Under de senaste dagarna har mitt smaksinne helt spårat ur. Plötsligt smakar allt jag äter och dricker bittert, syrligt och vagt metalliskt. Allt. Även vatten. Faktum är att det smakar bittert och syrligt i munnen hela tiden. Oerhört irriterande.
Som alla moderna människor har jag försökt hitta felkällan genom intensivt letande på nätet. Det finns massor av sjukdomar och mediciner som kan påverka smak- och luktsinnet men ingen av de vanliga misstänkta är aktuell för mig just nu. Så det mest sannolika är nog att problemet beror på något jag har ätit.
Den enda misstänkta jag har hittat hittills som möjligen skulle kunna vara boven i dramat är pinjenötter. Det förekommer tydligen att människor världen över lite då och då får en tillfällig störning av smaksinnet som vanligen varar i upp till ett par veckor efter att ha ätit pinjenötter. Det brukar beskrivas som att allt man äter och dricker smakar bittert, beskt och metalliskt. På svenska kallas det pinjemun och i de relativt få vetenskapliga artiklar jag hittade i ämnet kallas det pine-nut associated dysgeusia och mer informellt pine nut syndrome eller pine mouth syndrome.
Pinjemun var tydligen en stor grej i mer eller mindre seriös svensk media för ungefär ett decennium sedan. Vad som orsakar problemet verkar ingen veta med säkerhet. Jag har hittat några år gamla vetenskapliga rapporter där forskare hade upptäckt att ätliga pinjenötter helt eller delvis hade olagligt ersatts med för människor oätliga frön av tallarten Pinus armandii i påsar med pinjenötter som hade sålts i livsmedelsbutiker i U.S.A. och i Danmark och att pinjenötter från just dessa påsar hade orsakat pinjemun hos både kunder och testpersoner på laboratoriet, men det framgick inte från de undersökningarna hur eller varför sådana frön skulle kunna påverka smaksinnet. Pinjenötter är för övrigt kulinariskt fikonspråk för vad som på vanlig vardagssvenska heter tallfrön.
Men även om problemet inte är medicinskt allvarligt så är det inte desto mindre oerhört irriterande när smaksinnet inte fungerar som det ska, och kanske inte heller luktsinnet eftersom de två hänger så tätt ihop. Innehållet i den ganska nyöppnade pestoburken och i den påse med pinjenötter som jag på senare tid har satsat på att lite i taget äta upp efter att den har legat i mitt skafferi ett bra tag har i alla fall båda för säkerhets skull hamnat i soporna. Jag hittade foton på pinjenötter från P. armandii på nätet och de pinjenötter som fanns i min påse var faktiskt misstänkt lika de fröna. Annars är det inte så mycket jag kan göra åt det hela annat än att hoppas att problemet går över av sig själv. Om det faktiskt är pinjenötterna som är skyldiga eller inte lär jag aldrig få veta för det går varken att bevisa eller motbevisa.
En bit in i skogen vid en av de stigar där jag brukar promenera står en alldeles ensam gran bland de höga furorna. Den syns på långt håll med sina mörka barr mot den ljusa bakgrunden och känns som en sorts symbol för det udda och annorlunda. För att vara sig själv fast det inte passar in i mängden.
