bokrecension – Erika Groth

När Suorvadammen brister

Vad händer om Suorvadammen brister? De flesta svenskar har nog inte funderat så mycket på det. I alla fall de flesta som inte bott vid Luleälven. De som bor där brukar å andra sidan var desto mer medvetna om att hotet finns, även om man vanligen ignorerar det. Sannolikheten att Suorva skulle brista är ju, trots allt, mycket liten. Suorvadammen är kronjuvelen bland de många kraftverksdammarna i Luleälven. Den dämmer upp 6 miljarder (!) kubikmeter vatten.

Nyligen kom myndigheterna i Luleå och Boden på att det nog är på tiden att fundera på hur man egentligen ska gå till väga för att utrymma befolkningen om det värsta skulle inträffa. Speciellt eftersom att man, om katastrofen inträffar, bara har ungefär ett dygn på sig innan städerna i praktiken utplånas. Suorvadammen började byggas 1919, och har byggts ut ett antal gånger sedan dess, så man kan ju tycka att dessa städer borde ha kommit på lite tidigare att dammen finns där. Men som sagt, sannolikheten för en katastrof är ju pytteliten. Det hela får mig ofrånkomligen att tänka på Tage Danielssons klassiska monolog…

Informationsbroschyrer i all ära, men ofta tar det bättre skruv när populärkulturen tar sig an ett ämne. Det är precis vad Mikael Niemi har gjort i boken Fallvatten. Jag gillar vanligen inte Niemis böcker, men en bok som uttryckligen handlar om ett av min barndoms stora skräckscenarier kan jag bara inte motstå. Boken handlar om vad som händer när Suorvadammen brister. Den gigantiska vågen av forsande vatten krossar allt som finns längs älvdalen på sin väg mot havet, och dödar skoningslöst de människor som kommer i vägen för den. Dessutom växer vattenmassan för varje ytterligare damm den passerar.

Boken följer ett antal personer som påverkas av katastrofen. Den är en ganska realistisk skildring av hur vansinnigt irrationellt människor beter sig när deras eget liv och deras anhörigas liv verkligen är i fara. Många förstår inte vad som händer, och vägarna korkas naturligtvis igen av trafikstockningar. Vissa blir motvilligt hjältar och räddar till och med människor de avskyr. Hos andra kommer istället den värsta sortens känslor och beteenden fram, och de begår riktigt vidriga handlingar. Många vägrar inse faran, och vägrar att fly. Vissa lyckas mot all sannolikhet hålla sig vid liv genom att uppbåda en uppfinningsrikedom och uthållighet de aldrig skulle ha trott att de ägde. Men väldigt många dödas av de framforsande vattenmassorna. Inte ens alla huvudpersoner i berättelsen överlever.

Boken är en spännande thriller, och man vill verkligen veta hur det går för de olika personerna. Tyvärr är Niemi lite väl förtjust i stereotyper i allmänhet och norrländska stereotyper i synnerhet, vilket är väldigt irriterande. Fast det är ju trevligt att någon överhuvudtaget skriver böcker som utspelar sig i Norrbotten. Det är ju inte direkt något man är bortskämd med. Och jag har fortfarande inga som helst problem med att vistas vid Luleälven utan att vara rädd för att en damm ska brista. Det finns trots allt väldigt många mycket mer sannolika faror att oroa sig för, om man nu ska oroa sig.

My beloved Brontosaurus

Brian Switek är en äkta dinosaurienörd. Hans passion för dinosaurier märks tydligt i hans skrivande, både på hans blogg Laelaps och i boken My beloved Brontosaurus, och gör att ett ämne som skulle kunna vara rätt torrt och tråkigt blir underhållande och spännande. Jag är har onekligen ett stort intresse för det mesta som är gammalt, ju äldre desto bättre, men har aldrig haft samma brinnande intresse som Brian för just dinosaurier. Trots det gillar jag den här boken, och jag håller med Brian om att det kanske viktigaste resultatet av de senaste decenniernas dinosaurieforskning är att dinosaurier nu framstår som betydligt mycket mer intressanta och spännande varelser än de gjort tidigare.

Brians bok handlar både om de dinosaurier som en gång existerade i verkligheten och om de som har blivit ikoner inom populärkulturen. Dessa två grupper är båda fascinerande på sitt sätt, men de har inte så mycket gemensamt. Det är här Brontosaurus kommer in i bilden. Denna stora, klumpiga, dumma, träsklevande best har länge varit en av dinosaurievärldens stora kändisar, och var Brians stora favorit som barn. Han blev därför oerhört besviken när han insåg att Brontosaurus aldrig funnits i verkligheten utan skapades av en felaktig ihopmontering av skelettdelar från olika dinosaurier. Brontosaurus används i boken som en symbol för vår bild av dinosaurier, så som vi ser dem på TV, i museer, som leksaker och i reklamen. Så som vi gärna vill att de ska ha varit också i verkligheten.

Vetenskapens syn på dinosaurier stämmer rätt dåligt med populärkulturens bild av dem. För det första så var långt ifrån alla stora reptiler som levde under trias, jura och krita dinosaurier. Dessutom levde inte alla dinosaurier samtidigt. De dök upp under trias, men i början, under 30 miljoner år eller så, hade de en ganska tillbakadragen roll. Först därefter kom deras storhetstid. Denna varade dubbelt så länge (!) som hela den tid som förflutit sedan det berömda massutdöendet i slutet av krita. Och de var varken dumma eller tröga djur.

Det som finns kvar av dinosaurierna är inte mycket. Fossiliserade ben, fjädrar, fotspår, dynga och, om man har riktigt mycket tur, bon och ägg. Skeletten är sällan hela, utan snarare enstaka ben här och där, vilket gör att det ofta är svårt att veta vilka ben som tillhör vilken sorts dinosaurie (därav Brontosaurus-fiaskot). Trots det lite taskiga utgångsläget har forskarna ändå under de senaste decennierna lyckats lära sig rätt mycket om bland annat dinosauriernas sociala liv, deras fysiologi och till och med deras sjukdomar. Förutom skador så plågades de stackars djuren bland annat av parasiter och cancer, vilket man kan se spår av i skeletten.

Det finns däremot mycket man inte kan utläsa ur dinosaurieskelett. Om dinosaurierna hade läten, och hur de i sådana fall lät, är en sådan sak, vilket naturligtvis inte på något sätt hindrat folk från att försöka (åter)skapa dinosaurieläten. En annan sak som Brian påpekar att man inte kan avgöra från dinosaurieskelett är kön. Enda undantaget är om dinosaurien i fråga var gravid när den dog. Åtminstone vissa dinosaurier tog hand om sina ungar, och det brukar förutsättas att det var honornas uppgift, men det är alltså bara en gissning.

Naturligtvis tar Brian också upp det här med fjädrarna. Alla fakta tyder på att de flesta dinosaurier var fluffiga. Fluffet bestod inte av päls utan av fjädrar. Även allas favoritrovdjur T. rex var fluffig. Detta är ett faktum som tagits emot med stor irritation bland de traditionalister som föredrar de klassiska fjälliga dinosaurierna, som exempelvis Steven Spielberg i hans Jurassic Park-filmer. Till och med Brian erkänner att han har lite svårt för vissa rekonstruktioner av fluffiga dinosaurier. Vetenskapen har till och med kommit på en metod för att avgöra vilken färg dinosauriefjädrar hade, vilket jag tycker är jättehäftigt! Fjädrarna finns naturligtvis kvar hos den enda grupp av dinosaurier som överlevde massutdöendet vid slutet av krita, nämligen fåglarna, fast deras fjädrar är specialanpassade för flygning.

Som traditionen bjuder i amerikansk populärvetenskap har författaren en tendens att upprepa sig, men boken är ändå av hanterbar längd. Inbunden, i lite större pocketstorlek, är texten drygt 200 sidor. Och omslaget, som är en utvikningsbar dubbelsidig affisch, är helt underbart kitschigt och gulligt. Det enda jag egentligen har svårt för i denna bok är Brians besatthet av att i rätt stor detalj beskriva hur han kör till olika museer och utgrävningar. Vad har dessa upprepade utläggningar om bilar och vägar med saken att göra?

Jorden och de som bor i den

Det första många tänker på när de hör ordet jord är smuts. Ja, man blir smutsig av att hantera jord, men det är en smuts vi borde vara tacksamma för, för utan denna bruna smuts får vi gå hungriga. Sedan många tusen år tillbaka hänger vårt samhälles överlevnad på vår tillgång till bra odlingsjord. Men vad är egentligen jord för någonting?

Håkan Wallander har skrivit en hel bok om ämnet: Jord – Funderingar kring grunden för vår tillvaro. Här diskuterar han bland annat vad jord är för någonting och hur den bildas, och vad skillnaden egentligen är mellan bra och dålig odlingsjord. Håkan tar också upp varför salt är så giftigt när det hamnar i jorden, vilket vore nyttig läsning för de tokdårar som vill salta skidspår i skogen. Fakta blandas med anekdoter, vilket gör att boken känns lättläst trots att den innehåller en hel del vetenskap.

Men boken handlar inte bara om själva jorden, utan minst lika mycket om de organismer som lever i den. Speciellt om mykorrhiza – det livsviktiga samarbetet mellan svampar och växter som är Håkans specialitet. Han förklarar i boken bland annat varför artrikedomen nog inte alls är större i en tropisk regnskog än i en svensk skog, tvärtemot vad som brukar påstås. I alla fall inte om man räknar med de varelser som lever under jorden och inte bara de som lever ovan jord.

Visserligen påstår han att landlevande växter uppstod för ungefär 400 miljoner år sedan, men den lilla missen får man nog förlåta honom. Landlevande växter fanns troligen redan under ordovicium och definitivt under silur, vilket är bra mycket tidigare än 400 miljoner år sedan. Tidigaste direkta fossila bevisen för mykorrhiza däremot är ungefär 400 miljoner år gamla, även om symbiosen troligen är ännu äldre.

Boken tar upp en hel del information som är bra att känna till för de som i olika sammanhang försöker odla växter. Bland annat påpekar han det hejdlösa lurendrejeri som pågår i blomsterhandlarna när det gäller de välfyllda hyllorna med allehanda specialgödningsmedel som påstås vara anpassade för olika växters unika näringsbehov. Vilket då unika näringsbehov? Alla sorters växter behöver i grunden samma näringsämnen för att överleva. Vilka näringsämnen det handlar om kan man slå upp i första bästa lärobok i växtfysiologi.

I och för sig kan proportionerna mellan näringsämnena i marken variera, liksom hur lättillgängliga de är, och växter är olika bra på att kunna hantera detta. De är därför olika bra på att konkurrera om utrymmet i naturen, men odlare tenderar att glömma att detta inte spelar någon roll i rabatten eller i blomkrukan. Där är nämligen den tjänstvilliga människan alltid beredd att kavla upp ärmarna och hugga i med hacka och spade för att hänsynslöst utrota alla tänkbara konkurrenter.

Tre män i en båt (för att inte tala om hunden)

”Vi kom till Waterloostationen klockan 11.00 och frågade varifrån tåget kl. 11.05 avgick. Naturligtvis visste ingen det: ingen på Waterloo vet någonsin varifrån ett tåg avgår eller, sedan ett tåg avgått, vart det går eller något annat som har med det tåget att göra. Bäraren som tog hand om våra saker trodde, att det skulle avgå från plattform nr 2 under det att en annan bärare, med vilken han diskuterade frågan, hade hört rykten om att det skulle avgå från nr 1. Stationsinspektören, å andra sidan, var övertygad om att det skulle avgå från lokalperrongen.

För att göra slut på diskussionen gick vi en trappa upp och frågade trafikintendenten som påstod, att han just hade mött en karl, som hade sagt att han hade sett det vid plattform nr 3. Vi gick till plattform 3, men tjänstemännen där påstod, att de snarare trodde att det tåget var Southamptonexpressen eller också Windsorlinjen. Men de var säkra på att det inte var Kingstontåget, även om de inte nöjaktigt kunde förklara varför de var så säkra på det.”

De som åkt en hel del tåg under senare år känner nog igen sig. Det är faktiskt svårt att förstå att boken Tre män i en båt (för att inte tala om hunden) av Jerome K. Jerome är mer än 120 år gammal. Den är en märkligt modern och mycket rolig skildring av tre extremt hypokondriska män (och en icke-hypokondrisk hund) som, trots att de aldrig utför något arbete, bestämmer sig för att alla deras problem orsakats av att de är överansträngda. Detta tillstånd botas lämpligen genom en hälsoresa. Eftersom kurorter bedöms vara alldeles för tråkiga och moraliska för deras smak bestämmer sig herrarna för att istället ro (!) längs Themsen i ett par veckor för att få den nödvändiga vilan och miljöombytet. Lite friluftsliv ska tydligen hjälpa mot det mesta har de förstått.

Tyvärr saknar dessa tre män helt talang för att utföra någon som helst sorts arbete. Att trassla upp ett rep för kunna att dra båten, slå upp ett tält, laga mat på spritkök eller försöka tvätta sina kläder i floden är ju inte så lätt. Speciellt inte för dessa hopplöst opraktiska viktorianska gentlemän. Och deras försök att hitta en ledig säng på en fullbokad turistort, där de börjar med att snobbigt rata det mesta men snart övergår till att desperat försöka tjata till sig vilket utrymme som helst som ligger under ett tak, är synnerligen underhållande.

Jerome börjar boken med att i ett förord försäkra att det som följer inte är något annat än den enkla sanningen och att boken absolut inte är några fantasier utan endast en uppteckning av sådant som hänt i verkligheten. Vilket följs av drygt 200 sidor av träffande iakttagelser av mänskligt beteende, som levereras i form av roliga och ofta ironiska anekdoter. Mycket av komiken bygger på skillnaden mellan människors uppfattning om sig själva och hur de är i verkligheten. Med andra ord, allt det där som kan få en att ilsket fråga sig ”hur kan människor (förutom jag naturligtvis) vara så förbannat dumma?!”. Detta fenomen har alltid varit och kommer alltid att vara oförändrat, vilket gör att det känns som att boken beskriver dagens människor.

”Jag hade på känn att jag gjorde mer än min rimliga del av arbetet under den här turen och mina känslor började bli ganska envetna på just den punkten. Jag har alltid en känsla av att jag får utföra mer arbete än jag borde. Det är inte alls så att jag har någonting emot att arbeta, tro inte det: jag tycker om arbete, det fascinerar mig. Jag kan sitta och titta på det i timtal. […] Men även om jag kräver arbete vill jag i alla fall vara rättvis. Jag begär inte mer än vad som rimligen kommer på min lott.”

Läkare utan vapen

MRSA är inte nödvändigtvis den farligaste av superbakterierna, men det är absolut den mest kända. Vet du vad förkortningen står för? Multiresistenta stafylokocker? Nästan rätt, men bara nästan. Björn Ramel, författaren till Läkare utan vapen – Ett reportage om antibiotikaresistens, är utbildad läkare men arbetar även som journalist. Han berättar i boken att han svarade fel på denna fråga när han fick den av en journalistkollega.

Jag har själv läst medicinsk mikrobiologi. Det var i och för sig tio år sedan, men jag har för mig att vi fick testa oss själva för att se om vi var bärare av MRSA (det var jag inte). Precis som Björn borde jag alltså veta rätt svar, men min första tanke var ändå multiresistenta stafylokocker. Rätt svar är meticillinresistent Staphylococcus aureus.

Antibiotikaresistenta bakterier kan vara väldigt farliga, men trots det har det inte kommit ut särskilt många nya antibiotika på marknaden på många decennier. Detta är egentligen ingen nyhet, men de flesta verkar inte ha funderat särskilt mycket på vad det beror på och vad det betyder i praktiken. Hur påverkar detta problem mig? Kunskaperna om ämnet, även bland medicinare, är ganska skrala. Det är inget prioriterat problem, men det borde det nog vara.

Idag betraktas ofta infektionssjukdomar som ett mindre problem. Käka lite antibiotika så blir du frisk. Inga svårigheter och inga bieffekter. Övertygelsen om att antibiotika är ett mirakelmedel utan bieffekter har lett till en gigantisk överanvändning. Antibiotika används inte bara mot bakterieinfektioner i människor och djur, utan i alla möjliga sammanhang där den egentligen inte hör hemma. Dessutom har denna övertygelse, i kombination med ekonomiska neddragningar och överbeläggningar på sjukhus, lett till att sjukvårdspersonal har blivit mindre noga med hygienen. Resultatet är ett skolexempel på fenomenet naturligt urval. Fördelarna med att bära på och använda resistensgener, vilket kräver lite extra energi, har helt plötsligt blivit gigantiska för alla möjliga bakterier. Både bakterier som vi behöver och bakterier som kan döda oss bär på dem.

Antibiotika är inget mänskligt påhitt. Vi kopierade den från mikroorganismerna. Tyvärr verkar vi har glömt bort ett par saker. Mikroorganismerna har i årmiljarder övat sig på att försvara sig mot antibiotika. De är jäkligt bra på det! Dessutom samarbetar de och delar frikostigt med sig av sina försvar till varandra. Bakterier har nämligen för vana att gratis ge bort sina resistensgener till alla som vill ha dem. Detta kallas horisontell genöverföring. Björn liknar det vid fildelning, vilket är en ganska bra liknelse. Redan penicillinets upptäckare Alexander Fleming varnade för att felaktig användning av antibiotika gör att selektionen för antibiotikaresistenta bakterier förstärks. Och forskare har fortsatt att varna i decennier. Men är det någon som lyssnar?

Dessutom är det där med att antibiotika inte har några bieffekter helt enkelt inte sant. Även milda antibiotika har en hel del bieffekter, både för den enskilda patienten och för samhället som helhet. Människan vill gärna se sig själv som skapelsens härskare, men det är en illusion. Vi är i själva verket snarare vandrande inkubationskammare och matleverantörer för bakterier. En människokropp består av fler bakterieceller än människoceller, och utan dessa bakterier klarar vi oss rätt dåligt. Men antibiotika påverkar inte bara onda bakterier som skadar oss. De påverkar även de bakterier vi behöver för att vara friska. Så det där med att äta antibiotika när det inte verkligen behövs för att rädda ens liv är ingen riktigt lysande idé. Risken är att du gallrar bort de bakterier du behöver till fördel för helt andra bakterier som i värsta fall kan göra dig riktigt allvarligt sjuk. Dessutom har antibiotika inte alltid ens någon effekt mot de mildare infektionssjukdomar den ofta används mot. För att citera Björn Ramels bok:

”En vanlig föreställning är att bakterieinfektioner inte läker utan antibiotika, eller att medicinerna åtminstone påskyndar läkningsförloppet rejält. Det stämmer för allvarliga sjukdomar som blodförgiftning och lunginflammation, men inte för infektioner som öroninflammation, halsfluss och urinvägsinfektion. […] Barn med öroninflammation som får antibiotika blir i genomsnitt smärtfria 0,4 dagar före de som får sockerpiller, enligt en studie. I runda tal måste sexton barn behandlas för att ett av dem ska slippa ha ont i örat efter tre till sju dagar. Omvänt får antibiotikabarnen dubbelt så ofta biverkningar som diarré, illamående och hudutslag.”

Mycket tyder tyvärr på att antibiotikans tidevarv bara är en parentes i människans historia. Det innebär inte bara att infektionssjukdomar återigen kan bli ett verkligt gissel även för den rikare delen av världens befolkning. Mycket av den tekniskt avancerade moderna sjukvården är helt beroende av antibiotika. Större kirurgiska ingrepp, cancervård med kemoterapi, organtransplantationer och vård av för tidigt födda barn – alla kräver de antibiotika för att patienten ska ha en hygglig chans att överleva.

Men antibiotikaresistens är ett problem som växer långsamt, och de som råkar mest illa ut är som vanligt de fattigaste. Så det är sällan detta räknas som en nyhet i media. Problemet liknar den kommande bristen på fossil olja. Oljan kommer inte att plötsligt ta slut. Inte heller antibiotikan. Snarare sinar de långsamt samtidigt som priset gradvis stiger. Till slut kanske det blir så dyrt att en del av dagens sjukvård inte längre kan finansieras med skatter utan blir en lyx som bara de rikaste har råd med. Men någon plötslig apokalyps är inte att vänta. Och precis som med frågan om klimatet och koldioxidutsläppen verkar detta göra att det är svårt att få politiker att ta problemet riktigt på allvar.

Munros noveller. Klassiker? Tydligen. Bra? Nja.

Har läst Kärlek, vänskap, hat som är en novellsamling av Alice Munro. Hon är nog en av de mest hyllade författarna idag, en sådan där som ”alla” verkar förvänta sig ska få nobelpriset. Gemensamt för de flesta recensioner av Alices böcker är att hon påstås vara en fantastisk författare, men väldigt få specificerar vad det egentligen är de tycker är så fantastiskt med hennes böcker. Det är alltid ett varningstecken, om man vill ha böcker som verkligen är bra och inte bara hyllade.

Boken är absolut ingen katastrof. Den är fullt läsbar, och den är onekligen av bättre kvalitet än många andra böcker jag köpt i Pocketshop i väntan på något tåg. Men det finns inget i den som fängslar mig och som får mig att vilja läsa om den. Inte heller väcker den ett begär att läsa något mer av Alice Munro. Det finns i princip tre saker som fängslar mig i skönlitteratur: handlingen, personerna och språket. För att jag ska betrakta en bok som riktigt bra räcker det inte att den är trevlig (d.v.s. markant bättre än uthärdlig) att läsa hela vägen från första till sista ordet. Inte heller räcker det att man lär sig något av den. Det krävs också att boken tvingar fram en sorts omättlig hunger att läsa om den. Hundratals gånger.

Novellerna i Kärlek, vänskap, hat har i de flesta fall inte särskilt mycket till handling. De handlar om vardagslivet och vardagslivets bekymmer, med en stark tonvikt på kvinnor och deras familjeliv. Faktum är att novellerna i mitt tycke är lite för vardagliga. Jag irriterar mig dessutom på flera av kvinnorna i novellerna som är riktiga mähän vars hela liv verkar gå ut på att agera bihang till sina makar.

Den novell jag gillade bäst var nog Tröst, om en kvinna vars sjuke make tar livet av sig för att slippa en utdragen och plågsam död. Hon kan inte förstå varför hans självmord gör henne så upprörd och känslosam, när de ju tidigare sakligt diskuterat saken åtskilliga gånger. Den novellen och ytterligare någon till sticker ut från mängden och fångar läsaren för en stund, men resten är ganska långtråkiga. Språket är det egentligen inget fel på, men det står inte ut från mängden. I och för sig har jag inte läst boken på originalspråk, vilket gör språkbedömningen en aning orättvis, men faktum kvarstår att jag inte skulle kunna peka ut Munros text i ett blindtest med diverse författare till familjeromaner.

Slutsats: Boken är inte direkt dålig, men jag kommer knappast att läsa om den. Jag önskar att jag hade lånat den på biblioteket istället för att köpa den.

Bokrecension: Ond kemi

Populärvetenskapliga böcker om kemi är inte direkt särskilt vanliga. Tror bara jag har läst en: Ond kemi – berättelser om människor, mord och molekyler av Ulf Ellervik. Jag tycker egentligen att titeln är lite missvisande. Den ger associationer till missbruk av vetenskap, men mycket av boken handlar istället om vardagens kemi.

Ulf skriver en hel del om kemin bakom olika lukter och smaker. Exempelvis tar han upp varför människor ofta uppfattar samma lukt eller smak på väldigt olika sätt. Vad som händer om man dricker för mycket vatten och hur sillinläggningar fungerar är andra exempel på vad som finns med. Lite mer onda aspekter på kemi saknas i och för sig inte. Ulf skriver också om droger, gifter och sprängämnen.

Boken är väl värd att läsa. Jag hoppas det dyker upp fler liknande böcker på svenska. Den enda andra bok jag känner till är En dos stryknin av Olle Matsson om giftmord i litteraturen. Den boken har jag inte läst ännu, har bara hört Olle prata om boken på Kulturnatten.

Bokrecension: Högst tjugo ord

Har varit på biblioteket och kommit hem med en ny liten hög med böcker, utöver den hög som redan ligger utspridd över hela köksbordet. Denna gång blev det mest ganska korta och underhållande historier. Tunna böcker som inte väger så mycket att bära med sig på tåget…

Har redan läst den första i högen. Högst tjugo ord av Håkan Boström. Boken är liten och kort (mindre än hundra sidor), så den går snabbt att läsa. Det är en rätt charmig berättelse om den ordentlige, pålitlige och lite tråkige Nisse Lundh som skickar in en tävlingskupong han hittat i sin matvarubutik. En sådan där tävling där man ska hitta på en varuslogan för något företag. Och vinner en resa till sina drömmars stad – New York!

Efter det blir han fullständigt besatt av denna typ av tävlingar, och med ett rimlexikon till hjälp skickar han in horder av tävlingsbidrag. Och vinsterna ramlar in i drivor. Han lever närmast i ett lyckorus. Tills det en dag börjar ramla in en helt annan typ av brev i brevlådan. Det visar sig att det är en sak han inte har tänkt på…

Boken är kanske inget litterärt mästerverk, men det är den knappast heller avsedd att vara. Som underhållande ”feelgood-bok” är den helt ok.

Ett sötare blod – kan man fasta bort problemet?

Dokumentären om periodisk fasta som Vetenskapens värld sände för ett tag sedan har tydligen blivit oerhört populär och helt plötsligt är fastande den nya innegrejen. Innan du hänger på trenden rekommenderar jag dock att du läser Ann Fernholm blogginlägg om programmet. Det var nämligen några saker de ”glömde” att ta upp i dokumentären. Du vill väl göra ett välinformerat val, eller hur?

Dessutom rekommenderar jag starkt Ann Fernholms bok Ett sötare blod – om hälsoeffekterna av ett sekel med socker. Denna bok önskar jag verkligen att alla människor skulle läsa! Här förklarar Ann vad vetenskapen egentligen har att säga om effekterna av socker på hälsan, och (kanske viktigare) hur det kommer sig att de kostråd som så gott som alla människor i hela välden fått höra om och om igen i flera decennier inte är baserade på vetenskap utan på politik. Mycket har skrivits om detta ämne på senare år, men denna bok är av betydligt bättre kvalitet än de övriga jag har läst. Det märks att Ann, med sin bakgrund som forskare, har tillräckliga kunskaper för att klara av att utvärdera det vetenskapliga underlag som finns. Något som de flesta andra författare i genren saknar. Och hon lyckas också undvika myten om ”den svältande grottmänniskan” som de övriga envisas med att svälja med hull och hår och som alltid gör mig som evolutionsbiolog vansinnigt irriterad.

Ett annat exempel på en mycket utförlig genomgång av ämnet är Gary Taubes bok som på amerikanska heter Good Calories, Bad Calories och på brittiska heter The Diet Delusion (det är samma bok med olika namn!). Den är en rejäl tegelsten på 600 sidor, inklusive referenser. Orkar man inte med fullt så mycket så har han också skrivit ett par ganska berömda och mycket läsvärda artiklar i The New York Times (se här och här).

Bokrecension: Women of Discovery

Påskens bloggtema bokrecensioner avslutas med Women of Discovery – A Celebration of Intrepid Women Who Explored the World av Milbry Polk och Mary Tiegreen. Denna bok köpte jag när jag pluggade i Skottland som utbytesstudent för 10 år sedan. Den är en hyllning till de modiga och egensinniga kvinnor som genom historien har vågat ta för sig i livet och upptäcka världen. I boken får vi möta allt från kvinnliga pilgrimer på 300-talet till 1800- och det tidiga 1900-talets kvinnliga upptäcktsresande och vetenskapliga pionjärer. Även några nu levande kvinnor som t.ex. Jane Goodall finns med. Den här boken passar utmärkt när man står inför en utmaning och känner att självförtroendet behöver en liten extra skjuts. Kunde de så kan minsann jag också! Från denna bok kommer ett av mina favoritcitat:

”It seems to be taken for granted that to go alone into wild places like New Guinea, and encamp as I have done at a long distance from any civilized people, demands courage. Actually it is not so much courage that is called for but endurance. I should place independence first and then endurance, neither of which are virtues but acquired habits. Independence is regarded as an unsociable habit, especially in a woman, and the dictionary defines self-sufficient as haughty, which shows plainly the general trend of opinion.”

Evelyn Cheesman (1881-1969)