Rönnen i mars

Vinter har övergått i vårvinter, vilket inte gör någon skillnad för rönnen. Det är fortfarande för kallt för att den ska vakna upp från sin vintervila. Men för oss människor gör det stor skillnad efter de långa, mörka vintermånaderna. På senare tid har det varit strålande sol och vårvärme i luften. Mycket av snön har smält, vilket tyvärr har gjort promenader utomhus till en farlig riskaktivitet eftersom det numera är glashalt. Det är så halt att för några dagar sedan åkte skolbarnen på skolan här intill skridskor över skolgården till isrinken!

******************************************************
IN ENGLISH:

Winter has turned into springwinter, which makes no difference for the rowan. It’s still too cold for the tree to wake up from its winter dormancy. But for us humans it makes a huge difference after the long, dark winter months. Lately the sun has been shining and spring warmth is in the air. Much of the snow has melted, which unfortunately turns taking a walk outside into a dangerous risk activity since the ground is now covered by slippery ice. It’s in fact so slippery that a few days ago the pupils at the elementary school next door skated across the schoolyard to the ice rink!

******************************************************

Fotona är tagna den 6 mars 2021.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Vårvintern är här

Idag är första dagen i år som jag kan känna att solen faktiskt värmer när den strålar in genom köksfönstret.

Efter ett plötsligt väderomslag är det nu plusgrader och det droppar från taket.

Det är en överdrift att säga att våren är här, men vårvintern har definitivt kommit efter en lång och mörk vinter. En vinter som dessutom har känts extra lång och mörk av alla pandemiorsakade restriktioner.

Rönnen i februari

Nu i februari har solen så smått börjat återvända. Jag hade hoppats att väderprognosen om klart väder under helgen skulle infrias så att solen skulle lysa på rönnen, men jag väntade förgäves. Molnen skingrades visserligen till slut, men då var det eftermiddag. Solen hade hunnit sjunka ner bakom vårt hus så rönnen stod ändå i skugga.

Vi hade några rejäla snöstormar i januari. Då hade vi snö över knäna på mig varje gång. Det var till och med jobbigt att öppna ytterdörren efter en av de värsta stormarna då ungefär en halvmeter snö hade tryckts upp mot dörren av vinden. Jag har även fått skotta fram min bil några gånger, vilket jag börjar bli ganska less på. En av mina grannar kan för närvarande inte köra bil av hälsoskäl så hans bil har inte skottats fram den här vintern. Gör man inte det i de här trakterna förvandlas bilen till den snöhög som syns på nedre bilden.

För mig händer det rätt mycket på jobbet just nu. Jag har fått delvis nya arbetsuppgifter, vilket jag är nöjd med. Men det är samtidigt något rörigt på jobbet just nu för vår avdelning har delvis omorganiserats, vår tidigare avdelningschef har gått i pension så vi har precis fått en ny chef och dessutom har kommunchefen på den kommun jag jobbar på precis sagt upp sig. Allt detta mitt i en pandemi, vilket gör allt ännu mer oförutsägbart.

******************************************************
IN ENGLISH:

Now in February the sun has, little by little, started to return again. I had hoped that the the weather forecast promising clear weather during the weekend would be fulfilled so that the sun would shine on the rowan, but I waited in vain. The clouds did finally disperse, but by then it was afternoon. The sun had descended too low behind our house for the sunshine to reach the tree.

We had some heavy snowstoms during January. The snow reached above my knee every time. It was even hard to open the front door of our house after one of the worst snowstorms when the wind had pushed about half a metre of snow against the door. I’ve had to dig out my car from under the snow a few times, and I’m getting rather tired of it. One of my neighbours cannot drive at the moment for health reasons so he hasn’t dug out his car this winter. When you don’t do that in this part of the world the car will transform into the snow pile in the lower photo.

For me several things are changing at the same time at work right now. I have partly new job tasks, which I’m quite pleased with. But things are also somewhat confused at the moment because our department has just been partly reorganized, our previous department manager has just retired so we have a new manager and on top of that the municipal manager of the municipality where I work has just resigned. All of this in the middle of a pandemic, which adds to the general confusion.

******************************************************

Fotona är tagna den 7 februari 2021.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Tillbaka till den pandemiska vardagen

Efter att ha firat jul och nyår som vanligt med min familj, som numera är så liten att den utan problem ryms inom ramen för hur många som får träffas även enligt de strängaste restriktionerna, är nu årets första arbetsdag avklarad. Hemma vid köksbordet. Själv tillhör jag de som överlag trivs utomordentligt med att utföra mitt kontorsarbete hemifrån. Där kan jag oftast jobba ostört och jag kan lägga upp arbetet som det passar mig.

Men arbetet fungerar ändå bäst när jag kan jobba som jag gjorde under stora delar av förra året; delvis hemifrån mitt kök, delvis från kontoret och ibland ute i fält. Men när både vintern och smittspridningen började komma igång ordentligt här försvann återigen det sista alternativet helt och mina besök på kontoret minskade till nästan noll. Fast då blev det problem med de delar av mitt jobb som behöver stötas och blötas i diskussioner med kollegor och diverse andra människor för att bli bra. Och om man under en längre tid inte deltar på kafferasterna på jobbet riskerar man dessutom att hamna utanför mycket av informationsflödet, även om man deltar på de ”riktiga” mötena. Så en kombination av olika metoder är trots allt det bästa.

Däremot saknar jag till skillnad från många andra egentligen inte i sig den sociala samvaron som kommer av att arbeta på en gemensam arbetsplats. För mig är arbete i första hand förknippat med just arbete. Det inkluderar den sociala samvaron med kollegorna som för mig bara är ytterligare en arbetsuppgift. Precis som andra arbetsuppgifter kan att umgås med kollegor vara allt från trevligt och inspirerande till outhärdligt, men en arbetsuppgift förblir en arbetsuppgift oavsett om jag gillar den eller inte.

Jag saknar istället den sociala gemenskapen som i vanliga fall är förknippad med min fritidsaktiviteter. Dessa aktiviteter har tyvärr helt eller delvis varit inställda på grund av pandemin ända sedan förra vårvintern.

Jag har vissa förhoppningar om att i år delvis kunna styra om inriktningen på mitt arbete mer mot mina huvudsakliga intresseområden. På senare år har mitt arbete varit strikt fokuserat på energi- och klimatfrågor. Energi och klimat är i och för sig mycket aktuella teman och det har varit intressant att få möjlighet att lära mig mer om de ämnena och om hur de tillämpas i praktiken, men jag är i grund och botten biolog kombinerat med en släng av geologi och kemi. Fysik är väl ok men teknik har jag oerhört svårt att uppbåda någon entusiasm för. Enligt mig finns det bara två sorters teknik: bra grejer som fungerar och gör vad de ska göra eller åtminstone enkelt kan lagas och så skräp som inte fungerar.

Det jag i normala fall gillar med mitt nuvarande jobb är att vara ute och föreläsa. Men det har jag ju knappt kunnat göra alls under förra året och situationen kommer troligen inte förbättras förrän tidigast till sommaren. Jag har hållit ett par digitala föreläsningar, men det är inte samma sak när man som föreläsare inte kan se sin publik. Att som åhörare lyssna på digitala föreläsningar är ok, men det är inte alls lika roligt att hålla dem.

Rönnen i januari

I år har jag bestämt mig för att följa rönnen som står vid vår parkering, granne med förskolans lekplats. Eftersom jag tillbringar den mesta delen av min tid hemma så länge pandemin fortsätter att plåga samhället är det praktiskt att följa ett träd som växer där jag bor. Trots att rönnen är en favorit hos fåglarna finns det fortfarande några hopskrumpnade, frysta rönnbär kvar på trädet. Det har snöat på sistone så nu är träden täckta med snö. Nu under januari har plötsligt blivit kallare så att det känns faktiskt som vinter, även om den nuvarande temperaturen på -16°C fortfarande är sisådär 15 grader varmare än jag skulle förvänta mig i den här regionen i januari. Nu har vi bara några timmar dagsljus mitt på dagen. Och det ljuset är blått, inte vitt.

Personligen föredrar jag de varmare vinterväder som vi hittills har haft även om det är onaturligt. Jag är inget stort fan av kalla och isiga vintrar men eftersom jag jobbar här uppe får jag stå ut med dem. Den här vintern har vädret hittills varit cirka 10-20 grader varmare än vad jag skulle förvänta mig givet det ”normala” klimat jag växte upp med. Naturligtvis är ett i snabb takt allt varmare klimat generellt sett väldigt dåliga nyheter för människor som bor där inte är svinkallt till att börja med, och det inkluderar större delen av världens befolkning. Det inkluderar särskilt producenterna av mycket av den mat jag gillar. Även om jag skulle uppskatta att bli av med iskalla vintrar vill jag inte behöva offra mina möjligheter att äta god mat för att åstadkomma det. Så min önskan för det nya året är att vi bränner (och deponerar) åtminstone lite mindre jox av allehanda slag i år än vi gjorde förra året.

******************************************************
IN ENGLISH:

This year I’ve decided to follow the rowan that grows in our parking lot, next door to the kindergarden playground. Since I spend most of my time at home while the pandemic continues to plague our society it’s convenient to follow a tree that grows where I live. Even though the rowan is a bird favourite there are still some shriveled, frozen berries left on the tree. Lately it’s been snowing so now the trees are covered in snow. Now in January it has suddenly become colder so it actually feels like winter, although the current temperature of -16°C is still about 15 degrees warmer than I would expect in January this far north. At this time of year we only have a few hours of daylight in the middle of the day. And that light is blue, not white.

Personally I prefer the warm winter weather that we’ve had so far this winter even though it’s unnatural. I’m not a big fan of cold and icy winters but since my current work keeps me here I have to endure them. The weather this winter has so far been about 10-20 degrees warmer than I would expect here given the ”normal” climate that I grew up with. Of course a rapidly warming climate is generally really bad news for people that live where it’s not freezing cold to begin with, and that’s the majority of the world’s population. That especially includes the producers of much of the food that I enjoy. Although I would enjoy getting rid of freezing cold winters I don’t want to have to sacrifice the availability of good food to accomplish it. So my wish for the new year is that we burn (and deposit in landfills) at least a little less stuff this year than we did last year.

******************************************************

Fotona är tagna den 6 januari 2021.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Digital körsång

Nu har jag filmat mig själv när jag sjunger Jul, jul, strålande jul och skickat in filmen till SVT:s Hemmakören. Det var svårare än jag trodde att skapa ett inspelat sångbidrag till en sådan här digital kör.

För det första är jag rätt ringrostig när det gäller sjungandet för jag har ju inte sjungit i kör på snart ett år på grund av pandemin. Och jag tycker att det är svårt att höra de enskilda stämmorna i SVT:s övningsversion av arrangemanget. Att sjunga för min dator och min mobiltelefon känns dessutom mer som att sjunga solosång än som att sjunga i en kör, vilket är något förvirrande i det här sammanhanget.

För det andra behövde jag bygga en ganska avancerad och något ranglig hög med grejer att ställa mobiltelefonen på för att kunna filma mitt ansikte i åtminstone mer eller mindre ansiktshöjd med en stillastående kamera. Tyvärr blev inspelningen lite från sidan eftersom jag inte lyckades få plats med datorn, där dirigenten och noterna fanns, framför mobiltelefonen.

För det tredje är det inte helt lätt att få ljudet att låta bra i en inspelning på min mobiltelefon.

Men det får duga. Nu är jag med i alla fall. Det är det viktiga.

Jag var lite sur över att jag missade chansen att skicka in ett bidrag till Sveriges Radios motsvarighet men nu är jag ändå med i en av medias coronainspirerade varianter av ”folkets kör” detta år.

****************************************************

Tillägg i efterhand: Jag måste säga att jag var väldigt missnöjd med de färdiga SVT-programmen. Den faktiska Hemmakören var knappt ens med i avsnitten överhuvudtaget som istället fokuserade på en livekör som låtsades ha körövning. Mitt bidrag verkade dessutom inte vara med alls. Nej, det blir istället Sveriges Radios variant jag satsar på under 2021 om de kör sitt upplägg igen.

Uppdrag: Hitta ett schampo för torr och kliande hårbotten

Jag fick aldrig något svar på min fråga till Midsona om vad skillnaden mellan Urtekrams parfymfria duschtvål och schampo var. Frågan skickade jag i somras efter att ha noterat att de hade identisk innehållsförteckning. Men för några veckor sedan upptäckte jag att innehållsförteckningen på duschtvålen ändrats. Så nu är de inte identiska längre. Det var väl deras svar antar jag.

När det gäller duschtvål så har jag bytt ut den mot duscholja, vilket är bättre för min torra hud. Särskilt nu på vintern.

Men mitt problem med torr och kliande hårbotten har bara förvärrats. Ända tills nyligen hade jag normalt, mjukt och lite väl tjockt hår. Jag kunde använda vilket schampo som helst, även om jag föredrog parfymfritt på grund av min känslighet för starka dofter. Men på senare tid har håret förändrats och blivit strävare och torrare. Och jag har fått allt värre problem med torr hårbotten som kliar så jag blir tokig. Jag tvättar håret ett par gånger i veckan och har inte använt hårstylingprodukter på sisådär 20 år, så problemet beror inte på överdrivet tvättande eller överdriven kemikalieanvändning.

Jag håller på att testa mig genom olika schampon som påstås vara extra bra för torrt hår för att försöka hitta något som fungerar. Inklusive särskilt schampo för torr hårbotten från apotek, vilket hittills bara förvärrat problemet. Har även försökt schampofria hårtvättmetoder som att tvätta håret med bara balsam och att tvätta håret med ägg. Enbart balsammetoden gav kraftigt kliande hårbotten, och dessutom blev håret tungt och platt och det blev även väldigt snabbt fett och smutsigt igen. Enbart äggtvätt gav väldigt strävt hår och svidande klåda i hårbotten. Äggtvätt följt av eftersköljning med utspädd äppelcidervinäger gav fantastiskt snyggt och glänsande hår, men skapade outhärdligt svidande klåda i hårbotten. Så de schampofria hårtvättlösningarna verkar inte vara rätt väg att gå.

Det som hittills fungerat bäst mot klådan är att tvätta med Urtekrams parfymfria schampo och sedan gnugga in Apotek Hjärtats special care återfuktande hårbottengel i hårbotten. Men det är omöjligt att endast applicera gelen i hårbotten utan hela håret blir inkletat med gelen som sedan långsamt stelnar. Det gillar jag inte.

Så sökandet efter den perfekta hårtvättlösningen fortsätter.

Snälla naturfilmare, sluta fejka hur djur rör sig

Jag tycker verkligen att naturfilmer på TV har försämrats på sistone. Åtminstone de storskaliga internationella produktionerna. Det verkar som att naturfilmare plötsligt, alla samtidigt, upptäckt slowmotion-tekniken och blivit helt galna i den. I de fall något rör sig långsamt har samma fenomen skett med time lapse-tekniken, men i naturfilmer är det oftast de som rör sig snabbt som har huvudrollen så slowmotion dominerar.

Nu går det i princip aldrig att få se djur röra sig i naturlig hastighet på TV. I alla fall inte i de dyra, internationella naturdokumentärer som ska förställa högsta kvalitet. Slowmotion hade varit kul om det hade använts någon gång ibland som variation, men när så gott som all rörelse visas i slowmotion blir det snabbt tröttsamt. Och fånigt.

De vanliga egenproducerade SVT-naturprogrammen verkar inte ha råd med slowmotion? Tack och lov för det.