Märkligheter i Gamla Uppsala

Dagens utflykt gick till Gamla Uppsala, där de s.k. kungshögarna finns. De är gigantiska gravhögar från 500-talet. Tidigare fick man inte gå på kungshögarna då generationer av turister hade eroderat djupa spår i högarna. Nu har de åtminstone delvis restaurerats och man får åter gå på alla högar, fast det står plakat överallt att man ska gå på gräset och inte på stigarna. Det är lättare sagt än gjort, för lutningen är riktigt brant och det blåser ordentligt när man kommit upp på toppen av de större högarna.

Kyrkan i Gamla Uppsala var Sveriges (eller snarare det blivande Sveriges) första domkyrka, fast en stor del av den ursprungliga domkyrkan förstördes i en brand på 1200-talet. I samband med det flyttade ärkebiskopen från dåtidens Uppsala (dagens Gamla Uppsala) till Östra Aros (dagens Uppsala). Dagens kyrka i Gamla Uppsala består av ungefär halva den ursprungliga domkyrkan, och den används fortfarande som kyrka. Delar av väggarna är murade med vanligt tegel, men speciellt på nederdelen av väggarna sitter diverse typer av stenar inmurade. Bland annat sitter där en ca 1000 år gammal runsten. Vissa av stenarna ser, med lite fantasi, rätt roliga ut.

Runsten som sitter inmurad i kyrkväggen.
Runsten som sitter inmurad i kyrkväggen.
Den här stenen ser ut som ett troll.
En sten som ser ut som ett troll.
Denna sten liknar en sköldpadda.
Och en som liknar en sköldpadda.
Ahlgrens bilar är ute och kör på kyrkväggen.
Ahlgrens bilar är ute och kör på kyrkväggen.
Insidan av kyrkan är vackert målad.
Insidan av kyrkan är dekorerad i gammaldags stil.

Det pågår sedan något år tillbaka en stor arkeologisk utgrävning i Gamla Uppsala i det område där de nya järnvägsspåren ska byggas. Mycket av det område som nu grävs ut har varit ”det vanliga folkets” by från järnåldern och in i medeltiden. Under sommaren ger arkeologerna en kort guidad tur varje vardag. Jag var förra året och tittade på när de grävde ut några grophus och ett gravfält. Idag fick vi se spår av en enorm stolprad som verkar ha lett fram till Gamla Uppsala och dessutom rester av bostäder i närheten av det gravfält som grävdes ut förra året. Förra året visade guiden några fynd från gravfältet, men i år fanns det inte så mycket mer än stolphål i marken att titta på. Husen som de gräver ut nu kommer från en period då folk inte verkar ha lämnat så mycket material efter sig, åtminstone inte av den typ som bevaras i jorden.

Guiden visar var stolphålen finns. Stolparna bar upp taket i ett bostadshus under romersk järnålder.
Guiden förklarar hur husen var byggda under den romerska järnåldern. Idag finns det bara kvar kollager från eldhärden och stolphål efter de stolpar som bar upp taket.

När jag senare satt och åt på uteserveringen på Odinsborg kom denna talgoxe och slog sig ner på mitt bord.

En gäst vid bordet.
En gäst vid bordet.
Det var antikloppis i Gamla Uppsala. Kanske var det därför det hängde en kristallkrona i ett träd.
Det var antikloppis i Gamla Uppsala. Kanske var det därför det hängde en kristallkrona i ett träd.
En sak som är märklig med Uppsala är att man hittar övergivna strumpor lite varstans i stan. Här vid järnvägsövergången i Gamla Uppsala. Hur tappar man egentligen en strumpa utan att märka det?
Något som är lite underligt är att man ofta hittar övergivna strumpor lite varstans i stan, som här vid järnvägsövergången i Gamla Uppsala. Hur kan man tappa en strumpa utan att märka det?

Keramik (och smällare?) är betydligt äldre än jordbruket

Jag har alltid varit övertygad om att det var bofasta jordbrukare som uppfann kokkärl av keramik. Varför skulle jägare och samlare lägga ner tid på att tillverka något så tungt och otympligt när det är både godare och enklare att grilla maten eller att tillaga den på heta stenar? Stenar kan dessutom användas både som stekpanna och som ugn. Men jag hade fel.

Det är inte bara spannmålsbaserad mat som är mycket äldre än jordbruket, utan även kokkärl av keramik. I dagens Japan kokade människor fisk (det står egentligen vattenlevande organismer i artikeln) i keramikkärl för ca 12 000-15 000 år sedan. Ännu äldre keramik som också verkar ha använts för matlagning har hittats i Kina. Åtminstone antyder sot och brännmärken på kärlen att de har bränts, men det är inte känt vad människorna i sådana fall lagade för mat i dem. Denna keramik är ca 19 000-20 000 år gammal och hittades i en grotta i östra Kina. Även i dagens Ryssland har keramikkärl som är äldre än jordbruket hittats, så det verkar som att användandet av keramik för att koka mat var utbrett i Asien långt innan jordbruket.

Det är svårt att definitivt bevisa att ett kärl verkligen använts för matlagning. De spår av fisk som forskarna hittat i de japanska krukorna skulle ju t.ex. kunna komma från förvaring av mat, snarare än tillagning, fast då dessa krukor enligt foton verkar ha rund botten passar de inte särskilt bra som förvaringskärl.

Att keramiken i sig är äldre än jordbruket är ingen nyhet. För ca 26 000 år sedan tillverkade människor keramik i Östeuropa, men här tillverkade de inte kärl. Istället tillverkade de bland annat små djur- och människofigurer, men framför allt tillverkade de tusentals pyttesmå oregelbundna keramikklumpar. Det märkliga med denna keramik var att kvaliteten inte var särskilt bra och nästan alla föremål som hittades var trasiga. De verkade ha spruckit av hetta.

Pamela B. Vandiver, Olga Soffer, Bohuslav Klima och Jiři Svoboda presenterade i sin artikel från 1989 idén att detta inte var någon slump utan att dessa människor tillverkade smällare av keramik! De noterade nämligen att om man slänger in liknande keramikföremål i elden så fräser och ångar de först för att sedan spricka med en smäll. Ibland exploderar de till och med och så att bitarna flyger iväg åt alla håll. Det hela kan naturligtvis ha varit en ritual, vilket författarna förslår, men ritual verkar vara arkeologers standardförklaring till allt.

Eftersom folk är som de är, och människorna på stenåldern fungerade på samma sätt som dagens människor (även om deras samhälle var annorlunda), så lutar jag mer åt att det hela var allmän underhållning. Precis som dagens smällare och fyrverkerier är underhållning. Det vore faktiskt rätt komiskt om ursprunget till keramik var att människor gillar smällare.

Referenser:

O.E. Craig m.fl. (2013) Earliest evidence for the use of pottery. Nature 496: 351–354

X. Wu m.fl. (2012) Early pottery at 20,000 years ago in Xianrendong Cave, China. Science 336: 1696-1700

P.B. Vandiver m.fl. (1989) The Origins of Ceramic Technology at Dolni Věstonice, Czechoslovakia. Science 246: 1002-1008

Vad är ”naturlig mat” för en människa?

Vilken färg har en naturlig morot? Vad är egentligen broccoli för någonting? Varför finns det inga frön i bananer? När började människor äta spannmål? Är människan egentligen ett rovdjur? Hur mycket sockerrör måste man äta för att få i sig lika mycket socker som en flaska läsk innehåller, och varför är denna kunskap viktig? Vad vet forskarna egentligen om vad verklighetens stenåldersmänniskor åt, och vad kan man lära sig av denna kunskap?

I den här videon förklarar Christina Warinner tålmodigt och engagerat det som otaliga arkeologer, antropologer, evolutionsbiologer och växtbiologer gång på gång försökt påpeka, med varierande framgång. Stenåldersmänniskor åt visst också spannmål långt innan jordbruket uppfanns (vilket jag skrivit om tidigare). Människan har visst också evolverat under de senaste 10 000 åren, vilket inkluderar anpassningar till en neolitisk (jordbruksbaserad) diet. Och så, kanske viktigast av allt  nej, det finns ingen ”naturlig mat” i matvarubutiken, inte heller i frukt- och grönsakshyllan. Och det gäller oavsett hur växterna odlats.

Kom de brasilianska indianerna från Polynesien?

Den etablerade teorin om hur människan kom till Amerika är att folk vandrade från Sibirien in i nuvarande Alaska under den senaste istiden. Sedan fortsatte de bit för bit längre ner längs kontinenten. Den finns dock de som hävdar att människor även kommit direkt över Stilla havet till Sydamerika, utan att passera genom Nordamerika på vägen. Den senare teorin är betydligt mer kontroversiell.

Jag blev därför väldigt nyfiken när det för några dagar sedan dök upp en ny artikel i PNAS som stolt fastslår att författarna har analyserat DNA från skallar från en utdöd brasiliansk indianstam och hittat en DNA-profil som är typisk för polynesier. Det låter ju spännande. Kom dessa indianer möjligen från Polynesien? Det börjar bra, och den inledande sammanfattningen verkar lovande.

Forskarna har undersökt DNA ur tänder från 14 skallar de hittat på ett museum. Skallarna kom från indianer ur Botocudostammen som bodde i vad som numera är delstaten Minas Gerais i Brasilien. Det ursprungliga syftet med undersökningen var att försöka ta reda på om Botocudoindianerna härstammade från en korsning mellan två olika förhistoriska grupper av indianer som kännetecknades av olika huvudform (av alla saker!). De undersökte dock bara Botocudoindianer. De försökte inte få fram DNA ur skelett från någon av de två tänkta ursprungsbefolkningarna, så det är lite oklart hur de hade tänkt åstadkomma sitt mål. Vad hade de egentligen tänkt jämföra Botocudoindianernas DNA-profiler med? Hur som helt, av de 14 individerna hade 12 en DNA-profil som är typisk för dagens amerikanska indianer i största allmänhet. De var inte särskilt spännande, och forskarna struntade därefter i dem. Två av männen däremot visade sig vara mycket intressanta.

De hade en DNA-profil som man vanligen hittar i nutida polynesier. DNA från två tänder vardera från båda individerna analyserades i ett brasilianskt laboratorium och ytterligare en tand från en av skallarna skickades till ett danskt laboratorium för kontroll av resultatet. Allt verkar vara som det ska. Det skulle vara lätt att här hävda att forskarna nu visat att människor kommit till Sydamerika från Polynesien. Men är det verkligen sant? Forskarna säger själva i slutet av artikeln att de inte vet hur det egentligen kommer sig att de två männen hade en sådan märklig DNA-profil, men att de har en del idéer om saken.

En viktig detalj i sammanhanget är att skallarna kom till museet 1890 och är med största sannolikhet från slutet av 1800-talet. De är alltså inte särskilt gamla! Skallar från 1800-talet kan knappast användas för att dra slutsatser om de sydamerikanska indianernas ursprung. Det framgår ingenstans varför forskarna valde att studera skelett från 1800-talet trots att syftet egentligen var att studera något som ska ha skett långt innan européerna kom till Amerika. Två personers DNA-profil (hur märklig den än är) är dessutom inte tillräckligt för att kunna säga särskilt mycket om indiangruppens ursprung, även om skallarna hade varit mycket äldre. För att göra det hela ännu mer komplicerat så befolkades Polynesien åtskilliga årtusenden efter Sydamerika. Alltså borde inte Sydamerikas indianer kunna komma från Polynesien.

I princip så är det naturligtvis möjligt att människor tagit sig från Polynesien till Brasilien långt senare och att deras ättlingar sedan levt kvar i Brasilien, men varför finns det då inga spår av dem på andra sidan Anderna? Den sidan ligger ju närmare till om man kommer från Polynesien. En grupp polynesier levde faktiskt som slavar i Peru under en period på 1800-talet, men inget tyder på att de någonsin var i Brasilien och de återvände dessutom till Polynesien när slaveriet avskaffades.

Samma DNA-profil som är karaktäristisk för polynesier förekommer dock också hos människor från Madagaskar, även om den är ovanligare där. Tusentals slavar fördes illegalt från Madagaskar till Brasilien under den första halvan av 1800-talet, och några av dessa kom att arbeta tillsammans med indianer från Botocudostammen på plantagerna. DNA:t som forskarna analyserat är mitokontrie-DNA, som bara ärvs från mamman och inte från pappan. Så de två indianernas DNA-profil skulle kunna förklaras med att (åtminstone) en slavkvinna från Madagaskar fått barn med (åtminstone) en man ur Botocudostammen. Forskarna spekulerar i att indianerna kan ha kidnappat slavkvinnor, eller att slavkvinnor kan ha rymt och sökt skydd hos indianerna. Skallarna är troligen från andra halvan av 1800-talet och slavhandeln från Madagaskar ökade kraftigt efter 1809. Det kanske mest sannolika scenariot är alltså att de två brasilianska indianerna var barn, barnbarn eller möjligen barnbarnsbarn till en madagaskisk slavkvinna med denna relativt ovanliga madagaskiska DNA-profil.

Referens: Vanessa Faria Gonçalves m.fl. Identification of Polynesian mtDNA haplogroups in remains of Botocudo Amerindians from Brazil. PNAS, publicerad online (innan tryck) den 1 April 2013. DOI: 10.1073/pnas.1217905110

Människor har bakat i över 20 000 år

Man vet egentligen inte så mycket om detaljerna kring vad människor i olika miljöer åt innan de började med jordbruk och boskapsskötsel, vilket dyker upp på flera olika ställen för ungefär 10 000 år sedan och därefter under några tusen år spred sig till de flesta av jordens befolkningar. Det enda man egentligen vet med säkerhet är att människorna naturligtvis inte åt domesticerade arter, eftersom några sådana ännu inte fanns. Många brukar tolka detta som att de tidiga stenåldersmänniskorna åt mycket lite stärkelse i form av gräsfrön och rötter, eftersom dessa visserligen är energirik men också arbetskrävande och ganska smaklös mat. De ska istället huvudsakligen ha levt på animalisk föda kompletterad med lite bär, frukter, nötter och andra lättsmälta växtdelar.

Det är möjligt att gräsfrön inte var någon populär favoritmat under den senaste istiden, men faktum är att folk trots detta verkar ha bearbetat och ätit gräsfrön och rötter i ganska stor skala i 10 000 – 20 000 år innan de började domesticera växter och praktisera jordbruk. Under ganska många år nu har det med spridda mellanrum dykt upp rapporter från arkeologiska studier, där forskare har hittat riktigt gamla redskap som människor har använt för att mala (eller kanske snarare mortla) mjöl. I Australien malde folk frön redan för 30 000 år sedan. I Israel utgjorde gräsfrön, inklusive vilda förfäder till vete och korn, basföda och åts i stora mängder för 23 000 år sedan. Även de tidiga israeliterna verkar ha malt gräsfröna till mjöl, och det finns dessutom lämningar som tyder på att de haft ugnar där de möjligen bakat bröd. Också i Europa malde man mjöl för 30 000 år sedan, men där verkar det ha varit populärare att använda stärkelserika rötter som råvara. Nu har det kommit ytterligare en studie i ämnet, denna gång från Kina. Där malde man diverse växter för drygt 20 000 år sedan. Dessa inkluderade gräsfrön från bl.a. vilda hirsarter, bönor och rotfrukter som jams och andra arter som idag används som medicinalväxter.

Dessa studier bygger oftast på att man studerat växtrester och ibland även karaktäristiska repor och mönster på de stenverktyg som använts för att mala växtdelarna. Att människor faktiskt malde mjöl på växter i flera olika världsdelar tiotusentals år innan de blev bofasta och började med jordbruk är tydligt. Detta bevisar dock strikt sett inte att människorna verkligen använde mjölet till just matlagning. Men det är ju onekligen svårt att förstå varför de annars lade ner så mycket arbete på att samla in, förbereda och mala dessa växter, om de inte tänkte äta dem.

Referenser:

Fullagar & Field. (1997) Pleistocene seed-grinding implements from the Australian arid zone. Antiquity 71(272), s. 300

Weiss m.fl. (2004) The broad spectrum revisited: Evidence from plant remains. PNAS 101(26), s. 9551

Piperno m.fl. (2004) Processing of wild cereal grains in the Upper Palaeolithic revealed by starch grain analysis. Nature 430, s. 670

Revedin m.fl. (2010) Thirty thousand-year-old evidence of plant food processing. PNAS 107(44), s. 18815

Liu m.fl. (2013) Paleolithic human exploitation of plant foods during the last glacial maximum in North China. PNAS. Artikeln är tillgänglig online från 18 mars 2013 i väntan på publicering i själva tidsskriften, DOI: 10.1073/pnas.1217864110 (se kort sammanfattning på vetenskapsradion)

Frisyrens ursprung

Jag har funderat på en sak. När fick människan hår egentligen? På huvudet alltså. Inga andra apor har huvudhår som bara fortsätter växa. De har i princip samma päls på huvudet som överallt annars. Så när dyker detta hår upp? Hår som inte klipps och kammas blir ju oftast trassligt och risigt och dessutom långt och opraktiskt. Kanske tyckte folk att det var sexigt med hår på huvudet? Något måste i alla fall ha gjort att detta med hår på skallen blev fördelaktigt när det väl uppstått, annars skulle vi ju fortfarande ha vår gamla päls istället.

På museum och TV-dokumentärer där man försöker rekonstruera hur tidigare människoarter och stenåldersmänniskor såg ut har Lucy och de andra i släktet Australopithecus päls som dagens apor. De stolta representanterna av Homo däremot brukar oftast ha hår som vårt. Så vitt jag vet finns det inga belägg för denna skillnad. Det som finns är skallar, minus hår. De äldsta hår man hittat är så vitt jag vet bara några tusen år gammalt, så hur man anser sig veta när håret uppstår och pälsen försvinner är lite av en gåta för mig. Alla dessa modeller, män som kvinnor, har i alla fall prydligt klippta frisyrer! Och männen särskilt har oftast kort, eller möjligen axellångt, hår. Men klippte verkligen Homo erectus håret? Eller började Homo sapiens med det? Och när då i sådana fall?

Fram till för ca 10 000 år sedan var alla människor mer eller mindre nomader. Många verkar bokstavligen ha följt efter maten efter säsong. De hade inga vagnar, dragdjur eller bilar, så de släpade inte runt med särskilt mycket tillhörigheter. Knivar hade de, så de borde väl ha kunnat skära av håret om det behövdes. Men fanns kammar? De kammar man hittat är så vitt jag vet alla från jordbrukssamhällen där folk är bofasta, fast kammar görs ofta av ben, trä eller liknande som inte bevaras lika bra som sten och metall. Så det är inte ju omöjligt att de fanns tidigare också.

Söker man på nätet efter saxens uppfinnare visar det sig att de flesta tror att det var Leonardo da Vinci som uppfann den. Han påstås faktiskt ha uppfunnit det mesta här i världen. Men i verkligheten använde kirurgerna i romarriket saxar som fungerade precis som moderna saxar, även om designen var lite annorlunda. Men saxar görs av metall, och att bearbeta metall har bara jordbruksbefolkningar gjort. Så klippt hår hade de tidiga människorna i alla fall inte!

Så hur länge har folk egentligen haft klippta frisyrer?