Uppföljning: DNA-analys bekräftar det jag redan vet

Som uppföljning av resultatet av företaget Family Tree DNA:s analys myOrigins som jag tidigare skrivit om testade jag att göra liknande analyser med några av de olika beräkningsmetoder och referenspopulationer som finns att välja på hos Gedmatch. Enligt myOrigins är jag, som ni kanske kommer ihåg, 46 procent skandinav och 46 procent finländare och resten av min ”etnicitet” är öst- och sydösteuropé (5 respektive 4 procent).

Jag valde analysmetoder hos Gedmatch som jämför mitt DNA med DNA från nutida referenspopulationer i Europa och andra delar av världen. Den här gången valde jag bort analysmetoder som jämför mitt DNA med arkeologiska prover. Jag valde även bort analysmetoder som främst eller endast jämför mitt DNA med nutida människor från andra världsdelar än Europa samt metoder som endast fokuserar på att analysera judiska befolkningsgrupper. Allt tyder nämligen på att mina förfäder och förmödrar under det senaste årtusendet var européer, möjligen med viss asiatisk inblandning, och det finns inget som tyder på att jag har något judiskt påbrå. Analysmetoder som är specifikt designade för icke-européer eller för judar är därför opålitliga för analys av mitt DNA och troligen skulle ge resultat som är helt orelevant och inte stämmer.

Resultatet bekräftar i princip det jag redan känner till, nämligen att jag huvudsakligen härstammar från nordeuropéer. Analyserna är inte särskilt detaljerade, huvudsakligen för att det är mycket svårt att få ihop tillräckligt många och tillräckligt representativa prover från varje grupp om man försöker dela upp mänskligheten i för små populationer. Definitionen av en population är egentligen alla individer av en viss art som befinner sig inom ett visst område vid ett visst tillfälle, men människor har av någon anledning mycket svårt att tillämpa det biologiska populationsbegreppet på sin egen art. När olika mänskliga populationer i praktiken ska provtas och analyseras tenderar därför ordet population snarare att betyda alla personer som bor i, eller möjligen härstammar från, ett visst område eller kanske alla personer som är medborgare i ett visst land eller möjligen alla personer som är erkända medlemmar av en specifik befolkningsgrupp. Det kan därför vara ganska svårt att definiera vem som egentligen tillhör respektive inte tillhör en viss mänsklig population. Så mycket mer än att jag är nordeuropé, vilket jag ju redan visste, går därför egentligen inte att säga utifrån resultaten. Inga stora överraskningar med andra ord.

Den enda av analysmetoderna nedan som gör en mer detaljerad uppdelning som för min del kan direkt jämföras med resultatet från myOrigins är Eurogenes K36, som dock anger en betydligt längre andel (44 procent) för Fennoskandia (som inkluderar Norge, Sverige, Finland, Kolahalvön och Karelen) än vad myOrigins angav för Skandinavien+Finland tillsammans (92 procent). Sammantaget är dessa resultat en påminnelse om att DNA-analyser av ”etnisk sammansättning” ska tas med en rejäl nypa salt. Och ju mer detaljerade svar analysen påstår sig ge desto större nypa salt bör resultatet betraktas med.

Eurogenes K13 (13 referenspopulationer):
Baltic: 41,21%
North Atlantic: 39,97%
Western Mediterranean: 7,73%
Sibirian: 3,24%
Eastern Mediterranean: 2,15%
West Asian: 1,86%
Oceanian: 1,38%
South Asian: 1,04%

Eurogenes EUtest V2 K15 (15 referenspopulationer):
North Sea: 34,27%
Baltic: 20,76%
Atlantic: 19,52%
East European: 15,47%
Western Mediterranean: 4,80%
Siberian: 2,47%
Oceanian: 1,13%

Eurogenes K12 (12 referenspopulationer):
North Sea: 33,33%
South Baltic: 22,26%
West European: 19,99%
Volga-Ural: 14,59%
Mediterranean: 5,32%
Siberian: 2,74%

Eurogenes K36 (36 referenspopulationer):
Fennoscandian: 44,09%
North Atlantic: 11,29%
North Sea: 10,69%
East Central European: 9,68%
Eastern European: 9,59%
Italian: 7,67%
Central European: 3,09%
French: 1,86%

MDLP World (12 referenspopulationer):
North and East European: 51,49%
South and West European: 37,19%
Caucaus Parsia: 4,71%
North Asian: 3,63%
Middle East: 1,30%

Dodecad World9 (9 referenspopulationer):
Atlantic Baltic: 76,64%
Caucasus Gedrosia: 11,70%
Southern: 5,04%
Siberian: 4,56%

Resultat för populationer som är mindre än 1% visas inte.

DNA-analys bekräftar det jag redan vet

Förresten gör företaget Family Tree DNA förutom analysen Ancient European Origins även något som de kallar för en analys av min etniska sammansättning. Den analysen kallar de för myOrigins. Det innebär i praktiken att de jämför mitt autosomala DNA med 24 nutida referenspopulationer från olika delar av världen. Den här analysen är den som ska tas med störst nypa salt av alla. För det första redovisas inte beräkningarna för den här analysen heller. Jag har gjort liknande vetenskapliga analyser när jag jobbade som forskare i evolutionsbiologi och vet därför att vilken beräkningsmodell man använder kan ha stor påverkan på resultatet. För det andra har referenspopulationernas sammansättning också mycket stor påverkan på resultatet och det här företagets referenspopulationer är kända för att vara för små och inte tillräckligt representativa. För det tredje är det dumt av företaget att blanda in begreppet etnicitet i sammanhanget för etnicitet refererar till en gemensam kultur vilket inte alls per automatik innebär biologiskt släktskap. Dessutom motsvarar deras 24 referenspopulationer (se bilden ovan) ju inte ens faktiska etniska grupper.

Hur som helst stämmer resultatet i det här fallet huvudsakligen med vad jag redan vet från min släktforskning, nämligen att jag till största delen härstammar från människor i dagens Sverige och Finland. Enligt myOrigins är jag nämligen 46 procent skandinav och 46 procent finländare och resten av min ”etnicitet” är öst- och sydösteuropé. Någon öst- eller sydösteuropé har jag inte hittat bland mina förfäder och förmödrar i min släktforskning men att sådana borde har funnits är rimligt utifrån vad som är känt om hur olika grupper av människor har invandrat in i Europa under årtusendenas gång (och för den delen hur européer har farit runt och både krigat och handlat med varandra under historisk tid).

Däremot vet jag från min släktforskning att jag också har förfäder som för några hundra år sedan kom till nordeuropa från väst- och centraleuropa. De verkar inte vara representerade i resultatet från myOrigins. I och för sig är det inte nödvändigtvis ett helt orimligt resultat. Kom ihåg att hälften av det genetiska materialet går förlorat i överföringen från varje enskild förälder till varje barn så det tar inte så många generationer innan man är nere på bara några få procent av den ursprungliga arvsmassan från någon invandrande förfader eller förmoder. Och man ska inte heller glömma att även om den uppgivna fadern i kyrkböcker och andra dokument vanligen också var pappa till barnet så är dokumenterat faderskap inte i sig bevis på biologiskt faderskap.

Slutligen är det värt att påpeka att det faktiskt är omöjligt att ha 0 procent afrikanskt påbrå eftersom alla mänskliga släktlinjer börjar i Afrika om man går tillräckligt långt tillbaka. Vår art Homo sapiens uppstod nämligen i Afrika. Det vet vi redan från många års omfattande genetisk forskning. Visserligen har människan faktiskt förändrats (oavsett vad vissa oseriösa eller bara dåligt pålästa debattörer påstår) sedan vi lämnade Afrika men inte tillräckligt för att skapa någon ny människoart från Homo sapiens.

P.S. Till råga på allt verkar företaget inte kunna räkna för 46+46+5+4=101 procent. Avrundningsfel?

Jag vill kunna blunda med öronen

Att människan skulle vara skapelsens, eller evolutionens, krona har du nog hört förr. Struntprat!

Om människokroppen vore perfekt designad av en skicklig designer skulle vi kunna blunda med öronen precis som vi kan blunda med ögonen. Men det kan vi inte.

Den som vill blunda för ljud måste släpa med sig verktyg som öronproppar eller hörselkåpor. De är varken diskreta, bekväma eller praktiska.

Vanlig och ovanlig på samma gång

Som jag tidigare nämnde har jag beställt en analys av både mitt autosomala DNA, för att identifiera släktingar, och mitt mitokondrieDNA, för att undersöka min raka mödralinjes ursprung, från företaget Family Tree DNA i USA som ett komplement till min släktforskning. Mitt mitokondrieDNA (mtDNA) visade sig tillhöra en haplogrupp som heter H1. Intressant nog en sort som visade sig vara både mycket vanlig och mycket ovanlig på en och samma gång.

MtDNA finns inne i cellerna inuti en speciell del som heter mitokondrier. Mitokondrier finns inne i alla celler hos eukaryoter som växter, svampar och djur. Mitokondrien var ursprungligen, för några miljarder år sedan, en bakterie som en gång i tiden invaderade den cell som blev förmoder till alla eukaryoter. Bakterien blev kvar där inne, förlorade med tiden förmågan att klara sig själv och blev till slut en integrerad del av den eukaryota cellen. Utan mitokondrier skulle vi omedelbums dö eftersom mitokondrierna sköter cellandningen. En del av de mest ökända gifterna som bland annat används som kemiska stridsmedel dödar just genom att de stoppar mitokondriernas cellandning.

Poängen med mitokondrier ur genealogiskt perspektiv är att eftersom mitokondrien en gång var en frilevande bakterie har mitokondrier fortfarande en egen uppsättning DNA som är skild från det mänskliga DNA:t på kromosomerna (så kallat automsomalt DNA) – du vet, det där DNA:t du ärver hälften av från din mamma och hälften från din pappa. Mitokondrier kan inte hoppa från spermierna in i ägget. Dina mitokondrier härstammar därför endast från de mitokondrier som fanns i ägget vid befruktningen. Med andra ord, ditt mtDNA kommer endast från din mamma. Det gäller oavsett om du själv är kvinna eller man.

Alla mitokondrier i alla nu levande människor härstammar från mitokondrierna hos den för länge sedan döda kvinna som var den sista gemensamma förmodern till alla nu levande människor (på den rent kvinnliga linjen). Hon levde någonstans på den afrikanska kontinenten, troligen för ungefär 200 000 år sedan, och brukar ofta kallas för Eva eller mitokondrie-Eva. Namnet är naturligtvis en, på typiskt vetenskapligt manér, lite skämtsam hänvisning till Bibelns Eva. Observera att mitokondrie-Eva inte var den första människan. Människor fanns redan långt tidigare. Olika människors mtDNA-sekvenser skiljer sig åt idag eftersom olika mutationer har uppstått och ansamlats i de olika släktlinjerna under de många årtusenden som har gått sedan Evas tid.

Alla mtDNA-sekvenser jämförs med en referenssekvens. Utifrån exakt vilka avvikelser från referenssekvensen som man hittar i olika mtDNA-sekvenser delas dessa sekvenser sedan in i grupper, kallade haplogrupper, som antas härstamma från en gemensam förmoder* för den gruppen. Varje haplogrupp delas sedan in i mindre undergrupper.

Mitt mtDNA har jag alltså ärvt från min mormors sida av familjen. Min mamma, mormor, mormors mor, mormors mormor, mormors mormors mor och så vidare flera tusen år tillbaka i tiden hade alla mtDNA som tillhörde haplogruppen H1. Observera att det utifrån mitt mtDNA inte går att säga något om vilken mtDNA-haplogrupp  alla mina andra anmödrar och anfäder tillhörde. Kvinnorna på den rena mödralinjen utgör en mycket, mycket liten del av alla mina förfäder och förmödrar genom tiderna!

Mitt mtDNA tillhör som sagt H1, vilket är en undergrupp till haplogruppen H. I litteraturen förekommer uppskattningar som anger upp till halva befolkningen i Europa tros ha mtDNA som tillhör haplogruppen H. Även undergruppen H1 är mycket vanlig i Europa, särskilt i Spanien. H1 var en av de första undergrupperna till haplogruppen H som definierades år 2001 i en artikel av Saara Finnilä, Mervi S. Lehtonen och Kari Majamaa baserat på mtDNA från finnar.

Kvinnor med haplotypen H har fått barn i södra Europa under istiden och deras ättlingar har sedan spridit sig norrut. Men detta anses inte vara den främsta anledningen till att haplogruppen H är så vanlig i Europa. Haplogruppen H, som ofta kallas för Helena i populärvetenskapliga sammanhang, associeras istället främst med den invandring från mellanöstern som förde med sig jordbruket till Europa för några tusen år sedan. Förekomsten av haplogruppen H verkar då ha spridit sig norrut genom östra Europa och i samband med detta ha ökat kraftigt i den europeiska befolkningen. Detta kan man läsa mer om i vetenskapsjournalisten Karin Bojs bok ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren”. Karins eget mtDNA tillhör haplogruppen U men hennes farmors mtDNA tillhörde en av undergrupperna till H1.

Men där tar vanligheten slut. Mitt mtDNA stämmer nämligen inte med någon av de många hittills identifierade undergrupperna till H1 (se www.phylotree.org). Men sekvensen är inte helt unik för i Family Tree DNA:s databas finns (till och med idag) 12 st mtDNA-sekvenser som är identiska med min. Majoriteten av dessa (8 st) kommer från folk som i databasen anger att deras tidigaste kända anmoder på den rent kvinnliga linjen bodde i nuvarande Finland. En anger att hens tidigaste kända anmoder på den rent kvinnliga linjen bodde i Sverige och en härstammar på kvinnosidan från en kvinna med europeiskt namn i USA på 1700-talet. För de resterande 2 finns det ingen information i databasen om deras släkt. Hittills verkar jag inte dela någon gemensam historiskt känd förmoder med någon av dessa personer vilket innebär att min mtDNA-sekvens måste ha uppstått för mer än 300 år sedan. De hittills 7 st mtDNA-sekvenserna i Family Tree DNA:s databas som endast skiljer sig på 1 punkt från min verkar alla komma från personer som, på den rent kvinnliga linjen, härstammar från dagens Finland eller Sverige. I den stora vetenskapliga sekvensdatabasen GenBank (där alla sekvenser som förekommer i vetenskapliga publikationer offentliggörs) finns än så länge bara en enda mtDNA sekvens som är identisk med min, och den kommer från en man i Finland. Kanske tillhör min mtDNA-sekvens en liten finsk undergrupp till H1?

 

*Denna idé bygger på antagandet att varje mutation i mtDNA:t är unik och bara har uppstått i en enda kvinna vid ett enda tillfälle. Problemet är att det ibland händer att samma mutation uppstår i olika kvinnors mtDNA oberoende av varandra vilket krånglar till det för de forskare som försöker reda ut mtDNA-sekvensernas släktträd.

Växternas evolution

Groth_geological time scale_smallFör att en idé som påstås förklara någon del av växternas (eller för den delen djurens) evolution ska vara trovärdig måste den kunna förklara både de molekylära bevisen och de fossila bevisen. Problemet är att molekylärbiologer och paleontologer normalt inte pratar med varandra eller läser varandras publikationer. Detta var något som jag ägnade mycket tid åt som doktorand. Jag försökte förstå barrträdskottarnas och blommornas evolutionära ursprung och varför både barrträden och blomväxterna kommit att använda samma gener för att bilda sin reproduktionsorgan trots att organen i sig inte verkar ha något gemensamt ursprung.

När man gör molekylära släktskapsanalyser av nutida växtgrupper kommer man fram till att bryofyterna (levermossor, nålfruktsmossor och mossor) bildar en gren längst ner på släktträdet. Nästa gren är lummerväxterna som är en separat grupp av kärlväxter. Sen kommer en grupp kärlväxter som innehåller fräken och ormbunkar. Längst upp finns fröväxterna som i sin tur delas in i nakenfröiga växter (barrträd, kottepalmer, ginkgo och gnetales) och gömfröiga växter (blomväxterna). Allra längst ner på släktträdet, under alla landlevande växtgrupper, sitter grönalgerna. Problemet är att detta släktträd ger en felaktig bild av hur växternas evolution gått till eftersom man struntar i alla utdöda växtgrupper.

Vad jag upptäckte när jag började läsa litteratur om växtfossil mer i detalj var att de olika organen inte dyker upp i fossilen i den tidsordning man skulle förvänta sig från det beskrivna släktträdet. Jag gjorde bilden ovan som en sammanställning över vad jag hittade i litteraturen inför min disputation 2010. Jag ville visa att det finns fler än ett sätt att se på växternas evolution. I själva doktorsavhandlingen kom jag senare att använda en förenklad version av bilden så jag har aldrig haft möjlighet att publicera originalet. Jag bestämde mig därför för att lägga upp den här. Tyvärr har jag inte längre tillgång till Adobe Illustrator så jag kan inte längre redigera bilden eller översätta den till svenska. I menyn till höger finns en förenklad version av den geologiska tidsskalan på svenska.

Fotosyntesen (photosynthesis) uppfanns av cyanobakterierna långt innan det fanns något liv på land överhuvudtaget. Resultatet var att syre med tiden började dyka upp i atmosfären och senare även ozon som gjorde det möjligt att leva på land. De tidigaste fossila spåren av landväxter (early land plants) består av sporer och dyker upp under ordovicium. Från silur finns det fossil av hela växter. På dessa fossil har man hittat klyvöppningar (stomata) och ledningsvävnad. Landväxterna under silur var alltså kärlväxter (vascular plants) och inte bryofyter.

De första bladen (leaves) bestod av de typ av blad som lummerväxter har. Lummerväxternas blad kallas mikrofyll (microphylls). Fossila mikrofyll dyker upp under den första delen av devon. De första fossila fröna (ovules=fröämnen, obefruktade frön), rötterna (roots) och stammarna (stems) är också från devonperioden. Med stammarna och rötterna följde även den första veden (wood). Träden hade gjort entré. Först mot slutet av devon dyker de första vanliga bladen (megafyll, megaphylls) upp. Alltså sådana blad som ormbunkar och fröväxter har. Notera att bladen kom efter fröna, inte före.

De tidigaste barrträden (conifers) dök upp under karbon men de första fossila representanterna för dagens barrträdsfamiljer är från dinosauriernas tidsålder. De äldsta blommor (flowers) som hittats är från krita.

Det här sättet att se på växternas evolution innebär att skifta fokus från arternas evolution till själva växtkroppens evolution. I takt med att nya fossil hittas och nya tolkningar görs av tidigare kända fossil kommer tidsskalan att behöva ritas om. Men det är viktigt att inte bara stirra sig blind på vilken art olika fossil tillhör utan även titta på vad fossilen faktiskt föreställer. Att försöka hävda att de nutida växtgrupperna representerar växternas totala diversitet är lika tokigt som att tro att styrelseledamöterna i Sveriges största företag är ett representativt urval av Sveriges befolkning.

Evolution – en fråga om tro?

Jag är evolutionsbiolog men jag tror inte på evolutionen.

Tro innebär att det finns en osäkerhet. Jag tror på massor av saker men i just denna fråga behöver jag inte tro.

När jag talar om för folk att jag har jobbat som evolutionsbiolog så möter jag nästan alltid samma reaktion. Antingen vill den jag pratar med bekänna sin tro på evolutionen eller så vill hen tydliggöra att hen verkligen inte tror på evolutionen. De som tillhör den senare kategorin brukar bli väldigt besvikna när jag inte blir upprörd över deras brist på tro.

För mig är både tro och avsaknad av tro i denna fråga ett tecken på att personen troligen inte vet vad evolutionsbiologer menar när de pratar om evolution. Den evolutionsteori som de professionella evolutionsbiologerna arbetar med är faktiskt betydligt enklare än vad de flesta icke-evolutionsbiologer tror.

Den vetenskapliga evolutionsteorin bygger i grunden på den teori om naturligt urval som Darwin lanserade i mitten av 1800-talet, men vetenskapen har lämnat 1800-talet bakom sig för länge sedan. De flesta av dagens evolutionsbiologer har inte ens läst Darwins bok om naturligt urval. Eftersom jag är intresserad av historia har jag läst Darwins bok men jag måste erkänna att det tog många försök innan jag lyckades komma igenom de första långtråkiga och outhärdligt långdragna kapitlen om avel och jordbruk.

 


 Vad menar då evolutionsbiologer när de säger evolution?

(1) Det finns variation inom arter.

Du och jag är båda människor men vi är ändå inte helt identiska. Denna variation är dessutom åtminstone delvis ärftlig. Om alla individer är identiska så har det naturliga urvalet inga alternativ att välja mellan. Finns det ingen variation så finns det inte heller någon evolution.

(2) Generationerna avlöser varandra genom att nya individer föds och alla individer dör.

Människor föder barn och människor dör. Vissa lever längre än andra men ingen lever för evigt. Om alla levde för evigt och ingen fick några barn skulle det inte finnas någon evolution.

(3) Alla får inte lika många biologiska barn.

Idag får de flesta människorna på jorden 2-3 barn men vissa människor får många fler biologiska barn än så och andra får inga biologiska barn alls. Vissa individer är alltså bättre än andra på att föra vidare sina gener till nästa generation.

(4) Jorden och livet på jorden har existerat väldigt, väldigt länge.

Alla tre ovanstående faktorer har redan hunnit verka under en obegripligt lång tid.


1 + 2 + 3 + 4 => förändring av artens genomsnittliga arvsmassa över tid = evolution


 

Evolution, eller naturligt urval som Darwin kallade det, innebär förändring över tid. Att arterna förändras över tid är en konsekvens av dessa fyra faktorer. Vill du motbevisa evolutionsteorin så är det fortfarande dessa fyra grundläggande observationer du måste motbevisa. Hittills har ingen lyckats med det och det finns inget som tyder på att någon någonsin kommer att lyckas med det.

De första tre punkterna kan vem som helst observera på egen hand. Den sista observationen kommer från geologin och är den som är svårast att förstå. Vi människor kan egentligen inte på allvar förstå hur lång tid en miljon eller en miljard år är. Det är inte konstigt att någon som inte kan känna hur ohyggligt lång tid en miljard år verkligen är har svårt att förstå hur det naturliga urvalet kan skapa allt det liv vi ser omkring oss idag. Det är tvärtom helt logiskt och fullt begripligt.

Vad som är svårare att förstå för dagens sekulariserade människor är att den kristna kyrkan istället har haft mest problem med den första observationen. Kyrkan hade nämligen bestämt sig för att den kristna guden hade skapat alla arter en gång för alla. Man tänkte sig att arterna var separata enheter som inte kunde blandas och att arterna aldrig kunde förändras. Man tänkte sig dessutom att det fanns en hierarki bland arterna där människan stod överst på en tänkt artstege. Denna syn på arter är än idag mycket vanlig och utgör faktiskt fortfarande grunden för mycket av vår lagstiftning på miljö- och etikområdet. Men denna ursprungligen religiösa artdefinition blev med tiden alltmer problematisk för de tidiga biologerna och naturhistorikerna, som Linné, som fick allt svårare att bortförklara den variation och de förändringar som de med sina egna ögon såg i naturen. Skillnaden mellan evolutionsbiologernas artdefinition, där artsammansättningen förändras över tiden, och den äldre kristna artdefinitionen, där alla arter bevaras oförändrade för evigt, är fortfarande en av de viktigaste stötestenarna för många av de fundamentalistiska kristna som säger sig inte tro på evolutionen.

Till skillnad från många av de pseudovetenskapliga varianterna av evolutionsläran som sprids och har spridits ända sedan mitten av 1800-talet så innehåller den vetenskapliga evolutionsteorin ingen drivkraft som aktivt driver evolutionen framåt mot ett slutmål. Evolution innebär visserligen förändring över tid men förändring innebär inte alltid att arterna blir mer avancerade. Det naturliga urvalet innebär att i varje generation tenderar de individer som är bäst anpassade till sin specifika roll i den miljö de lever i att också i allmänhet vara mer framgångsrika än sina artfränder när det gäller att få avkomma och därmed föra sina gener vidare. Med tiden blir resultatet att varje ny generation i genomsnitt blir lite bättre anpassad till sin miljö än den föregående. Men eftersom miljön hela tiden förändras så kan man likna det vid att arterna försöker springer ikapp ett mål som hela tiden flyttar på sig. Det naturliga urvalet tar därför aldrig slut utan fortsätter bara. I all evighet.

Det finns inte heller några högre eller lägre stående arter. Alla arter har ett gemensamt ursprung och är därför exakt lika mycket evolverade. Människor är alltså varken mer eller mindre evolverade än våra kusiner människoaporna. Du är inte ens mer evolverad än dina krukväxter. Evolutionen ger inga ledtrådar till hur du ska göra för att leva ett meningsfullt liv eller vilka val som är moraliskt riktiga. Det måste du lösa på något annat sätt. Och framför allt så är evolutionen inte endast en fråga om slump. Tur och otur har visserligen betydelse men de är långt ifrån de enda faktorer som är viktiga. Det är inte bara slumpen som avgör vem som får flest barn eller vems barn som överlever till vuxen ålder.

Delvis tror jag att många av de missförstånd som förekommer när det gäller evolution och naturligt urval beror på att idén lanserades i mitten av det prydaste århundradet någonsin. För evolutionsteorin är en teori om sex och barnafödande. Att vara evolutionärt framgångsrik har i sig inget med överlevnad att göra. Det är bara en enda sak som har betydelse – barnafödande. Och hos de flesta arter är reproduktionen kopplad till sex. Förutom egna barn räknas även nära släktingars barn eftersom de också i viss mån bär på samma gener som du. Anledningen att man ofta tjatar om överlevnad i evolutionära sammanhang är helt enkelt att döda personer inte föder barn. Barn som dör innan de själva hunnit växa upp och få egna barn räknas alltså inte.

Observera att Darwin aldrig hade hört talas om gener. Han kände inte heller till plattektoniken, vilket faktiskt var ett ännu större problem med den teori han ursprungligen lade fram i sin berömda bok. Att någon form av ärftlighet existerar kände alla människor naturligtvis till, både från sin egen familj och från tusentals år av växt- och djuravel, men dåtidens människor visste inte vad det egentligen var som fördes vidare från generation till generation. När Mendels resultat med ärtorna blev kända i början av 1900-talet lärde sig forskarna en statistisk metod för att räkna på ärftlighet, vilket var användbart i aveln, men fortfarande visste ingen vad det faktiskt var som ärvdes. Ärftlighetens mysterium tillhör de grundläggande existentiella frågor som människor funderat över i alla tider, men det var inte förrän Watson och Crick publicerade DNA-strukturen år 1953 som det stod klart att arvsmassa består av DNA. Något som de meddelade i vad som kanske är tidernas största underdrift:

”It has not escaped our notice that the specific pairing we have postulated immediately suggest a possible copying mechanism for the genetic material.”

Så vad sysslar dagens evolutionsbiologer med? De fyra grundläggande observationerna är ju redan avklarade. Dagens evolutionsbiologer betraktar grunden som färdigutredd och ägnar sig istället åt att gräva ner sig i exakt hur evolution går till för att försöka förstå – steg för steg – exakt hur livets historia har sett ut hela vägen från den där allra första levande cellen till alla dagens komplexa levande varelser. Det finns ingen brist på frågor för dagens evolutionsbiologer att jobba med. Hur uppstår egentligen variation? Hur uppstod multicellulära organismer från encelliga organismer (vilket vi vet har skett vid flera separata tillfällen)? Hur har de olika organen i växters och djurs kroppar bildats? Vad är det som avgör vem som får flest barn? Varför finns sex? Varför dör vi av ålderdom istället för att fortsätta leva för evigt? Vilken strategi lönar sig bäst evolutionärt sett – att föda många barn men inte ta hand om dem eller att bara föda några få barn men ägna mycket tid och energi åt att ta hand om varje barn? Varför finns menopausen? Hur många olika sätt finns det att reproducera sig på? Vad menas egentligen med biologiskt kön? Hur nära släkt är olika arter med varandra? Går alla levande organismer verkligen att dela upp i arter och var går i sådana fall gränsen mellan olika arter? Hur bildades den allra första levande cellen? När exakt inträffade olika viktiga händelser i livets historia? Hur kommer det sig att olika organismer kan använda samma gen för helt olika saker? Hur har klimatvariationer, plattektoniska processer och andra geologiska fenomen påverkat livets historia under årmiljonernas gång?

Det finns alltså fortfarande massor av evolutionära frågor som ännu inte är fullt utredda. Men frågan om evolution alls existerar är inte en av dem.

Min artikel har kommit ut

Nu är min journalistiska artikel om åldrandets evolution tillgänglig på Gaudeamus hemsida och papperstidningen kommer ut i veckan.

Min artikel handlar om att en internationell forskargrupp har upptäckt att det inte finns något universellt mönster för åldrande. Det finns till exempel arter där sannolikheten att dö inom den närmaste tiden inte påverkas alls eller till och med minskar när de blir gamla, tvärtemot hur det fungerar i människor. Forskarna hade jämfört hur dödlighet och fertilitet varierar med åldern hos människor och flera olika arter av djur, växter och alger. Forskningsstudien publicerades nyligen i Nature med titeln ”Diversity of ageing across the tree of life”.

Och jag kan konstatera att jag fortfarande älskar att se mitt namn på författarraden!

”Hästsvansar” i kvällssolens sken

Blommor är vackra, men jag tenderar att favorisera de växter som inte är blomväxter. Det har en gång i tiden funnits massor av sådana växtgrupper, men tyvärr har bara några få överlevt till idag. De grupper som fortfarande finns kvar är levermossorna, nålfruktsmossorna, mossorna, lummerväxterna, fräkenväxterna, ormbunkarna, barrträden, kottepalmerna, ginkgoväxterna (som bara har en enda levande art kvar) och så de udda gnetalerna Gnetum, Ephedra och Welwitschia som inte riktigt passar in någonstans. Hur fröväxterna är släkt med varandra, och hur de egentligen ska grupperas, kommer nog forskarna aldrig att riktigt komma överens om. Alltför mycket av bevismaterialet har helt enkelt gått förlorat under de hundratals miljoner år som passerat sedan deras sista gemensamma förfader levde.

De finns också forskare som anser att fräkenväxterna ska räknas som ormbunkar. I den frågan tycker jag personligen att paleontologernas argument stämmer bättre än molekylärbiologernas med de bevis som faktiskt finns, så jag håller fast vid att fräkenväxterna är en egen grupp med en evolutionär historia som sträcker sig flera hundra miljoner år tillbaka i tiden. Faktiska fossil väger i mitt tycke helt enkelt tyngre som bevis än molekylära släktskapsstudier, speciellt eftersom de molekylära studierna inte inkluderar de utdöda växtgrupperna. Men denna fråga är knappast avgjord, utan lär debatteras i många år.

Jag måste säga att jag är speciellt förtjust i fräken. Kanske beror det på att jag gillar det engelska namnet – horsetails. Hästsvansar vore väl ett mycket roligare svenskt namn än fräken! Här är några hästsvansar och ormbunkar fotograferade i kvällssolens sken. Jag älskar verkligen att bo alldeles intill en skog!

ErikaGroth201308sporväxterisidoljusErikaGroth201308sporväxterimotljus

Bland stenar och gamla ben

Det är ju inte alla semesterdagar som solen är framme. Idag har regnet öst ner. För att fördriva tiden passade jag på att titta in på Evolutionsmuseets paleontologiavdelning. Jag måste säga att detta museum verkligen har ryckt upp sig på senare år. Här finns väldigt intressanta samlingar, inklusive Nordens största samling äkta dinosaurieskelett och rester av tidiga Homo erectus från Kina, men när jag först kom till Uppsala var utställningarna inte särskilt inspirerande och helt obegripliga utan djupgående förkunskaper i paleontologi. Numera satsar museet mycket mer på pedagogiska utställningar, även om några av de gamla montrarna med uppradade skelett utan någon begriplig förklaring fortfarande finns kvar på övervåningen.

Min fot är liten jämfört med denna dinosauries.
Min fot är liten jämfört med denna dinosauries.
Som jag sagt någon gång tidigare så anses numera de flesta dinosaurier ha haft en sorts päls av fjädrar.
Som jag sagt någon gång tidigare så anser forskarna numera att många dinosaurier var fjädertäckta. Har för mig att denna modell skulle föreställa en Velociraptor.
Som sig bör i ett paleontologiskt museum finns där massor av skelett.
Som sig bör i ett paleontologiskt museum finns där massor av skelett av diverse stora men utdöda bjässar.
Det pågår för tillfället en utställning om människans ursprung.
Det pågår för tillfället en utställning om människans ursprung.
Jag var väldigt glad att upptäcka att museet numera uppmärksammar även växternas evolution och inte bara djurens.
Jag var väldigt glad att upptäcka att museet numera uppmärksammar även växternas evolution och inte bara djurens. Ungefär så här såg de tidigaste landväxterna som man har hela fossil av ut.
Detta skelett låg i en monter ute i trapphuset.
Detta ormskelett låg i en monter ute i trapphuset.
Som många andra paleontologiska museer har detta även en mineralutställning. Jag var egentligen mer på humör för stenar än för fossil idag. Här ett vackert exempel på malakit.
Som många andra paleontologiska museer har även detta en mineralutställning. Jag var egentligen mer på humör för stenar än för fossil idag. Här ett vackert exempel på det kopparhaltiga mineralet malakit.
Sand som förstelnats i fina former.
Sand som förstelnats i en vacker, geometrisk form. Det är ganska vanligt att mineralers yttre form avspeglar kristallstrukturen på atomnivå, vilket ger den här typen av regelbundna, geometriska former. Fast i detta fall är det väl snarare en bergart än ett mineral.
Mer fina former.
Mineralers yttre form påminner rätt ofta om abstrakta konstverk.
Samma mineral kan ofta se ut på flera olika sätt, vilket gör att jag tycker de är svåra att lära sig identifiera. Här är två olika turmaliner.
Samma mineral kan ofta se ut på flera olika sätt, vilket gör att jag tycker de är svåra att lära sig identifiera. Här är till exempel röd turmalin,  grönaktig turmalin…
...och så den vanliga svarta varianten.
…och svart turmalin.

Vad är ”naturlig mat” för en människa?

Vilken färg har en naturlig morot? Vad är egentligen broccoli för någonting? Varför finns det inga frön i bananer? När började människor äta spannmål? Är människan egentligen ett rovdjur? Hur mycket sockerrör måste man äta för att få i sig lika mycket socker som en flaska läsk innehåller, och varför är denna kunskap viktig? Vad vet forskarna egentligen om vad verklighetens stenåldersmänniskor åt, och vad kan man lära sig av denna kunskap?

I den här videon förklarar Christina Warinner tålmodigt och engagerat det som otaliga arkeologer, antropologer, evolutionsbiologer och växtbiologer gång på gång försökt påpeka, med varierande framgång. Stenåldersmänniskor åt visst också spannmål långt innan jordbruket uppfanns (vilket jag skrivit om tidigare). Människan har visst också evolverat under de senaste 10 000 åren, vilket inkluderar anpassningar till en neolitisk (jordbruksbaserad) diet. Och så, kanske viktigast av allt  nej, det finns ingen ”naturlig mat” i matvarubutiken, inte heller i frukt- och grönsakshyllan. Och det gäller oavsett hur växterna odlats.