Va fasen?! Skriver inte kvinnor populärvetenskap? Refuseras kvinnors populärvetenskapliga böcker av förlagen? Vill inte Adlibris sälja kvinnors böcker? Vad är det som pågår egentligen?
Jag kollade igenom vem som har skrivit de 50 först listade populärvetenskapliga böckerna på bokhandeln Adlibris hemsida idag. Hela 92% av dessa böcker visade sig vara skrivna av män och bara 4% av kvinnor.
Mer specifikt var det bara två av böckerna som hade en kvinnlig författare, nämligen ”Fysik: vad som är värt att veta” av Joanne Baker och ”Asteroids, comets and meteors” av Josepha Sherman. Böcker som saknade namngiven författare hoppade jag över och det var bara två författare som jag inte lyckades ta reda på könet på.
Av de 50 först listade populärvetenskapliga böckerna på Adlibris (som hade minst en angiven författare) var 92% skrivna av män, 4% av kvinnor och 4% av författare av okänt kön.
Hör ni kvinnor där ute, det här behöver vi ta tag i. Så svårt kan det väl inte vara att komma på ett spännande vetenskapsämne som du kan skriva en bok om? Kan Richard, Bill, Tore och alla de andra karlarna så kan du också!
Måste göra lite reklam för en av mina favoritserier. Den handlar just om hur man absolut inte ska göra reklam. Mardrömmar i affärsvärlden består av tre stycken filmer som fortfarande kan ses på UR Play.
Filmerna handlar om några av företagsvärldens största misstag som exempelvis chokladtillverkaren Cadburys PR-kampanj där barn ska köpa choklad för att kämpa mot barnfetma, Unilevers nya tvättmedel som inte bara tvättade rent utan också frätte stora hål i kläderna och Sunny Delights nya hälsojuice som färgade barnen brandgula.
I filmerna intervjuas personer som var inblandade i besluten om hur de tänkte och vad de lärt sig av misstagen. Dessutom raljerar olika experter över vad som gick fel och vad de olika företagen borde ha gjort istället. Jag önskar att allt utbildningsmaterial jag har fått plöja igenom på diverse kurser hade varit så här underhållande.
Kulturnatten är min favorit bland Uppsalas alla festivaler. Det känns inte som att det redan har gått en hel månad sedan festivalen var, men det har det. Detta år hade jag naturligtvis min nya kamera med mig, även om många av de roligaste aktiviteterna skedde i sammanhang, eller vid ljusförhållanden, som gjorde det omöjligt att fotografera.
Varje år på Kulturnatten brukar jag se till att hinna dansa åtminstone några danser på det tillfälliga utomhusdansgolv som den lokala swingdansföreningen alltid sätter upp på en av gatorna mitt i centrum. Det är en väldigt speciell känsla att dansa utomhus, mitt bland affärerna, inför massor av åskådare. Denna gång försökte jag också ta lite foton, men eftersom det var sent på kvällen och mörkt var jag tvungen att använda ganska långa slutartider för att det skulle bli några bilder alls. Kombinationen långa slutartider och dansarnas snabba rörelser gjorde naturligtvis att bilderna blev suddiga. Effekten blev lite surrealistisk och trots allt ganska snygg, ungefär som dubbelexponeringar på gammaldags fotofilm.
I år hann jag själv bara med att dansa till ett par låtar innan jag hastade iväg för att se riddarföreningens turnering och eldshow. Den var verkligen superhäftig! Tyvärr var det både för mörkt och för mycket folk för att det skulle gå att ta några fotografier alls på den showen.
Alla var välkomna att dansa på dansgolvet som hade lagts ut mitt på gatan.Naturligtvis var det även dansuppvisningar. Här showar Lisa och Simon från föreningen Swingkatten.Lite publikfriande akrobatik är ett måste i sådana här sammanhang.
Min amaryllis, som senast blommade i påskas, har fått tillbringa sommaren på min balkong. Såvitt jag vet brukar amaryller bara blomma en gång per år, så jag blev rätt förvånad när jag för några veckor sedan tänkte ta in den inför hösten och upptäckte att den hade fått en ny blomknopp. Nu blommar den för fullt för andra gången i år! Jag, som älskar amaryllisblommor, kunde inte vara nöjdare.
Jag älskar min bostad, men den har en jättestor nackdel. Den är nästan alltid svinkall. Hyresvärden envisas med att temperaturen ska mätas i ögonhöjd mitt i lägenheten. Där är temperaturen just nu 18 grader.
Temperaturen i min lägenhet idag, enligt hyresvärdens termometer.
Under vinterhalvåret brukar temperaturen ligga mellan 16 och 18 grader, vilket inte når upp till de 20 grader som utlovats. Under termometern, där ju resten av mig vistas, är det ännu kallare. Dessutom drar det kall luft från fönstren. Jag har framfört samma klagomål till värden varje år sedan jag flyttade in. Varje år lovar de att fixa problemet, och varje år händer ingenting. Jag fortsätter att frysa, och jag avskyr att frysa.
Det var 1700-talsmarknad i Linnéträdgården idag. Förutom att handla och lära sig tillverka gammaldags leksaker kunde man titta på människor klädda i tidstypiska kläder, lyssna på lutmusik och lära sig om 1700-talets mat. Och så kunde man så klart titta på växterna i trädgården.
Vi kan ha en liten frågesport. Kan du identifiera dessa nyttoväxter (rätt svar finns under kommentarer)?
A)B) C) D) E) Medan du funderar kan du titta på några bilder från 1700-talsmarknaden och från resten av trädgården. Modet på 1700-talet var i mitt tycke riktigt snyggt, både för kvinnor och för män. Tyvärr var kläderna inte särskilt praktiska, speciellt inte kvinnornas klänningar.
Sedan en tid tillbaka har SL infört en ny rutin. Tidigare öppnades dörrarna på pendeltåget automatiskt när tåget kom till en station, men numera måste man för det mesta själv öppna dörren genom att trycka på en knapp. Trycker man inte på knappen så kommer man varken in eller ut.
Det är en stor knapp. Det finns en skylt på dörren som förklarar att man ska trycka på knappen. Dessutom finns det ingenting annat än knappen att välja på som skulle kunna öppna dörrarna. Märkligt nog är det trots allt detta ganska många resenärer som inte verkar begripa hur man öppnar dörrarna. De står och stirrar på den stängda dörren. De försöker banka på dörren. De går in i dörren. Hur svårt kan det vara?
SL har på olika sätt försökt förklara för folk hur man öppnar dörrarna. Vet inte riktigt vad denna variant ska föreställa. Ett spöke?
Uppsala är i allra högsta grad en cykelstad. Själv föredrar jag faktiskt att gå framför att cykla, men många Uppsalabor ser det som självklart att alltid cykla när de ska någonstans (oavsett väder och väglag). Det är det väl i och för sig inget fel på, men vad jag inte förstår är varför så många Uppsalabor också envisas med att slänga cyklarna i Fyrisån. Vad har cyklarna där att göra? Cyklar är bra på land, men de hör inte hemma i vattnet.
Har tillbringat en vecka i Dalarna där jag gått en sommarkurs i folksång. Förutom sångare var folkhögskolan i Malung denna vecka också full med fiolspelare, smeder och utländska studenter gick kurs i svenska. Vår viskurs hade två teman: att tralla danslåtar och att kula.
Att tralla danslåtar är roligt, för det blir bra sväng, men det är kulandet och lockropen som är lite mer originella. Att kula innebär att använda en speciell röstteknik som användes av de herdeflickor som tog hand om djuren på sommarbetet på fäbodarna. Kulandet användes både för att kommunicera med djuren och för att kommunicera med de som jobbade på andra fäbodar i närheten. Det fanns ju inga mobiltelefoner förr i tiden, så ville man ha tag i någon som befann sig några kilometer bort behövdes det andra metoder.
Att kula kräver en rejäl dos självförtroende, för man är inte van vid att man kan göra så starka och så höga ljud. Det tog några dagar, men vid slutet av kursen vågade alla deltagare kula på för full hals inför resten av gruppen. Under kursen övade vi mest kulning på en kulle i skogen nära skolan. Tack och lov verkade grannarna inte bry sig – de var väl vana efter åratal av liknande kurser.
En dag mitt i kursen fick vi åka på utflykt till en riktig fäbod uppe i bergen vid Lima, några mil från skolan. Där hade de fjällkor och getter. Kalvarna var så klart väldigt söta. Getterna svansade runt oss hela dagen, och försökte äta allt inom synhåll (inklusive våra väskor). Jag har alltid trott att en fäbod är ett enkelt litet hus för en person, så jag var lite förvånad över att inse att det snarare är en stor gård med massor av hus. På fäboden fick vi öva kulning bland bergen en hel dag. Fantastiskt eko!
Jag hittade en perfekt plats att kula på när vi besökte fäboden. Här ekade det bra. Jag gillar Dalarna, för naturen påminner mycket om Norrbotten där jag växte upp.Här övas det kulning vid Mosätra fäbod.Kalvar är alltid söta.Alla ville naturligtvis hälsa på korna, som kom hem till gården precis när vi skulle åka därifrån. Getterna däremot följde oss hela dagen.
Lärare på sommarkursen i sång var Carl-Erik Carlsson, och på fäboden var det den välkända folksångerskan Maria Röjås som instruerade. Hon brukar också ha kortare sommarkurser i kulning på själva fäboden. Funderar på att gå en sådan kurs någon gång, om inte annat för att det är ett så rofyllt och vackert område.
Om du vill höra hur kulning låter kan du till exempel lyssna på den här YouTube-videon med Maria Misgeld, som leder den folkmusikkör jag vanligen brukar sjunga i. Varning för starkt ljud!
Nu börjas det igen… Upptäckte igår kväll, när jag var på väg hem från en utomhuskonsert med Väsen, att fågelflockarna åter har börjat samlas. Än är flockarna ganska små, men längre framåt hösten brukar himlen i centrala Uppsala täckas av gigantiska fågelflockar. Oftast är det kajor som är i farten. För några år sedan uppskattade kommunen att det finns 45 000-60 000 kajor i Uppsala. Kajan har blivit något av en symbol för staden, men eftersom de skitar ner väldigt mycket, och dessutom äter upp säden på åkrarna, är de i praktiken inte särskilt omtyckta. Uppsala har försökt alla möjliga metoder för att minska antalet kajor, men trots alla ansträngningar förmörkas himlen varje höst av de stora fågelflockarna.
