Majbrasan i byn är så klart inställd denna valborgsmässoafton. Och något körsjungande har det inte blivit för mig på drygt ett år nu. Så jag ”firar” valborg med att rapportera in (bristen på) blommande vårtecken där jag bor till Vårkollen som är en del av Naturens kalender.
Såg förresten årets första tranor i förrgår. Och jag tror att jag skymtade några björktrastar för någon dag sedan. Så även om växterna inte har kommit igång än håller åtminstone flyttfåglarna på att återvända.
För övrigt så både snöar och haglar det idag.
På sistone har mycket av snön tinat bort. Det börjar till och med grönska så smått. Rönnen väntar fortfarande på att det ska bli dags att låta knopparna spricka.
Vinter har övergått i vårvinter, vilket inte gör någon skillnad för rönnen. Det är fortfarande för kallt för att den ska vakna upp från sin vintervila. Men för oss människor gör det stor skillnad efter de långa, mörka vintermånaderna. På senare tid har det varit strålande sol och vårvärme i luften. Mycket av snön har smält, vilket tyvärr har gjort promenader utomhus till en farlig riskaktivitet eftersom det numera är glashalt. Det är så halt att för några dagar sedan åkte skolbarnen på skolan här intill skridskor över skolgården till isrinken!
Nu i februari har solen så smått börjat återvända. Jag hade hoppats att väderprognosen om klart väder under helgen skulle infrias så att solen skulle lysa på rönnen, men jag väntade förgäves. Molnen skingrades visserligen till slut, men då var det eftermiddag. Solen hade hunnit sjunka ner bakom vårt hus så rönnen stod ändå i skugga.
I år har jag bestämt mig för att följa rönnen som står vid vår parkering, granne med förskolans lekplats. Eftersom jag tillbringar den mesta delen av min tid hemma så länge pandemin fortsätter att plåga samhället är det praktiskt att följa ett träd som växer där jag bor. Trots att rönnen är en favorit hos fåglarna finns det fortfarande några hopskrumpnade, frysta rönnbär kvar på trädet. Det har snöat på sistone så nu är träden täckta med snö. Nu under januari har plötsligt blivit kallare så att det känns faktiskt som vinter, även om den nuvarande temperaturen på -16°C fortfarande är sisådär 15 grader varmare än jag skulle förvänta mig i den här regionen i januari. Nu har vi bara några timmar dagsljus mitt på dagen. Och det ljuset är blått, inte vitt.
Älvsbyn, där pilträdet står och där mitt kontor är beläget, hade förra veckan den högsta uppmätta coronaincidensen i landet. Under våren och sommaren var Älvsbyn nästan helt förskonad från covid-19 men nu har smittspridningen tagit fart på allvar. 
Eftersom det verkar som att covid-19 kommer att fortsätta att vara ett problem en bra bit in på nästa år, trots utlovad tillgång på vaccin, funderar jag på att välja att följa ett träd som jag kan fotografera från min lägenhet under nästa år. Jag har två kandidater som jag funderar på. En rönn som står vid vår bilparkering och ett äppelträd som står innanför förskolans staket. Jag har idag testat att fotografera båda uppifrån genom fönstret från min lägenhet, men jag har inte bestämt mig för vilken jag ska välja.
Nu känner pilträdet att det är höst. Bladen har gulnat. Pilträdets blad har troligen något sorts vaxlager på utsidan för de känns plastiga när jag rör vid dem. Många av bladen har redan fallit av så att det går att se igenom kronan. Där uppe finns ett par fågelbon. Det har varit en väldigt varm höst i år. Fortfarande finns det blommande blommor vilket känns något bisarrt i mitten av oktober i Norrbotten.