Tur i oturen – en blogg om hur absurd verkligheten är
Två likadana tvättmaskiner. Samma tvättprogram, som enligt displayen ska ta 40 minuter. Ungefär lika mycket tvätt i båda maskinerna. Båda startas samtidigt.
Hur kommer det sig då att den ena maskinen är klar efter 40 minuter medan den andra maskinen är klar först efter 50 minuter?
Tvättmaskiner verkar tillämpa sin egen, flytande definition av hur lång en minut är.
Jag är ingen anhängare av idén att kvinnor ska täcka håret med en huvudduk varje gång de sticker näsan utanför dörren. Det gäller oavsett om man enligt gammal svensk tradition kallar huvudduken för huckle eller om man vill vara modern och kallar den för slöja istället.
Men varje gång de rabiata islamofoberna börjar yra om den påstådda islamiseringen av det svenska samhället drabbas jag av en stark lust att vira in hela skallen i ett rejält huckle, knuten på det gamla sättet under hakan och inte i nacken enligt det moderna modet. Bara för att jävlas.
Förra veckan var det travkväll på Bodentravet. Ett utmärkt tillfälle att få användning för teleobjektivet.
Att besöka travbanor är en märklig kombination av stillsam väntan och häftig fart och fläkt. I själva loppen går det undan, men det är ganska långt mellan varje lopp. Själv spelar jag inte, så väntetiden mellan loppen kan vara lite tråkig. I det här fallet gjorde det dock inte så mycket eftersom kvällen var kall och väntetiden gav mig möjlighet att gå in i spellokalen och värma mig.
Nu har frukterna börjat mogna på årets honhängen. Nästa säsongs hängen finns redan på plats och kommer snart att behöva börja förbereda sig för den långa, kalla vintern. Vissa blad har redan börjat gulna. Det gör att björken som helhet börjar se lite vissen ut.
Now the fruits on this year’s catkins are ripening. Next season’s catkins are already in place and will soon need to prepare for the long, cold winter. Some leaves have already turned yellow. The entire birch therefore starts to look a bit withered.
Förutom de vanliga två björkarterna i Sverige som finns överallt, vårtbjörk (Betula pendula) och glasbjörk (B. pubescens), har vi även en tredje björkart som växer naturligt i Sverige. Det är den lilla dvärgbjörken (Betula nana) med sina söta, små, runda blad. Dvärgbjörken är snarare en buske än ett träd. Den blir sällan mer än en meter hög. Dvärgbjörken växer främst i fjällen, men förekommer även på myrar längre söderut. I slutet av juli var jag uppe i Jokkmokk där det bland annat finns en fjällbotanisk trädgård. Där passade jag på att ta några bilder av den lilla dvärgbjörken.
Except for the two common native birch species that grow everywhere, Silver Birch (Betula pendula) and Downy Birch (B. pubescens), we also have a third native birch species in Sweden. That’s the little Dwarf Birch (Betula nana) with its cute, little, round leaves. The Dwarf Birch is a bush rather than a tree. Its hight rarely reaches above one metre. The Dwarf Birch mostly grows in the Scandes mountains, but it also occurs on mires further south. At the end of July I was up north in Jokkmokk where there is an alpine garden. There I took some photos of the little Dwarf Birch.
Skylten är skriven på svenska, samiska och engelska. I vad som idag är Sverige har folk, förutom svenska, även talat finska och olika varianter på västsamiska sedan åtminstone innan själva riket Sverige existerade. Jag kan lite finska men ingen samiska. Eftersom trädgården ligger i Jokkmokk borde det samiska språket på skylten logiskt sett vara lulesamiska, men jag kan inte se skillnad på de olika samiska språken.
The sign is written in Swedish, Sami and English. In addition to Swedish, the people in what is now Sweden have also spoken Finnish and various Western Sami languages since at least before the country first existed (Sweden has existed for about 800-1000 years depending on what you count as the starting point, although the borders have moved around a lot during the centuries). I know a little Finnish but no Sami. Since the garden was in Jokkmokk the Sami language on the sign should logically be Lule Sami, but I can not tell the difference between the various Sami languages.
Jag avslutar den här månadens trädföljarinlägg med ett par bilder från vägen mellan Jokkmokk och Älvsbyn.
I end this month’s tree following post with a couple of photos from the road between Jokkmokk and Älvsbyn.
Fotona ovan är tagna 2016-08-03 i Älvsbyn, och 2016-07-29 i Jokkmokk.
Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).
”Piteälven är en av Sveriges fyra outbyggda nationalälvar”.
Hmm, tänker jag när jag står och tittar på Sikfors kraftverk. Det kraftverk som inte bara stora delar av allmänheten i Sverige utan även förvånansvärt många politiker, tjänstemän vid myndigheter, akademiker och företrädare för miljöorganisationer envist hävdar inte finns, aldrig har funnits och absolut aldrig kan finnas i framtiden.
Det stämmer visserligen att Piteälven är en nationalälv och att inga ytterligare vattenkraftverk får byggas i den. I 4 kap. 6 § miljöbalken anges att ”vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden och biflöden”. Dessutom är hela Piteälven med biflöden också skyddat genom att det är ett Natura 2000-område.
Men vad folk av någon anledning inte verkar begripa är att dessa bestämmelser bara omfattar nya kraftverk och inte kraftverk som redan fanns på plats när den nuvarande miljölagstiftningen kom till. Sikfors gamla kraftstation byggdes 1911-1912. Det har alltså funnits ett vattenkraftverk i Piteälven vid Sikfors i mer än 100 år. Det nuvarande kraftverket i Sikfors byggdes 1990 och drivs numera av Skellefteå Kraft.
Kraftverk är utmärkta platser att se hoppade laxfiskar. Som alla andra kraftverk har naturligtvis även Sikfors kraftverk en laxtrappa, men laxfiskar är skapta för att klättra uppför kraftigt forsande vatten och är inte så överdrivet förtjusta i laxtrappor. Nedanför Sikfors kraftstation slår fiskarna volter i det forsade vattnet.
Det blåste ordentligt ute vid kusten på Pite Havsbad igår. Trots det var det många som badade. Jag badade inte, trots att vattnet faktiskt kändes rätt varmt.
I början av juni var jag på körresa till Prag med en av de två körer jag sjunger i nu. Trots att jag har sjungit i olika körer i ett par decennier var detta faktiskt min första körresa. Vi övade våra sånger, vi sjöng bejublade minikonserter ute på gatorna i Prags turistkvarter och under ett av valven till den berömda Karlsbron och så hade vi en större konsert i en gammal kyrka med fantastisk akustik.
Men förutom allt sjungande hade vi även tid att turista i Prag, som är en mycket vacker stad.
Vi hade en dag i Prag utan inbokade gruppaktiviteter när vi kunde göra vad vi ville. Många valde att åka till koncentrationslägret Theresienstadt, men jag har varit där tidigare så jag åkte istället till Prag Zoo. Prag Zoo är ett gigantiskt zoo som har i princip varje sorts djur man kan tänka sig. Zoot ligger draperat över en kulle i norra delen av Prag och nås från centrum via en kombination av spårvagn och buss. Det blir många kilometer att gå längs stigarna om man vill se allt. Med tanke på att Prag är en av de mest populära turiststäderna i världen var jag lite förvånad över att all information på zoot bara var skriven på tjeckiska, inklusive menyerna på restaurangerna.
Det sorgliga med zoon är alltid påminnelsen om att många av djuren där snart kommer att vara helt utrotade i det vilda. Deras enda möjlighet att fortsätta existera som art är som fångar i inhägnade miljöer som skiljer sig ganska mycket från deras naturliga miljö.
Den mest storslagna platsen i Älvsbyns kommun, och faktiskt en av de mest storslagna platserna i Europa, är Storforsen i Piteälven norr om Vidsel. Nu när jag bor i Älvsbyn brukar jag åka dit lite då och då. Ibland tar jag med mig kameran. De här bilderna är tagna för tre veckor sedan.
Eftersom forsen är så känd drar den mycket turister, särskilt på sommaren. Att se det forsande vattnet är visserligen mäktigt, men det är det kraftiga dånet av forsen som verkligen överrumplar en när man står vid vattnet.
Det går en stig, huvudsakligen på spångar, från hotellet som ligger nedanför forsen och nästan hela vägen upp till början av den kraftigt strömmande delen. Hela fallsträckan är 5 kilometer, men 60 av de 82 metrarnas fallhöjd utgörs av de sista 2 kilometerna.
En klassisk fotoövning när det gäller vatten är att variera slutartiden. Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/500 sekund. Bilden nedan är tagen med en slutartid på 1/20 sekund.
Precis som de flesta andra norrlandsälvar användes tidigare Piteälven för flottning av timmer. I samband med det styrde man om forsen för att få en flottbar älvfåra. Den gamla älvfåran kallas ”Döda fallet”. Döda fallet är bara delvis torrlagd och genomkorsas av stigar och rastplatser. Döda fallet är fullt av lugnare vattenflöden och mindre vattensamlingar som ofta lämpar sig utmärkt för fotografering. I Döda fallet kan man se geologiska fenomen som jättegrytor och repor i stenarna som orsakats av kombinationen stenar, vatten och friktion. Där brukar även de äventyrliga bada genom att hoppa ner i en av vattensamlingarna från en hög klippa.
Lyckades fånga ett par grodyngel på bild.
Bilden ovan är tagen med en slutartid på 1/250 sekund och bilden nedan med en slutartid på 1/20 sekund.
I Döda fallet växer kanelrosor (Rosa majalis). Fotot är taget på långt håll från en spång, så jag hade svårt att få själva blommorna skarpa.
I Döda fallet finns en utomhusscen. Bilden togs någon dag efter årets sista föreställning med baletten Trolltagen.
Kråkvicker (Vicia cracca). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Den blå-lila kråkvickern kunde jag känna igen redan som barn, men då kallade jag den inte kråkvicker utan tandborste. Jag tyckte nämligen att den såg ut som en tandborste.
Gulvial (Lathyrus pratensis). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Gulvialen är klängigare än kråkvickern och klättrar på grannväxterna.
Vitklöver (Trifolium repens). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Vitklövern är ytterligare en växt som ofta dyker upp där människor håller till.
Rödklöver (Trifolium incarnatum). Familj: Ärtväxter (Fabaceae)
Rödklöver är lik skogsklöver (Trifolium medium), men skogsklöver ska normalt inte finnas här enligt floran. Skogsklövern har lansettlika blad medan rödklövern har mer avlånga eller äggrundade blad, ofta med en ljus fläck på ovansidan. När jag var liten brukade jag pilla loss de enskilda blommorna på rödklövern och suga ur den söta nektarn.
