Ropen ekade bland bergen

Har tillbringat en vecka i Dalarna där jag gått en sommarkurs i folksång. Förutom sångare var folkhögskolan i Malung denna vecka också full med fiolspelare, smeder och utländska studenter gick kurs i svenska. Vår viskurs hade två teman: att tralla danslåtar och att kula.

Att tralla danslåtar är roligt, för det blir bra sväng, men det är kulandet och lockropen som är lite mer originella. Att kula innebär att använda en speciell röstteknik som användes av de herdeflickor som tog hand om djuren på sommarbetet på fäbodarna. Kulandet användes både för att kommunicera med djuren och för att kommunicera med de som jobbade på andra fäbodar i närheten. Det fanns ju inga mobiltelefoner förr i tiden, så ville man ha tag i någon som befann sig några kilometer bort behövdes det andra metoder.

Att kula kräver en rejäl dos självförtroende, för man är inte van vid att man kan göra så starka och så höga ljud. Det tog några dagar, men vid slutet av kursen vågade alla deltagare kula på för full hals inför resten av gruppen. Under kursen övade vi mest kulning på en kulle i skogen nära skolan. Tack och lov verkade grannarna inte bry sig – de var väl vana efter åratal av liknande kurser.

En dag mitt i kursen fick vi åka på utflykt till en riktig fäbod uppe i bergen vid Lima, några mil från skolan. Där hade de fjällkor och getter. Kalvarna var så klart väldigt söta. Getterna svansade runt oss hela dagen, och försökte äta allt inom synhåll (inklusive våra väskor). Jag har alltid trott att en fäbod är ett enkelt litet hus för en person, så jag var lite förvånad över att inse att det snarare är en stor gård med massor av hus. På fäboden fick vi öva kulning bland bergen en hel dag. Fantastiskt eko!

Jag hittade en perfekt plats att kula på när vi besökte fäboden. Här ekade det bra.
Jag hittade en perfekt plats att kula på när vi besökte fäboden. Här ekade det bra. Jag gillar Dalarna, för naturen påminner mycket om Norrbotten där jag växte upp.
Att kula lär man sig genom att öva.
Här övas det kulning vid Mosätra fäbod.
Kalvar är alltid söta.
Kalvar är alltid söta.
Alla måste hälsa på korna när de kommer hem till gården.
Alla ville naturligtvis hälsa på korna, som kom hem till gården precis när vi skulle åka därifrån. Getterna däremot följde oss hela dagen.

Lärare på sommarkursen i sång var Carl-Erik Carlsson, och på fäboden var det den välkända folksångerskan Maria Röjås som instruerade. Hon brukar också ha kortare sommarkurser i kulning på själva fäboden. Funderar på att gå en sådan kurs någon gång, om inte annat för att det är ett så rofyllt och vackert område.

Om du vill höra hur kulning låter kan du till exempel lyssna på den här YouTube-videon med Maria Misgeld, som leder den folkmusikkör jag vanligen brukar sjunga i. Varning för starkt ljud!

En av Europas mäktigaste forsar

När jag var och hälsade på familjen i Norrbotten passade vi på att besöka Storforsen. Storforsen ligger i Piteälven några mil uppströms från Älvsbyn, och är enligt länsstyrelsen Nordens största oreglerade fors. Enligt Älvsbyns kommun är det Europas största oreglerade fors. Den totala fallsträckan är 5 km och fallhöjden 82 m. Under de sista två kilometrarna faller vattnet 60 m, vilket gör den sista delen av forsen extra storslagen. Eftersom det regnat så mycket i Norrbotten på sistone var det rejält med vatten i forsen. Den är verkligen otroligt mäktig att både se och höra. Tyvärr kom det några regnskurar när vi var där, men det var trevligt ändå. Det är närmast omöjligt att fånga forsens mäktighet på bild, men här är i alla fall några foton.

Storforsen
Storforsen under regnmolnen.
Lite längre ner längs Storforsen.
Det är mycket vatten i Storforsen efter allt regnande.
Det är mycket vatten i forsen nu.
Dånet från vattenmassorna överröstar det mesta.
Det finns även vackra småfall i området kring Storforsen.
Det finns även ”små”, vackra vattenfall i området kring Storforsen. Vid det s.k. Döda fallet är det populärt att hoppa från klipporna ner i vattnet.
En liten bäck som rann parallellt med den stora forsen.
En liten bäck som rann parallellt med den stora forsen.

Vattnet i själva Storforsen är svårt att fotografera eftersom det forsar så snabbt att det mest består av kritvitt skum. Däremot finns det flera små bäckar och vattendrag runtomkring själva forsen där vattnet rinner saktare. Där går det bättre att experimentera med kamerainställningarna för att få snygga effekter.

Uppå hala dansgolvsbräderna…

Tillbaka i Gamla Uppsala, men denna gång på kvällen. Under juli är det dans på Disagården varje onsdag. Disagården är ett friluftsmuseum som består av en komplett lantgård från slutet av 1800-talet. Dessutom finns där en utedansbana och ett enkelt café. Det är väldigt vackert att sitta vid Disagården i kvällssolen med svalorna som flyger omkring bland de gamla husen.

När jag kom till Gamla Uppsala var himlen täckt av mörka moln.
När jag kom till Gamla Uppsala var himlen täckt av mörka moln, så jag var lite orolig för att det skulle börja regna.
Danskvällen började med en kort pröva-på-lektion som lockade rätt mycket folk.
Danskvällen började med en populär pröva-på-lektion.
Massor av svalor flög omkring runt de gamla husen.
Massor av svalor flög omkring runt de gamla husen.
Jag brukar gå en stund på de lägsta styltorna ibland, bara för att kolla att jag fortfarande kan.
Jag brukar då och då testa att gå en stund på de lägsta styltorna, bara för att kolla att jag fortfarande kan.
Mycket gamla redskap finns bevarade på Disagården.
Mycket gamla redskap finns bevarade på Disagården.
Dansen fortsätter till sent på kvällen...
Dansen fortsatte till sent på kvällen…
Området kring Disagården är väldigt vackert.
Området kring Gamla Uppsala och Disagården är väldigt vackert, speciellt i kvällssol.
Kvällsvy över den största av kungshögarna.
När jag åkte hem satt det fortfarande folk uppe på kungshögarna.

 

Märkligheter i Gamla Uppsala

Dagens utflykt gick till Gamla Uppsala, där de s.k. kungshögarna finns. De är gigantiska gravhögar från 500-talet. Tidigare fick man inte gå på kungshögarna då generationer av turister hade eroderat djupa spår i högarna. Nu har de åtminstone delvis restaurerats och man får åter gå på alla högar, fast det står plakat överallt att man ska gå på gräset och inte på stigarna. Det är lättare sagt än gjort, för lutningen är riktigt brant och det blåser ordentligt när man kommit upp på toppen av de större högarna.

Kyrkan i Gamla Uppsala var Sveriges (eller snarare det blivande Sveriges) första domkyrka, fast en stor del av den ursprungliga domkyrkan förstördes i en brand på 1200-talet. I samband med det flyttade ärkebiskopen från dåtidens Uppsala (dagens Gamla Uppsala) till Östra Aros (dagens Uppsala). Dagens kyrka i Gamla Uppsala består av ungefär halva den ursprungliga domkyrkan, och den används fortfarande som kyrka. Delar av väggarna är murade med vanligt tegel, men speciellt på nederdelen av väggarna sitter diverse typer av stenar inmurade. Bland annat sitter där en ca 1000 år gammal runsten. Vissa av stenarna ser, med lite fantasi, rätt roliga ut.

Runsten som sitter inmurad i kyrkväggen.
Runsten som sitter inmurad i kyrkväggen.
Den här stenen ser ut som ett troll.
En sten som ser ut som ett troll.
Denna sten liknar en sköldpadda.
Och en som liknar en sköldpadda.
Ahlgrens bilar är ute och kör på kyrkväggen.
Ahlgrens bilar är ute och kör på kyrkväggen.
Insidan av kyrkan är vackert målad.
Insidan av kyrkan är dekorerad i gammaldags stil.

Det pågår sedan något år tillbaka en stor arkeologisk utgrävning i Gamla Uppsala i det område där de nya järnvägsspåren ska byggas. Mycket av det område som nu grävs ut har varit ”det vanliga folkets” by från järnåldern och in i medeltiden. Under sommaren ger arkeologerna en kort guidad tur varje vardag. Jag var förra året och tittade på när de grävde ut några grophus och ett gravfält. Idag fick vi se spår av en enorm stolprad som verkar ha lett fram till Gamla Uppsala och dessutom rester av bostäder i närheten av det gravfält som grävdes ut förra året. Förra året visade guiden några fynd från gravfältet, men i år fanns det inte så mycket mer än stolphål i marken att titta på. Husen som de gräver ut nu kommer från en period då folk inte verkar ha lämnat så mycket material efter sig, åtminstone inte av den typ som bevaras i jorden.

Guiden visar var stolphålen finns. Stolparna bar upp taket i ett bostadshus under romersk järnålder.
Guiden förklarar hur husen var byggda under den romerska järnåldern. Idag finns det bara kvar kollager från eldhärden och stolphål efter de stolpar som bar upp taket.

När jag senare satt och åt på uteserveringen på Odinsborg kom denna talgoxe och slog sig ner på mitt bord.

En gäst vid bordet.
En gäst vid bordet.
Det var antikloppis i Gamla Uppsala. Kanske var det därför det hängde en kristallkrona i ett träd.
Det var antikloppis i Gamla Uppsala. Kanske var det därför det hängde en kristallkrona i ett träd.
En sak som är märklig med Uppsala är att man hittar övergivna strumpor lite varstans i stan. Här vid järnvägsövergången i Gamla Uppsala. Hur tappar man egentligen en strumpa utan att märka det?
Något som är lite underligt är att man ofta hittar övergivna strumpor lite varstans i stan, som här vid järnvägsövergången i Gamla Uppsala. Hur kan man tappa en strumpa utan att märka det?

Att fotografera riktigt små detaljer

Makroobjektiv ger bra närbilder, men vill man ha riktigt ordentlig förstoring behöver man koppla kameran till ett mikroskop istället för ett objektiv. Här är ett par exempel på mikroskopfoton av genaktivitet i en ung grankotte som jag tog när jag var doktorand. Dessa foton är tagna med en Hamamatsukamera monterad på ett Leica Leitz DMRXE-mikroskop.

Kotten är uppskuren i 7 mikrometer tjocka snitt och märkt med en radioaktiv sond som anger var just denna gen är aktiv (det är det som lyser gyllengult på den undre bilden). Radioaktiviteten från sonden fångas på fotografisk emulsion, som sedan framkallas på sedvanligt sätt, så jag tillbringade rätt mycket tid i mörkrum som doktorand…

ErikaGrothGrankotteÄldreLjusfältErikaGrothGrankotteÄldreMörkfält

Som doktorand använde jag ibland även elektronmikroskop för att avbilda riktigt små detaljer av växters yta. Jag har letat igenom mina gamla filer för att försöka hitta några bilder av kottar tagna med elektronmikroskopet, men jag verkar tyvärr inte ha kvar några sådana bilder.

En blöt dag i Botaniska trädgården

Köpte ett begagnat makroobjektiv samtidigt som jag köpte kameran. Jag visste att det skulle bli ett favoritobjektiv. Tog med kameran med makroobjektivet till Botaniska trädgården idag. När jag kom dit började det tyvärr att spöregna. Eftersom det var nästan en timme kvar tills både växthuset och caféet skulle öppna tog jag skydd under parasollerna på den stängda uteserveringen och väntade. Medan jag väntade på att tropiska växthuset skulle öppna roade jag mig med att fotografera regndroppar som slog ner på stolsryggarna så att vattnet stänkte åt alla håll.

De första timmarna öste regnet ner.
De första timmarna öste regnet ner.

När växthuset till sist öppnade var jag i paradiset. Ett makroobjektiv är perfekt för att fotografera växter. När jag till slut kom ut igen hade det äntligen slutat regna, så jag passade på att fotografera några av växterna i nytto- och köksväxtlandet också. Där kröp det omkring små djur på flera av växterna, som naturligtvis fick agera fotomodeller.

ErikaGroth130714blomradErikaGroth130714lotusErikaGroth130714blommorpåbladErikaGroth130714rödablommorErikaGroth130714lökErikaGroth130714snigel

Sommar, sol och SEMESTER!

Äntligen semester! Har precis skaffat min första egna systemkamera, så denna semester kommer det att bli mycket fotograferande. Det krävs mycket övning för att lära sig hantera inställningarna på en ny kamera, så de första bilderna blir lite sisådär. Fotograferade igår kväll i Hågadalen, och mitt på dagen i centrala Uppsala idag. Det har varit gassande sol hela dagen, vilket egentligen inte är optimalt för fotografering då bilderna tenderar att bli både för ljusa och för mörka samtidigt. Några bilder blev i alla fall ok…

Promenerande insekt
Promenerande insekt.
Betande häst i kvällssol
Betande häst i kvällssol.
Hågadalen i kvällssol
Hågadalen i kvällssol.
Påklädd cykel
Påklädd cykel.
Gatuvy i Uppsala
Gatuvy i Uppsala.
Snygg spegelbild av fågeln i vattnet
Snygg spegelbild av fågeln i vattnet. Dagens bästa bild!
Gräsand som putsar fjädrarna
Gräsand som putsar fjädrarna.
Bildkvaliteten är inte jättebra, men bilden är så rolig att jag tog med den ändå. Anden ser ut att göra honnör.
Kvaliteten är inte jättebra, men bilden är så rolig att jag tog med den ändå. Gräsanden ser ut att göra honnör!

I fjällen för att prata om barrträd. Del 2: Fjällen

Eftersom det är dagsljus dygnet runt tillbringade jag och andra kvällar och ibland nätter med att vandra i fjällen vid hotellet. Fotot är taget vid 11-tiden på kvällen.
Foto av mig taget vid 11-tiden på kvällen. Fotograf: Henrik Aspeborg (med min kamera)

Det var som sagt inget vidare väder när vi var i Björkliden. Jag försökte ta lite snygga bilder på Lapporten, som jag kunde se från hotellrummet, men den var täckt av låga moln nästan hela tiden. Lyckades i alla fall få några hyggliga foton. Eftersom det är midnattssol nu i norra Norrbotten är det dagsljus även på kvällar och nätter. De flesta av konferensdeltagarna tyckte att midnattssolen var spännande, men för vissa svalnade entusiasmen när de fick problem med att sova. Hotellet hade rejält tjocka gardiner i fönstren, vilket gjorde rummen rätt mörka, men det räckte inte för alla.

Lapporten
Lapporten
Smörboll (Trollius europaeus)
Smörboll (Trollius europaeus)

Jag och andra drog fördel av ljuset och tillbringade en del tid sent på kvällarna med att vandra i fjällen. Mycket blommor hade redan slagit ut, och jag såg några fina vattenfall. Tyvärr var de fjällbjörkar som fanns i området huvudsakligen kala, efter att ha fått bladen uppätna av björkmätarlarver. Det är nu andra året i rad som det är utbrott av björkmätarlarver uppe i Björklidenområdet, och det gör att fjällbjörkarna ser kala och döda ut. De kala grenarna utan löv gjorde utsikten mycket tråkigare.

Björkmätarlarver äter upp fjällbjörkarnas blad.
Björkmätarlarver äter upp fjällbjörkarnas blad.
Björkar som attackerats av björkmätarlarver står bredvid de som fortfarande har löv.
Björkar som attackerats av björkmätarlarver står bredvid de som fortfarande har löv.
Vattenfall. Uppe i bergen fanns det fortfarande kvar en del snö.
Vattenfall. Uppe i bergen fanns det fortfarande kvar en del snö.

Sista natten skulle gruppen gå en guidad ”midnattssolsvandring” upp på fjället. Idén var inte så tokig, men solen envisades tyvärr med att gömma sig bakom molnen. Dessutom blåste det rejält kallt när vi kom upp på kullarna, och efter allt regnande var stigen snarare ett träsk på flera ställen. Trots detta dök många av deltagarna upp i kläder (och skor) som hade passat bättre för en shoppingrunda på stan än för att vandra i fjällen. Fjällen är trots allt fjällen, även om detta bara var en kort promenad på några kilometer. Dessa människors reaktioner när de, lite för sent, insåg sitt misstag var nog det roligaste på hela resan (ja, ja, jag vet att det är lite taskigt av mig, men det var verkligen komiskt).

Fjällbäck
Fjällbäck
Visst ser stenen ut lite som en groda?
Visst ser stenarna ut som en groda?

Kommer snart: tur och retur till fjällen

Lapporten från Björkliden den 27 maj
Lapporten från Björkliden måndagen den 27 maj. Fotot är taget med webbkameran på www.bjorkliden.com.
Samma sak idag
Samma utsikt fotograferad idag, drygt två veckor senare.

Ska inom kort till Björkliden för att delta i en vetenskaplig konferens om barrträdens arvsmassor. Vid den här tiden på året kan Björkliden innebära allt från vinterväder och skidåkning till sommar, sol och bad. Följer därför med viss spänning vårens inträde där uppe via hotellets webbkamera för att försöka lista ut om jag bör packa sommarkläder, vårkläder eller vinterkläder. För en månad sedan var det fortfarande snö överallt, men sedan dess har snösmältningen gått snabbt. Nu verkar snön huvudsakligen vara borta, och det grönskar för fullt. Ganska lovande alltså…

Björkliden ligger vid den enda väg som finns i denna del av Sverige. Vägen följer i princip den mycket äldre malmbanan mellan Kiruna och Narvik. Senast jag besökte Björkliden var för nio år sedan när jag tillbringade en extremt regnig sommar med att studera botanik i Abisko. Då fastnade jag i området när en vägbro mellan Abisko och Kiruna spolades bort av det forsande vattnet. Eftersom de flesta i Abisko hade bil, och varken ville överge bilen eller köra en gigantisk omväg via Norge, så var det ganska mycket folk som blev kvar betydligt längre än de hade tänkt sig på fjällstationen i Abisko i väntan på att bron skulle byggas upp igen. Omständigheterna gjorde faktiskt att folk var öppnare och trevligare mot varandra än vad turister brukar vara, men vi får ändå hoppas att det går bättre denna gång.