En bra film av Arbetsmiljöverket om ett stort och allvarligt hälsoproblem – den sjuka jobbstressen. Ett problem som Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) som träder i kraft den 31 mars 2016 är tänkta att motverka.
Etikett: medicin
Socialstyrelsen funderar på att införa nationella riktlinjer för endometrios
Socialstyrelsen håller på att utreda om det är nödvändigt med nationella riktlinjer för vården av endometrios, epilepsi och psoriasis eftersom dessa är kroniska sjukdomar med stor påverkan på samhället. Nationella riktlinjer finns redan för bland annat diabetes, schizofreni, stroke, cancer, depression och ångest. Det finns även tecken på att endometrios börjar uppmärksammas av politiker på båda sidor om blockgränsen.
Det var då ta mig fan inte en dag för tidigt.
Jag har endometrios. Det har jag haft sedan jag var tonåring. Endometrios är en folksjukdom som drabbar ungefär var tionde kvinna i fertil ålder. I Sverige räknar man med att ungefär 200 000 kvinnor har endometrios. I korthet innebär endometrios att livmoderslemhinna finns på andra platser i kroppen än inne i livmodern där det är meningen att den ska vara. Även denna felplacerade livmoderslemhinna blöder vid mens och orsakar inflammation och ofta mycket kraftiga smärtor. Endometrios kan även leda till svårigheter att bli gravid. Ingen vet vad som orsakar endometrios även om det finns en del idéer om möjliga orsaker.
För mig tog det drygt ett decennium från att problemen började tills att jag fick diagnosen endometrios. Det är normalt. Det är ungefär så lång tid det brukar ta, vilket ärligt talat är förjävligt. När jag fick min diagnos hade jag redan varit hos ett stort antal läkare som hade alla möjliga fantasifulla förklaringar till de ohyggliga smärtor och magproblem jag upplevde vid mens. Jag minns särskilt en läkare som bestämt hävdade att problemet var att min livmoder pekade åt fel håll. Jag hade testat alla möjliga sorters smärtstillande medicin som ingen av dem hade någon märkbar effekt överhuvudtaget. Mot slutet var jag livrädd för smärtan och var på gränsen för vad jag orkade. Och just att det tar så oerhört lång tid att få en korrekt diagnos, vilket ju är en förutsättning för en effektiv behandling, har både patienter och specialistläkare klagat på länge. Kanske har Socialstyrelsen äntligen bestämt sig för att lyssna på klagomålen.
Diagnosen endometrios fick jag hösten 2004 efter att ha blivit remitterad till Endometrioscentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala, vilket var (och möjligen fortfarande är) den enda existerande specialistkliniken för endometrios i Sverige. På sjukhuset genomförde läkaren en titthålsoperation och konstaterade att jag hade endometrios. Och sedan dess har jag dagligen ätit hormontabletter, vilket är det vanligaste sättet att hantera endometrios. Man medicinerar bort mensen helt enkelt. Tidigare åt jag varje dag (alltså utan de vanliga uppehållen) p-piller med både östrogen och gulkroppshormon men numera äter jag dagligen en dubbel dos av så kallade minipiller som bara innehåller gulkroppshormon och inget östrogen. Så länge jag fortsätter äta tabletterna har jag ingen mens och därmed inte heller någon endometriossmärta. Det gör att jag kan studera och arbeta som en normal människa. Men endometrios kan inte botas. Slutar jag ta tabletterna kommer den tillbaka. Tyvärr är hormonbehandlingar aldrig fria från biverkningar men för mig och för de flesta andra med endometrios är pillren i dagsläget den bästa behandling som medicinvetenskapen har att erbjuda. Att endometrios i första hand behandlas med preventivmedel ställer till med vissa problem för kvinnor med endometrios som vill bli gravida eftersom en daglig dos preventivmedel inte direkt främjar fertiliteten.
Jag hoppas att Socialstyrelsen verkligen tar tag i att förbättra endometriosvården så att andra i fortsättningen slipper genomlida ett decennium av ohyggliga smärtor helt i onödan. Så dålig vård av en folksjukdom är ovärdigt ett civiliserat land.
Mer information:
Vårdguiden 1177 om endometrios
Socialstyrelsen gör förstudie om endometrios. Pressmeddelande från Socialstyrelsen 2015.
Motion till riksdagen 2014/15:2444 Endometrios som folksjukdom av Désirée Pethrus (KD)
Dags att uppmärksamma endometrios. Pressmeddelande från Socialdemokraterna 2015.
Låna en psykolog på biblioteket
Stockholms stadsbibliotek erbjuder 15 minuter gratis rådgivning av en leg. psykolog. Vilken fantastisk idé. Varför finns inte den tjänsten på alla stadsbibliotek?
Knattrandet sprider sig
Knatter. Knatter. Knatter.
Så låter det när jag sitter på föreläsningen. Knattrandet från i runda slängar 10-15 tangentbord gör att jag måste koncentrera mig ordentligt för att höra vad läraren säger. Så när jag kommer hem efter en dags undervisning är jag väldigt trött.
Detta är nog den enskilt största förändringen som skett sedan jag läste min grundutbildning 1999-2004. Nu, tio år senare, använder fortfarande majoriteten av studenterna penna och papper för att ta anteckningar men andelen som istället skriver på en bärbar dator eller en surfplatta ökar sakta men säkert. Att skriva på en pekskärm låter inte mer än att skriva med penna och papper. Däremot det är mycket få som klarar av att skriva ljudlöst på ett tangentbord. Så knattrandet ökar i volym för varje ny student som överger pennan och pappret för tangentbordet.
Dessutom har studenterna numera tillgång till wifi på universitetet. Då är det lätt att börja titta på annat på sin skärm när man tycker att föreläsningen är tråkig. Tyvärr dras ögonen ofrånkomligen till saker som rör sig. Det är därför distraherande när personen framför en sitter och tittar på filmklipp eller konstant sitter och bläddrar mellan facebook och sina anteckningar under föreläsningen.
Men förutom detta är det faktiskt inte mycket som har förändrats på tio år. Studentvärlden fortsätter att (nästan helt) vara densamma som den alltid har varit.
Fråga om hen är legitimerad
Behandling av psykiska sjukdomar och besvär verkar vara en guldgruva för allehanda mer eller mindre seriösa entreprenörer. Vissa vill säkert sina kunder väl men det betyder inte automatiskt att den behandling de erbjuder är säker och effektiv. Titlar som terapeut och samtalsterapeut låter seriösa men hur vet man vad titlar som dessa betyder?
Det enklaste sättet att öka sannolikheten att få en bra och säker behandling samtidigt som du säkerställer dina rättigheter som patient är och förblir att se till att den som utför behandlingen är legitimerad av socialstyrelsen. Ju allvarligare hälsoproblem du har desto viktigare är det att kolla upp vem som utför behandlingen. Att personen är legitimerad av socialstyrelsen garanterar inte att behandlingen passar dig men det garanterar att personen har en relevant utbildning och det ger dig ett visst skydd om det går snett.
Från registret över legitimerad personal på socialstyrelsens hemsida:
För närvarande finns följande 21 legitimationsyrken: Apotekare, arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, dietist, fysioterapeut eller sjukgymnast, kiropraktor, läkare, logoped, naprapat, optiker, ortopedingenjör, psykolog, psykoterapeut, röntgensköterska, receptarie, sjukhusfysiker, sjuksköterska, tandhygienist och tandläkare.
En psykiatriker är en legitimerad läkare som är specialiserad på psykiska sjukdomar. När du får behandling av en legitimerad läkare/psykiatriker, psykolog eller psykoterapeut kan du alltså vara säker på att personen har utbildning inom området. Du har även vissa rättigheter som patient och den som behandlar dig har tystnadsplikt. Patienternas rättigheter stärktes dessutom nyligen i och med den nya patientlagen som började gälla den 1 januari 2015.
Alla andra yrkestitlar inom området får vem som helst använda, med eller utan utbildning. Detta inkluderar terapeut, coach och alla sammansättningar med -terapeut som inte finns med på socialstyrelsens lista ovan. Observera att diplomerad och certifierad inte betyder samma sak som legitimerad. Ett diplom eller ett certifikat får vem som helst utfärda på vilka grunder som helst. Om du får behandling av någon som inte är legitimerad av socialstyrelsen bör du tänka på dig själv som kund och inte som patient. Då är det nämligen helt och hållet upp till dig själv att kolla upp vad personen har för utbildning, att personen i fråga är seriös, att behandlingen inte är farlig och i vilken mån det finns några bevis för att behandling har någon positiv effekt alls på just ditt problem. Du har inte automatiskt några rättigheter som patient och den som behandlar dig har inte tystnadsplikt.
Låt då säga att du inte har några allvarliga psykiska problem som kräver behandling men att du ändå upplever en kris och känner att du bara måste prata med någon utomstående om ditt liv och dina problem. Du har inte råd att gå till en legitimerad psykolog och du har inte så allvarliga problem att du har rätt till subventionerad behandling. Då finns det ytterligare ett alternativ du bör överväga innan du börjar googla efter olegitimerade terapeuter. Du kan vända sig till en präst. I vårt sekulariserade samhälle är det många som glömmer att det alternativet finns. Präster behandlar inte sjukdomar men de erbjuder enskilda samtal. Du behöver inte vara medlem i Svenska kyrkan, det kostar ingenting och präster har tystnadsplikt. Och präster är vana vid att möta människor i sorg och kris.
Myten om det farliga dammet
Vi envisas med att blanda ihop begreppen renlighet, hygien och hälsa. Detta har gjort att vi tror oss kunna rädda vår egen och våra barns hälsa genom att fanatiskt jaga dammtussar och genom att nitiskt tvätta och desinfektera våra kroppar. Men det enda som händer är att vi städar oss sjuka. Nu har det till och med gått så långt att vi även städar våra husdjur sjuka.
Överläkaren och professorn Agnes Wolds program i radioserien Vinter 2014 är en både svidande och befriande uppgörelse med några av de hälsomyter som under det senaste århundradet har blivit viktiga grundpelare för vårt samhälle och vår världssyn.
Myter vi alla skulle må bättre av att lämna bakom oss.
Väggen är en mur – och den går hela vägen runt
Var jag än vänder mig möts jag av människor som i full fart rusar huvudstupa in i den så berömda väggen och blir sjukskrivna. Det är tydligt att ingen är immun men att alla ändå tror sig vara det.
Jag tror att en vägg är fel liknelse. Det verkar som att människor uppfattar väggen som något man kan väja för – om man bara är en tillräckligt duktig förare. Alla ser varningstecknen men ingen verkar bli tillräckligt skrämd av dem för att sakta ner i tid. Det är alltid något annat som är viktigare här och nu.
Men det är snarare som att alla människor är omgivna av en ringmur. Och jag är inte säker på att ringmuren har några portar. Att låta bli att försöka bryta igenom muren är kanske det enda sättet att undvika att krascha in i den?
Jag vill hitta en plats innanför muren där jag kan slå mig ner. Kanske har jag till sist blivit tillräckligt gammal för att klara av att inte bara välja utan också att välja bort?
Skillnaden mellan förväntat och verkligt resultat
Jag håller på att förbereda en kort och förhoppningsvis engagerande presentation av min forskning till tävlingen Forskar Grand Prix, som går av stapeln nästa vecka. Ämnet för presentationen är glykosidhydrolaser, vilket är enzymer som bryter ner kolhydrater. Jag tyckte att det kunde vara en bra idé att inleda med att visa ett klassiskt experiment som ofta används i skolundervisningen och som vem som helst kan utföra hemma. Ett experiment som dessutom ger ett färgglatt resultat, vilket alltid brukar vara populärt. Alltså försökte jag utföra detta enkla skolexperiment på labbet, vilket borde ha varit en enkel uppgift…
Det hela går ut på att visa att enzymet amylas (mer specifikt alfa-amylas), som finns i saliven, bryter ner stärkelsen i maten till bl.a. maltsocker (maltos). Stärkelse består av massor av små druvsockermolekyler som sitter ihop, medan maltsocker bara består av två sammanlänkade druvsockermolekyler. Enzymet amylas är ett av de få glykosidhydrolaser som människan själv kan tillverka. De flesta enzymer som bryter ner kolhydraterna i vår mat tillverkas istället av bakterier som bor inne i vår kropp.
Experimentet är mycket enkelt. Blanda stärkelse (t.ex. potatismjöl) med saliv och vatten och håll det hela kroppsvarmt (ca 37°C) i minst 10 minuter. Jag lät röret stå i ett 37-gradigt värmeskåp i en halvtimme. Enligt teorin ska amylasen i saliven under tiden klippa loss maltsocker från stärkelsen.
För att kontrollera om en vätska innehåller reducerande sockerarter som maltsocker eller druvsocker kan man använda Trommers prov. Man börjar med att tillsätta lite kopparsulfatlösning till den vätska man vill testa. Kopparsulfat, som kan köpas i färg- eller byggbutiker, ger en ljusblå lösning när man löser upp pulvret i vatten. Sedan droppar man i lut i lösningen tills den byter färg från ljusblå till mörkt himmelsblå. Därefter doppar man ner röret med vätskan i kokhett vatten så att lösningen värms upp, och låter röret stå där en stund. Om lösningen innehåller minst ett par procent av någon reducerande sockerart bildas röd kopparoxid. Om lösningen innehåller bara lite av någon reducerande sockerart blir den istället grön. Innehåller vätskan inga reducerande sockerarter alls förblir den blå.
Jag använde min egen saliv och gjorde om experimentet flera gånger. Varje gång fick jag samma resultat. Lösningen förblev envist knallblå. Inte ett enda litet korn av röd kopparoxid! Inte ens en skiftning i grönt kunde anas. Om mitt saliv överhuvudtaget innehåller amylas verkar mitt enzym alltså vara för ineffektivt eller för sparsamt förekommande för att det ska ha någon effekt.
Märkligt nog verkar stärkelsen ändå lättare brytas ner i närvaro av saliven. Det är nämligen skillnad på resultatet i röret som innehåller stärkelse och saliv jämfört med röret som innehåller lika mycket stärkelse men som saknar saliv. Förutom amylas kan även värme och syra bryta ner stärkelse, så det kan i och för sig hända att saliven gjorde stärkelsen mer värmekänslig. Jag gjorde inga andra tester för att jämföra t.ex. pH på de olika lösningarna, så detta kan jag tyvärr inte säga något om.
Frågan är varför det inte verkar ha bildats några reducerande sockerarter när saliven fick verka på stärkelsen. Jag hittade en gammal forskningsrapport (se nedan) som tyder på att nivån på amylasaktiviteten i saliven beror på hur stärkelserik mat man äter, och jag äter sedan mer än ett halvår tillbaka en socker- och stärkelsefattig kost. Detta skulle kunna vara en förklaring till den ynkliga nivån på amylasaktiviteten i mitt saliv. Tyvärr testade jag inte enzymaktiviteten innan jag lade om kosten, så det är svårt att veta hur det ligger till med den saken.
Utifrån detta lilla experiment med bara en enda försöksperson kan man egentligen inte dra några vetenskapliga slutsatser, men frågan är intressant. Jag blir faktiskt lite sugen på att göra en mer utförlig vetenskaplig studie av sambandet mellan amylasaktiviteten i saliven och vad man äter. En snabb genomsökning av den vetenskapliga litteraturen visar att detta inte verkar ha studerats särskilt mycket i människor…
Referens: Bernard T. Squires (1953) Human salivary amylase secretion in relation to diet. J. Physiol. vol. 119 sid. 153-156
Ruby Wax om psykisk sjukdom
Hur får man bort stigmat från skambelagda sjukdomar? Man letar reda på en kändis som själv är drabbad av sjukdomen och som vågar prata om den. Om kändisen sedan råkar vara en komiker – desto bättre! Detta TED-föredrag är kanske inte den mest vetenskapliga förklaringen på hur stressjukdomar fungerar som jag någonsin hört, men än sen då? Jag kunde inte hålla med mer om poängen: det stigma som människor med psykiska sjukdomar (och deras nära och kära) tvingas stå ut med är förstklassig idioti och måste utrotas. Problemet gäller inte bara människors attityder utan även ekonomi. Det är nämligen inte självklart vem som ska betala för behandlingen av psykiska sjukdomar. Varken vetenskap eller tjat verkar kunna påverka människors attityder i detta fall, så varför inte försöka med humor istället? Får jag därför presentera…Ruby Wax! En både rolig och modig kvinna!
Läkare utan vapen
MRSA är inte nödvändigtvis den farligaste av superbakterierna, men det är absolut den mest kända. Vet du vad förkortningen står för? Multiresistenta stafylokocker? Nästan rätt, men bara nästan. Björn Ramel, författaren till Läkare utan vapen – Ett reportage om antibiotikaresistens, är utbildad läkare men arbetar även som journalist. Han berättar i boken att han svarade fel på denna fråga när han fick den av en journalistkollega.
Jag har själv läst medicinsk mikrobiologi. Det var i och för sig tio år sedan, men jag har för mig att vi fick testa oss själva för att se om vi var bärare av MRSA (det var jag inte). Precis som Björn borde jag alltså veta rätt svar, men min första tanke var ändå multiresistenta stafylokocker. Rätt svar är meticillinresistent Staphylococcus aureus.
Antibiotikaresistenta bakterier kan vara väldigt farliga, men trots det har det inte kommit ut särskilt många nya antibiotika på marknaden på många decennier. Detta är egentligen ingen nyhet, men de flesta verkar inte ha funderat särskilt mycket på vad det beror på och vad det betyder i praktiken. Hur påverkar detta problem mig? Kunskaperna om ämnet, även bland medicinare, är ganska skrala. Det är inget prioriterat problem, men det borde det nog vara.
Idag betraktas ofta infektionssjukdomar som ett mindre problem. Käka lite antibiotika så blir du frisk. Inga svårigheter och inga bieffekter. Övertygelsen om att antibiotika är ett mirakelmedel utan bieffekter har lett till en gigantisk överanvändning. Antibiotika används inte bara mot bakterieinfektioner i människor och djur, utan i alla möjliga sammanhang där den egentligen inte hör hemma. Dessutom har denna övertygelse, i kombination med ekonomiska neddragningar och överbeläggningar på sjukhus, lett till att sjukvårdspersonal har blivit mindre noga med hygienen. Resultatet är ett skolexempel på fenomenet naturligt urval. Fördelarna med att bära på och använda resistensgener, vilket kräver lite extra energi, har helt plötsligt blivit gigantiska för alla möjliga bakterier. Både bakterier som vi behöver och bakterier som kan döda oss bär på dem.
Antibiotika är inget mänskligt påhitt. Vi kopierade den från mikroorganismerna. Tyvärr verkar vi har glömt bort ett par saker. Mikroorganismerna har i årmiljarder övat sig på att försvara sig mot antibiotika. De är jäkligt bra på det! Dessutom samarbetar de och delar frikostigt med sig av sina försvar till varandra. Bakterier har nämligen för vana att gratis ge bort sina resistensgener till alla som vill ha dem. Detta kallas horisontell genöverföring. Björn liknar det vid fildelning, vilket är en ganska bra liknelse. Redan penicillinets upptäckare Alexander Fleming varnade för att felaktig användning av antibiotika gör att selektionen för antibiotikaresistenta bakterier förstärks. Och forskare har fortsatt att varna i decennier. Men är det någon som lyssnar?
Dessutom är det där med att antibiotika inte har några bieffekter helt enkelt inte sant. Även milda antibiotika har en hel del bieffekter, både för den enskilda patienten och för samhället som helhet. Människan vill gärna se sig själv som skapelsens härskare, men det är en illusion. Vi är i själva verket snarare vandrande inkubationskammare och matleverantörer för bakterier. En människokropp består av fler bakterieceller än människoceller, och utan dessa bakterier klarar vi oss rätt dåligt. Men antibiotika påverkar inte bara onda bakterier som skadar oss. De påverkar även de bakterier vi behöver för att vara friska. Så det där med att äta antibiotika när det inte verkligen behövs för att rädda ens liv är ingen riktigt lysande idé. Risken är att du gallrar bort de bakterier du behöver till fördel för helt andra bakterier som i värsta fall kan göra dig riktigt allvarligt sjuk. Dessutom har antibiotika inte alltid ens någon effekt mot de mildare infektionssjukdomar den ofta används mot. För att citera Björn Ramels bok:
”En vanlig föreställning är att bakterieinfektioner inte läker utan antibiotika, eller att medicinerna åtminstone påskyndar läkningsförloppet rejält. Det stämmer för allvarliga sjukdomar som blodförgiftning och lunginflammation, men inte för infektioner som öroninflammation, halsfluss och urinvägsinfektion. […] Barn med öroninflammation som får antibiotika blir i genomsnitt smärtfria 0,4 dagar före de som får sockerpiller, enligt en studie. I runda tal måste sexton barn behandlas för att ett av dem ska slippa ha ont i örat efter tre till sju dagar. Omvänt får antibiotikabarnen dubbelt så ofta biverkningar som diarré, illamående och hudutslag.”
Mycket tyder tyvärr på att antibiotikans tidevarv bara är en parentes i människans historia. Det innebär inte bara att infektionssjukdomar återigen kan bli ett verkligt gissel även för den rikare delen av världens befolkning. Mycket av den tekniskt avancerade moderna sjukvården är helt beroende av antibiotika. Större kirurgiska ingrepp, cancervård med kemoterapi, organtransplantationer och vård av för tidigt födda barn – alla kräver de antibiotika för att patienten ska ha en hygglig chans att överleva.
Men antibiotikaresistens är ett problem som växer långsamt, och de som råkar mest illa ut är som vanligt de fattigaste. Så det är sällan detta räknas som en nyhet i media. Problemet liknar den kommande bristen på fossil olja. Oljan kommer inte att plötsligt ta slut. Inte heller antibiotikan. Snarare sinar de långsamt samtidigt som priset gradvis stiger. Till slut kanske det blir så dyrt att en del av dagens sjukvård inte längre kan finansieras med skatter utan blir en lyx som bara de rikaste har råd med. Men någon plötslig apokalyps är inte att vänta. Och precis som med frågan om klimatet och koldioxidutsläppen verkar detta göra att det är svårt att få politiker att ta problemet riktigt på allvar.