Etikett: Livet som forskare

Pennor

Bestämde mig för att det är dags att rensa bland alla gamla pennor i byrålådan. En hög med bläckpennor och överstrykningspennor hamnade i soporna för att de inte längre fungerar. Men blyertspennor är det bara att vässa så är de färdiga att använda igen. Eller, för de blyertspennor vi har på jobbet, att fylla på med mer stift.

Jag älskar blyertspennor. De fungerar alltid och både text och teckningar blir mycket snyggare med blyerts än med bläck. Med blyerts kan man skriva utomhus, även när det är kallt och regnigt. Man kan till och med skriva upp och ner. Det kan man inte med bläck. Bläck är kladdigt, det måste rinna nedåt, och minsta lilla vattendroppe får alltihop att flyta ut och bli oläsligt. Det är ingen slump att instruktioner till fältkurser ofta inkluderar en skarp tillsägelse att deltagarna ska ta med sig blyertspennor för anteckningar utomhus.

Naturligtvis är det nödvändigt att använda bläckpennor i vissa sammanhang. Vanligen när det är viktigt att det inte går att sudda ut eller ändra det som skrivits. Bland annat så är det, inom vissa typer av forskningsprojekt, obligatoriskt att skriva med bläckpenna i labjournalen. Forskare och administratörer har nämligen ännu inte upptäckt att det finns sudd även för bläckpennor.

Läs gärna också Peter Englunds hyllning till blyertspennan.

Nature lovar att skärpa sig

Precis som professionella vetenskapsjournalister hämtar jag mycket av de vetenskapliga nyheterna till bloggen från Nature och Science. De är de två högst rankade vetenskapliga tidskrifterna. Däremot läser jag nästan aldrig dessa tidskrifter i min roll som forskare. Där har jag ärligt talat ingen större nytta av dem.

De delar av Nature och Science som läses av forskare är främst skvallersidorna och jobbannonserna. Både Nature och Science driver förstklassiga arbetsförmedlingar för forskare. Även deras sammanfattningsartiklar (s.k. reviews) över olika forskningsområden är ofta bra och användbara. Men de vetenskapliga originalartiklarna är nästan alltid så kortfattade att de i praktiken är närmast värdelösa ur forskarperspektiv.

Det går inte att utläsa från artiklarna vad forskarna faktiskt har gjort, vilket är ett minimikrav för att en artikel ska ha något vetenskapligt värde. Artiklarna är ofta underhållande läsning på samma sätt som en kvällstidning är underhållande, och kan ge spännande idéer, men de innehåller inte tillräckligt med information för att försöken ska kunna upprepas. Resultaten går därför sällan att tillämpa i den egna forskningen vilket gör att de i praktiken är värdelösa.

Men nu går Nature ut offentligt och lovar att bättra sig. Kanske har de till slut insett att ska de i längden kunna behålla sin ställning räcker det inte med att bara förmedla vad som i princip är extra kompakta och krångligt skrivna populärvetenskapliga sammanfattningar av forskningsprojekt med stort nyhetsvärde. Då måste de också klara av att leverera en seriös vetenskaplig tidskrift som faktiskt är användbar för forskare och inte bara för journalister.

Vi får väl se om det ger någon effekt, men det är bra att Nature erkänner problemet och försöker göra en insats för att reda upp den röra de själva i allra högsta grad deltagit i att skapa. Nature har stort inflytande i den vetenskapliga världen. Det finns därför visst hopp om att deras agerande ska smitta av sig även på andra aktörer, så att vetenskapen åter kan börja följa de grundregler som alla forskare och vetenskapsredaktörer egentligen kan men alltför ofta struntar i att följa.

Nature Special: Challenges in irreproducible research

Det är skillnad på universitet och universitet

Hittade ett blogginlägg av en forskare vid Linnéuniversitetet (officiellt grundat 2010 genom en sammanslagning av två lärosäten som båda grundades på 1970-talet) som skriver att han hållit ett föredrag om sin forskning för personalen på lokal- och serviceavdelningen på Linnéuniversitetet. Han verkar ha uppfattat det som en visserligen ovanlig men inte särskilt extrem handling att hålla ett sådant föredrag, och min erfarenhet är att samma sak antagligen skulle gälla vid de flesta av de ”nya” universiteten och högskolorna (ny = grundad efter 1960).

Jag har forskat vid två olika universitet: Uppsala universitet (grundad 1477) och KTH (grundad 1827). Båda betraktar sig som gamla anrika elituniversitet. Båda universiteten uppmuntrar lydigt men inte särskilt entusiastiskt sina forskare att kommunicera med allmänheten och speciellt med allmänhetens barn om sin forskning. Frågan är vem som egentligen avses med ”allmänheten”?

Att ett svenskt ”elituniversitet” skulle uppmuntra forskarna att föreläsa om sin forskning för universitetets lokalvårdare och vaktmästare vore en mycket radikal idé! Jag misstänker att idén avgjort inte skulle uppskattas av universiteten och ännu mindre av deras olika forskningsavdelningar. Om någon forskare vid t.ex. Uppsala universitet eller KTH har inbjudits av universitetet att hålla denna typ av föredrag så får ni väl rätta mig, men jag misstänker att så inte är fallet.

Speciellt forskare och lokalvårdare förväntas helt undvika att prata med varandra. Har aldrig förstått varför. Vad är det alla är så rädda för? Jag jobbar med forskning för att jag älskar vetenskap, men jag har inga illusioner om yrkets betydelse. Om du undrar över vilken kategori av arbeten som egentligen är viktigast, eller överhuvudtaget behöver utföras – fundera över vad som skulle hända vid en strejk.

Svensk forskare nominerad till stort europeiskt uppfinnarpris

Jag bloggar normalt inte om min arbetsplats och mina kollegor, men idag gör jag ett undantag. På sistone har både svenska och utländska TV-team varit och filmat på vårt laboratorium. Anledningen till uppståndelsen är att Pål Nyrén, en av professorerna i biokemi, har nominerats till det Europeiska patentverkets stora uppfinnarpris (European Inventor Award) för att ha uppfunnit pyrosekvensering. Han är en av tre finalister i kategorin små- och medelstora företag (small and medium-sized enterprises).

Pyrosekvensering är en teknik för att snabbt och billigt sekvensera DNA. Pål är den enda svensken bland finalisterna i hela tävlingen. Hittills har det bara hänt en gång att en svensk vunnit ett av Europeiska patentverkets uppfinnarpriser. Det var när Per-Ingvar Brånemark 2011 vann priset för bästa livstidsprestation.

Utöver själva uppfinnarpriset finns också ett popularitetspris (Popular Prize). Allmänheten kan rösta på sin favorit bland tävlingskandidaterna här. De som röstar kan själva vinna en Apple iPad, Microsoft Surface eller Samsung Galaxy Note 10.1. Rösta gärna på Pål, och i förlängningen på svenska uppfinnare!

Vet inte om SVT har sänt sitt inslag ännu. Annars har Ny teknik har också rapporterat om saken.

Hur jättebläckfisken blev filmstjärna

En av de mest kända händelserna i vetenskapsvärlden under det senaste året är att forskare för första gången lyckats filma jättebläckfisken i sin naturliga miljö. Jättebläckfisken antogs länge vara ett mytologiskt sagomonster snarare än ett riktigt djur, och ännu idag vet forskarna mycket lite om jättebläckfiskar.

På TED berättar Edith Widder hur det gick till när de lyckades filma jättebläckfisken. Och ja, jättebläckfisken är med i videon.

Bokrecension: Women of Discovery

2013_0330bok_amaryllis0003Påskens bloggtema bokrecensioner avslutas med Women of Discovery – A Celebration of Intrepid Women Who Explored the World av Milbry Polk och Mary Tiegreen. Denna bok köpte jag när jag pluggade i Skottland som utbytesstudent för 10 år sedan. Den är en hyllning till de modiga och egensinniga kvinnor som genom historien har vågat ta för sig i livet och upptäcka världen. I boken får vi möta allt från kvinnliga pilgrimer på 300-talet till 1800- och det tidiga 1900-talets kvinnliga upptäcktsresande och vetenskapliga pionjärer. Även några nu levande kvinnor som t.ex. Jane Goodall finns med. Den här boken passar utmärkt när man står inför en utmaning och känner att självförtroendet behöver en liten extra skjuts. Kunde de så kan minsann jag också! Från denna bok kommer ett av mina favoritcitat:

”It seems to be taken for granted that to go alone into wild places like New Guinea, and encamp as I have done at a long distance from any civilized people, demands courage. Actually it is not so much courage that is called for but endurance. I should place independence first and then endurance, neither of which are virtues but acquired habits. Independence is regarded as an unsociable habit, especially in a woman, and the dictionary defines self-sufficient as haughty, which shows plainly the general trend of opinion.”

Evelyn Cheesman (1881-1969)

Bokrecension: The Double Helix

I år är det 60 år sedan upptäckten av DNA-molekylens struktur, vilket slutligen besvarade frågan vad gener egentligen består av. Majoriteten av forskarna hade tidigare trott att svaret var proteiner, inte DNA. Det korrekta svaret kom 1953 i form av en kort artikel i Nature, där de unga och okända vetenskapsmännen James Watson (som just skulle fylla 25) och Francis Crick (ca 10 år äldre) presenterade en modell av DNA-molekylen som de skapat genom att använda byggsatser, kompasser och linjaler. Utmaningen hade varit att få byggsatsmodellen att stämma överens med de experimentella data de hade tillgång till. Särskilt viktiga var de röntgenkristallografiska data från Maurice Wilkins och Rosalind Franklin som publicerades samtidigt som Watsons och Cricks artikel och de märkliga proportioner mellan byggstenarna i DNA som tidigare publicerats av Erwin Chargaff. James Watson fick tillsammans med Francis Crick och Maurice Wilkins Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 för denna upptäckt. Då hade tyvärr redan den fjärde av nyckelpersonerna bakom upptäckten, Rosalind Franklin, avlidit. Hon dog 1958, bara 37 år gammal. Eftersom Nobelpris bara delas ut till levande personer, var det sålunda bara männen bakom upptäckten som blev belönade.

Några år efte2013_0330bok_amaryllis0002r att han fått Nobelpriset skrev James Watson en bok, The Double Helix, om sina minnen av hur det hela gått till. Denna bok har blivit en riktig klassiker inom den populärvetenskapliga litteraturen. Ett av syftena med att skriva boken var att James upplevde att många människor hade en väldigt idealiserad och verklighetsfrämmande bild av hur vetenskap egentligen går till, något som fortfarande är sant. Här försöker han, med ett slagkraftigt och humoristiskt språk, beskriva hur personliga relationer, kulturella fenomen, slump, hämndlystnad och rivalitet ofta har minst lika stor eller till och med större betydelse än logik och den officiella vetenskapliga modellen för hur viktiga vetenskapliga upptäckter egentligen uppstår. Forskare fungerar nämligen, tvärtemot vad många verkar tro, på precis samma sätt som alla andra människor.

James beskrivningar av de personer som var inblandade i det hela är ofta inte särskilt smickrande, speciellt inte av Rosalind Franklin. De tre männen James, Francis och Maurice var alla rädda för Rosalind, som visserligen var exceptionellt duktig på röntgenkristallografi men som de ansåg hade en personlighet som mest påminnde om en folkilsk noshörning. Att Rosalinds dåliga humör orsakades av att hon fick utstå konstant diskriminering p.g.a. sitt kön insåg inte James förrän långt senare. Sin partner, Francis, beskriver han som ett teoretiskt geni som konstant pladdrar men inte producerar särskilt mycket och är något av en besserwisser. Maurice beskrivs som rätt försynt och försiktig. Han är mest upptagen med att försöka hitta något sätt att bli av med Rosalind och han är dessutom rätt ointresserad av byggsatsmodeller.

James har också problem med att få betalt för sitt arbete i Cambridge. Han är i Europa på ett amerikanskt postdocstipendium. Problemet är att reglerna för stipendiet säger att han ska studera biokemi i Köpenhamn. James hade på eget bevåg bestämt sig för att flytta till England istället, där han var betydligt mer framgångsrik än i Köpenhamn. Hans framgångar i England kombinerat med argumentet att hans vistelse i Köpenhamn var meningslös (den danske professorns engelska var obegriplig och att han var dessutom totalt ointresserad av att lära ut någon biokemi för tillfället eftersom hans äktenskap just hade kraschat) imponerar dock inte på stipendiekommittén, som istället försöker tvinga James att flytta till Sverige. Hans försök att hitta försörjning leder till alltmer invecklade bedrägerier. James har också problem med att han ständigt fryser i de dåligt uppvärmda lokalerna och han får dessutom problem med magen av den usla engelska maten. Ung som han är ägnar James också rätt mycket tankemöda åt hur han ska bära sig åt för att få träffa de söta, utländska au pair-flickorna som jobbar i professorsfamiljerna och de franska flickorna som är i Cambridge på språkkurs.

Det hjälper nog om man kan lite biokemi för att hänga med i James beskrivningar av deras upp- och nergångar när det gäller att lista ut DNA-molekylens struktur, men intrigerna, rivaliteten och personbeskrivningarna behöver man ingen biokemi för att förstå. För, som James själv säger i det kanske mest kända citatet från boken,

”One could not be a successful scientist without realizing that, in contrast to the popular conception supported by newspapers and mothers of scientists, a goodly number of scientists are not only narrow-minded and dull, but also just stupid.”

vetenskapsbloggare=man?

När jag läste denna notis i The Guardian började jag undra vilket århundrade vi egentligen lever i. Artikeln handlar om Elise Andrew, som driver två parallella facebooksidor där hon skriver om vetenskap (I fucking love science och Science is Awesome). Båda är populära, speciellt den första. När hon nyligen började twittra också valde hon att publicera sitt namn och foto. Och hon visade sig vara en ung, snygg TJEJ. Vilket tydligen var en gigantisk överraskning för många som regelbundet läser hennes vetenskapsbloggande på facebook. De var nämligen helt övertygade om att hon var en man. Uppenbarligen hade de aldrig kommit på tanken att en kvinna skulle kunna skriva om vetenskap!