i husförhör på Meldersteins bruk 1740, precis när bruket först höll på att anläggas. De står listade direkt under dir. Abraham Steinholz i husförhörslängden. Det är rimligt att anta att dessa två är samma personer som de båda Johan Johansson Groth ovan.
I det släktträd som Björn Pilström publicerade i Rötter 1998, som verkar vara den källa som alla andra internetpublicerade släktträd hänvisar till, står det att den yngre Johan Johansson Groth troligen var född i Åmots bruk i Ockelbo, och att han var son till en Johan Johansson Groth som föddes 1701 i Avesta och dog 1764 på Strömsunds bruk, men som källa anges endast att uppgifterna kommer från Stefan Sundbäck i Kalix och Nils Joëlsson i Malmö samt en oidentifierad ”RE”. Någon skriftlig originalkälla från den tid då dessa personer levde anges inte vilket tyvärr gör att uppgifterna måste tas med en nypa salt.
Tyvärr har kyrkböckerna från 1700-talet i Ockelbo brunnit upp, och jag har inte tillgång till några kyrkböcker eller andra källor från Avesta från innan år 1746. En Johan Groth var mantalskriven i Valbo socken 1721, och Valbo ligger precis som Ockelbo i Gästrikland så det är åtminstone i ungefär rätt del av landet, men jag har inte kunnat fastställa att han är samma person som Johan Johansson Groth den äldre ovan.
Det både fanns och finns fler än en Groth-släkt i Sverige så det räcker inte med att hitta någon som hette Groth i ett dokument eller på en gravsten någonstans för att kunna säga att den personen tillhörde denna släkt. Det är en detalj som överdrivet entusiastiska släktforskare tyvärr har en tendens att glömma bort, vilket gör att det fortfarande finns många publicerade, men felaktiga, släktträd ute på nätet för den här släkten.
Intressant nog har jag fått en del träffar på personer som enligt sina släktträd är släkt med en annan Groth-släkt i DNA-testet som jag gjorde hos Family Tree DNA, men det är ännu så länge oklart om släktskapet har något med de två Groth-släkterna att göra eller om länken eller länkarna finns någon annanstans i släktträden. DNA-testet visar att någon form av biologiskt släktskap finns och anger ungefär hur nära släkt man är med de olika personer som dyker upp i träfflistan men säger inget om hur man är släkt. Det måste man reda ut själv genom att jämföra sina respektive släktträd.
Hur som helst, eftersom jag härstammar från järnsmeder så tyckte jag att det skulle vara kul att prova på järnsmide och i somras fick jag möjlighet att tillbringa några dagar i en järnsmedja. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var kreativt och kul att ”leka järnsmed” men också fysiskt jobbigt, smutsigt och riktigt djävulskt varmt. Temperaturen inne i smedjan låg på cirka 45-50°C, och ännu varmare vid själva eldarna. Och utomhus låg temperaturen stadigt över 30°C. Jag, som inte alls tål värme särskilt bra, fick migrän och mådde illa av värmen, men envisades ändå med att kämpa på. Och jag är riktigt stolt över att jag trots allt lyckades åstadkomma några hyfsat lyckade saker. Ett par väggkrokar, en ring och ett ”G” (för Groth) blev det. Med tanke på att det var mitt första försök att smida någonting alls, och jag dessutom inte mådde särskilt bra, blev resultatet inte så tokigt ändå.
På vägen mot smedjan tog jag den här bilden. En påminnelse om vackra sommarkvällar nu när världen ännu en gång är inbäddad i snö, is och slask.
