Tog med min lilla kompaktkamera på en promenad i stadsskogen i dag. Strålande sol och varmt väder gör att det är extra trevligt att promenera i skogen där träden ger skugga.
Skogspromenad
Etikett: natur
I fjällen för att prata om barrträd. Del 2: Fjällen
Det var som sagt inget vidare väder när vi var i Björkliden. Jag försökte ta lite snygga bilder på Lapporten, som jag kunde se från hotellrummet, men den var täckt av låga moln nästan hela tiden. Lyckades i alla fall få några hyggliga foton. Eftersom det är midnattssol nu i norra Norrbotten är det dagsljus även på kvällar och nätter. De flesta av konferensdeltagarna tyckte att midnattssolen var spännande, men för vissa svalnade entusiasmen när de fick problem med att sova. Hotellet hade rejält tjocka gardiner i fönstren, vilket gjorde rummen rätt mörka, men det räckte inte för alla.
Jag och andra drog fördel av ljuset och tillbringade en del tid sent på kvällarna med att vandra i fjällen. Mycket blommor hade redan slagit ut, och jag såg några fina vattenfall. Tyvärr var de fjällbjörkar som fanns i området huvudsakligen kala, efter att ha fått bladen uppätna av björkmätarlarver. Det är nu andra året i rad som det är utbrott av björkmätarlarver uppe i Björklidenområdet, och det gör att fjällbjörkarna ser kala och döda ut. De kala grenarna utan löv gjorde utsikten mycket tråkigare.
Sista natten skulle gruppen gå en guidad ”midnattssolsvandring” upp på fjället. Idén var inte så tokig, men solen envisades tyvärr med att gömma sig bakom molnen. Dessutom blåste det rejält kallt när vi kom upp på kullarna, och efter allt regnande var stigen snarare ett träsk på flera ställen. Trots detta dök många av deltagarna upp i kläder (och skor) som hade passat bättre för en shoppingrunda på stan än för att vandra i fjällen. Fjällen är trots allt fjällen, även om detta bara var en kort promenad på några kilometer. Dessa människors reaktioner när de, lite för sent, insåg sitt misstag var nog det roligaste på hela resan (ja, ja, jag vet att det är lite taskigt av mig, men det var verkligen komiskt).
Fladdermöss i sommarnatten
Igår följde jag med på en fladdermusvandring anordnad av Biotopia. Vi tog med oss ultraljudsdetektorer och begav oss ut i Uppsala för att leta fladdermöss. Just denna natt var ovanligt högljudd, för gymnasieeleverna tog studenten och ville naturligtvis fira. I parken vid Biotopia, där vi började utflykten, hittade vi inga fladdermöss. Inte heller i parken vid mitt gamla studenthem. Visserligen hörde vi klickande i ultraljudsdetektorerna, men det var inte från fladdermöss utan från cyklar. Cyklar låter märkligt likt fladdermöss i en ultraljudsdetektor.
Inte förrän vi följt Fyrisån en stund började det åter klicka i detektorerna. Den här gången var det verkligen fladdermöss som klickade. Den första fladdermus min grupp hittade var en vattenfladdermus som cirklade runt, runt över vattnet i Fyrisån. Den såg vi väldigt bra för den flög bara någon meter från oss. Vattenfladdermusens ekopejling lät på frekvensen 45 kHz i detektorerna som ett ganska snabbt knatter. Alldeles i närheten flög även en nordisk fladdermus runt vid en bro över ån. Dess navigationsläte på 30 kHz lät i detektorerna ungefär som när någon hamrar i metall.
Vi hittade ytterligare en nordisk fladdermus en bit därifrån i en liten park nära ån. Dessutom pilade det snabbt förbi något som kan ha varit en dvärgfladdermus högt uppe bland träden. Det smattrade till i detektorerna på 55 kHz när den svischade förbi, men det gick för snabbt för att vi verkligen skulle kunna avgöra vilken art det var. Vattenfladdermus, nordisk fladdermus och kanske en dvärgfladdermus. Det var ett utmärkt resultat för en kort stadspromenad, och alla var nöjda och glada när vi mitt i natten kom tillbaka till museet.
En molekylärbiolog i fält
Har denna vecka samlat in växtmaterial från barrträd för kommande experiment. Det är inte så ofta man som molekylärbiolog jobbar utomhus, så det gäller att ta vara på de chanser man får. Strålande försommarväder med skinande sol passar utmärkt.
Växtmaterialet ska jag sedan använda för att klona gener och studera deras aktivitet, men först måste det samlas in och frysas ner (i flytande kväve!). Eftersom t.ex. unga kottar bara finns en gång per år, i bästa fall, kan man inte vänta tills man ska göra experimenten, utan det är växterna som bestämmer när insamlingsperioden är. Sedan får materialet ligga i -80°C i frysen tills jag ska använda det.
Jag ville egentligen ha tag i unga grankottar, men jag har inte hittat en enda ung grankotte i Stockholm i år. Varken honor (frökottar) eller hanar (pollenkottar). Granar gör ofta kottar med några års mellanrum, och detta år är uppenbarligen inget kottår. Tallarna däremot har massor av kottar, så det fick bli tallkottar istället.
Hos både gran och tall är de unga kottarna vackert knallröda. Hankottarna vissnar efter pollineringen, eftersom de inte längre behövs. Honkottarna byter istället färg och blir bruna. De är inte färdigutvecklade förrän fröna släpps. Stark färg precis vid pollineringen brukar vara kännetecknande för djurpollinerade växter. Problemet är att alla är helt överens om att både tall och gran är vindpollinerade. Inga djur är inblandade! Visserligen finns det andra nakenfröiga växter som är insektspollinerade, men inte just dessa. Så varför knallröda kottar? Ingen verkar ha någon bra förklaring.
Det är inte bara barrträden som har kommit igång. Här blommar det för fullt. Jag hittade bland annat blommande liljekonvaljer nära jobbet.
Ner i underjorden
Jag tenderar inte bara att få svindel utan även fullskalig panik av höga höjder. Att då frivilligt välja att gå nedför en brant stupande, blöt och hal trätrappa rakt ner i ett 80 meter djupt, kolsvart och iskallt hål är fullständigt vansinne. Ändå var det precis vad jag gjorde igår. Visserligen slutade det med att jag var tvungen att gå baklänges nedför trappan för att överhuvudtaget ta mig ner, men ner kom jag till slut. På darrande ben.
Hålet i fråga var ingången till Tuna-Hästbergs gruva som ligger nära Borlänge i Dalarna. Gruvan är nedlagd, men används sedan en tid tillbaka som ”äventyrsgruva”, mest av grottdykare men även för olika publika arrangemang. Trots detta är det ingen anpassad turistgruva.
Förutom de faciliteter som dykarna har ordnat har gruvan har i princip varit orörd sedan den en gång lämnades av gruvarbetarna. Det gör gruvan intressant, men också farlig. Det finns inga säkerhetsanordningar och (förutom hos dykarna) ingen belysning. Inga staket eller rep skyddar dig från branta stup och i det närmaste bottenlösa hål, så snubblar eller halkar du kan det bli det sista du gör. Egentligen helt fel plats för mig, som inte alls är någon äventyrlig person. Ibland är jag faktiskt för nyfiken för mitt eget bästa…
Anledning till att jag begav mig ner i denna f.d. järnmalmsgruva var att Upplands Geologiska Sällskap och Tunabygdens Geologiska Förening tillsammans hade anordnat en geologisk exkursion hit med kunnig och entusiastisk guidning av Jan Lindsten och Peter Harström. Malm, för den som inte vet det, är den del av berggrunden som innehåller så höga halter av en brytbar metall eller något annat värdefullt ämne att det inte bara är praktiskt möjligt utan också ekonomiskt lönsamt att bryta den. Den malmrika berggrunden i Bergslagen bildades huvudsakligen vid en plattkollision för ca 1,9 miljarder år sedan. Aska från vulkaner bildade tjocka lager, som förstelnades och bildade leptit. I vissa fall ligger flera asklager och kalkstenslager omvartannat, vilket visar att askan avsattes i grunt vatten.
Detta kan ha uppkommit genom att askan förflyttades när den var nybildad. Vi inväntar bekräftelse från expert i ämnet…
Notera isen på golvet, vilket visar hur kallt det var i gruvan.
De enorma krafterna från plattkollisionen, som pågick i ca 30 miljoner år, tippade de förstelnade asklagren så att de kom att stupa snett nedåt, snarare än att ligga vågrätt. Dessutom trycktes de ihop och veckades i mjukt böljande veck. Att de veckades, snarare än att brytas av, visar att de var väldigt varma.
Långt efter själva plattkollisionen deformerades berget igen. För ca 1,4 miljarder år sedan trängde diabasgångar in i kalkstenen. I gränsskiktet mellan olika sorters bergarter kan det ske kemiska reaktioner. Av kalcium från kalksten och kisel från en närliggande bergart bildas s.k. skarn. Skarn finns ofta tillsammans med malm, som exempelvis järnmalmen i Tuna-Hästberg. Dessa senare deformationer skedde generellt vid en längre temperatur. Berget bröts därför sönder istället för att böjas, vilket resulterade i förkastningar snarare än mjukt böljande vågor.
Det har funnits en gruva i Tuna-Hästberg åtminstone sedan mitten på 1300-talet. En bit in i gruvan upphör det berg som innehåller malm då granit tvärt skär av leptiten. Först trodde man att det innebar att malmen i gruvan var slut, men senare borrningar visade att så inte var fallet. Man hade bara letat på fel ställe. Hittills har man plockat upp 6 miljoner ton järnmalm ur gruvan. Som mest innehåller malmen 57% järn. Efter lite överslagsräkning kom vi (eller, mer specifikt, UGS ordförande Arne Sundberg) fram till att denna gruva hittills borde ha gett järn för ca 3 miljarder kronor. Det är betydligt mer än många mer kända gruvor. Och fortfarande finns det kvar malm, även om ingen bryter idag.
Efter att vi kommit upp ur gruvan och värmt oss en stund i solen åkte delar av gruppen vidare till Geologiska museet i Borlänge. Utöver välförtjänt fika och mycket diskussioner hann vi även med att ta en titt på själva utställningarna. Förutom vackra stenar visade museet också fossiler, inklusive ett flertal växtfossiler. Vilket ger ett stort plus i min bok.
2 månaders isbrytning på 5 minuter
Två månader på en isbrytare i vattnet utanför Antarktis komprimerade till knappt fem minuter. Cassandra Brooks monterade en kamera i fören på isbrytaren Nathaniel B. Palmer och skapade denna helt underbara video. Vackra bilder av is av allehanda slag med Cassandra som kommentatorröst. Det är häftigt att se hur isbrytaren tar sats ordentligt för att knuffa sig fram när den kört fast. Och pingviner är supersöta i ultrarapid. Tack till Deep Sea News, en av mina absoluta favoritbloggar, för tipset.
Skogspromenad
Tog en kvällspromenad i vårvärmen. Hela skogen var full av vitsippor.
Skönheten och odjuret
Nog är pollensäsongen igång alltid. Det märks genom att ögonen börjar klia och näsan rinna så fort jag kommer utanför dörren. Alltså borde det finnas aspblommor att samla in till mina experiment. Egentligen vore det bättre att använda blommor från amerikansk jättepoppel för experimenten, men det är lite dåligt med jättepopplar här i krokarna så asp får duga.
I vanliga fall växer det asp var man än vänder sig, men när man behöver få tag i en blommande asp finns de plötsligt ingenstans. Speciellt inte själva blommorna. De irriterande björkarna däremot verkar ha hur mycket blommor (och pollen) som helst.
Även om jag inte hittade några aspblommor på dagens promenad, så hittade jag i alla fall andra fina vårblommor. Blåsippor, vitsippor och snödroppar blommade alla längs den rätt slingriga väg jag gick till mataffären.
Jorden och de som bor i den
Det första många tänker på när de hör ordet jord är smuts. Ja, man blir smutsig av att hantera jord, men det är en smuts vi borde vara tacksamma för, för utan denna bruna smuts får vi gå hungriga. Sedan många tusen år tillbaka hänger vårt samhälles överlevnad på vår tillgång till bra odlingsjord. Men vad är egentligen jord för någonting?
Håkan Wallander har skrivit en hel bok om ämnet: Jord – Funderingar kring grunden för vår tillvaro. Här diskuterar han bland annat vad jord är för någonting och hur den bildas, och vad skillnaden egentligen är mellan bra och dålig odlingsjord. Håkan tar också upp varför salt är så giftigt när det hamnar i jorden, vilket vore nyttig läsning för de tokdårar som vill salta skidspår i skogen. Fakta blandas med anekdoter, vilket gör att boken känns lättläst trots att den innehåller en hel del vetenskap.
Men boken handlar inte bara om själva jorden, utan minst lika mycket om de organismer som lever i den. Speciellt om mykorrhiza – det livsviktiga samarbetet mellan svampar och växter som är Håkans specialitet. Han förklarar i boken bland annat varför artrikedomen nog inte alls är större i en tropisk regnskog än i en svensk skog, tvärtemot vad som brukar påstås. I alla fall inte om man räknar med de varelser som lever under jorden och inte bara de som lever ovan jord.
Visserligen påstår han att landlevande växter uppstod för ungefär 400 miljoner år sedan, men den lilla missen får man nog förlåta honom. Landlevande växter fanns troligen redan under ordovicium och definitivt under silur, vilket är bra mycket tidigare än 400 miljoner år sedan. Tidigaste direkta fossila bevisen för mykorrhiza däremot är ungefär 400 miljoner år gamla, även om symbiosen troligen är ännu äldre.
Boken tar upp en hel del information som är bra att känna till för de som i olika sammanhang försöker odla växter. Bland annat påpekar han det hejdlösa lurendrejeri som pågår i blomsterhandlarna när det gäller de välfyllda hyllorna med allehanda specialgödningsmedel som påstås vara anpassade för olika växters unika näringsbehov. Vilket då unika näringsbehov? Alla sorters växter behöver i grunden samma näringsämnen för att överleva. Vilka näringsämnen det handlar om kan man slå upp i första bästa lärobok i växtfysiologi.
I och för sig kan proportionerna mellan näringsämnena i marken variera, liksom hur lättillgängliga de är, och växter är olika bra på att kunna hantera detta. De är därför olika bra på att konkurrera om utrymmet i naturen, men odlare tenderar att glömma att detta inte spelar någon roll i rabatten eller i blomkrukan. Där är nämligen den tjänstvilliga människan alltid beredd att kavla upp ärmarna och hugga i med hacka och spade för att hänsynslöst utrota alla tänkbara konkurrenter.
Smältande is i Arktis
På tal om smältande snö och is hittade jag, efter ett tips från Uppsalainitiativets blogg, några snygga diagram på Pettit Climate Graphs över hur den arktiska havsisen minskat under de senaste decennierna.
