Idag inledde jag officiellt min sommarsemester (helgen räknas inte). Jag har inga långväga resor inplanerade men funderar däremot på att bila runt lite här uppe i norr med kameran. Vi får se.
Semestern inleddes med en bilutflykt. Jag tillbringade eftermiddagen idag med att köra runt på några av småvägarna i kommunen för att leta efter bra naturfotoplatser. En av de guldkorn jag hittade var Fällforsen, som ligger ungefär halvvägs mellan Älvsbyn och Vidsel. En annan besökare på platsen tipsade om att laxarna hoppade i forsen. Eftersom jag inte hade med mig systemkameran testade jag istället att filma med mobilen. Jag fick med ett par hoppande laxar på filmen (som är klippt i iMovie för att få ner längden så att filmen går att ladda upp här). Det finns en laxtrappa bredvid forsen, men laxarna verkar helt ointresserade av att använda den. De kastar sig uppför själva forsen istället.
Detta är mitt första försök att lägga upp en egenhändigt tillverkad video här på bloggen. Filmredigeringen är väl kanske inte helt optimal, men för att vara ett första försök tycker jag att den är ok.
Utflykten avslutades i Laver, den gamla koppargruvan med tillhörande gruvsamhälle, som numera är en hög ruiner ute i skogen. Där lyckades jag följa fel stig vilket ledde till en mycket längre promenad än jag hade tänkt mig, dessutom utan min bricanyl som jag hade glömt i bilen. Innan jag hann tillbaka började det naturligtvis ösa ner regn, så när jag väl hittade bilen igen var jag blöt, kall och andfådd och ville bara hem. Resten av Laverområdet får jag titta på någon annan gång…
Ruiner i skogen vid Lavergruvan.En av informationstavlorna vid Lavergruvan.Resterna av verksbyggnaden vid Lavergruvan.Konst inuti verksbyggnaden.
Det är inte ovanligt att jordbävningar orsakar jord- och bergsskred. Däremot är det betydligt mer ovanligt att skred orsakar jordbävningar. Men i våras verkar just detta ha inträffat i USA.
Förra våren kollapsade den nordöstra väggen i en koppargruva nära Salt Lake City i USA och ungefär 55 miljoner kubikmeter material kraschade ner. Skredet liknade en lavin av sten. Som tur var skadades ingen människa, men de materiella skadorna var stora. Bland annat ramlade berget ner över 14 stycken dumprar. Det gigantiska bergsskredet inträffade i två omgångar med 1,5 timmars mellanrum och var ett av de största icke-vulkaniska skreden i Nordamerikas historia.
Det förekom inga jordbävningar i området under perioden som föregick skredet. Därför kom de 16 mindre jordbävningarna som inträffade i gruvområdet under den första veckan efter skredet som en överraskning. Det verkar som att bergsskredet satte igång en serie mindre jordbävningar av den typ som normalt orsakas av plattektoniska rörelser.
För några veckor sedan var jag på en geologiskt exkursion med deltagare från två olika geologiska föreningar. Jag hade egentligen influensa och var rätt hängig den dagen, men bestämde mig ändå för att följa med. Det ångrar jag inte, trots att jag var sängliggande i flera dagar efteråt.
Vi började med att besöka ett antal nedlagda gruvor. Den första på listan var Storstrecksgruvan. Där fanns det en stor varphög. Den klättrade gruppen omkring på med stor entusiasm och geologhamrarna i högsta hugg för att leta spännande mineraler. Gruvvarpen består av de oönskade skräpstenar som följt med på köpet när gruvarbetarna plockat upp de mer ekonomiskt lönsamma stenarna ur gruvan. Skräpstenarna brukar helt enkelt slängas i en hög i närheten av gruvan. På dessa varphögar klättrar det ofta omkring mineralletare och andra geologiskt intresserade människor. Skyddsglasögon rekommenderas om man råkar möta sådana personer för de hamrar ofta vilt på stenarna så att stenflisor flyger vida omkring.
Vid nästa gruva, Storbergsgruvan, fick vi känna på den kusliga kylskåpskalla kylan som strömmar mot en när man närmar sig ingången till gruvan. Då det var en solig och varm dag märktes effekten extra tydligt. Eftersom vi inte fick gå in i gruvan passade vi istället på att äta vår matsäck ute i solskenet.
Efter några snabba besök vid ytterligare några gamla gruvor och lite mer stenknackande var det dags för dagens höjdpunkt – ett besök hos järnframställarna i Hälltjärn. I Hälltjärn tillverkar Catrine Tangen och hennes kollegor järn från myrmalm på gammaldags vis i sin egenhändigt byggda blästugn. Detta besök var en mäktig upplevelse, och jag blev väldigt imponerad av Catrine. Jag vill också ha en egen blästugn och framställa mitt eget järn!
Efter all denna geologi med gruvor, mineraler och malmer var det slutligen dags för en lite annorlunda del av exkursionen, nämligen den kvartärgeologiska delen. Vi tittade bland annat på jordarter och jordmånsprofiler och så letade vi efter högsta kustlinjen i skogen. Att stå på en kulle mitt i skogen och kunna se spåren av havsvågorna som slog där för många tusen år sedan är faktiskt rätt coolt.
Dessutom fick vi se ett gammalt sandtag med en perfekt genomskärning av en rullstensås. Detta är numera en oerhört ovanlig syn då man inte använder natursand och -grus längre utan istället tillverkar konstgjord sand och grus genom att krossa berg. Tyvärr låg min kamera kvar i bilen vid det stoppet, så jag har inga bilder på den genomskurna åsen. Det är synd, för den var nog ändå kanske den mest fascinerande synen på hela dagen. Lagren var oerhört skarpt uppdelade, så skarpt att det var en nästan surrealistisk upplevelse.
Luften i denna gång som ledde in till Storbergsgruvan var kylskåpskall, vilket var kusligt att uppleva denna varma dag.Geologisk debatt vid lunchpausen. Vad är det för en stor sten som någon placerat framför stugan?Vad är det jag har hittat för något? Är man en erfaren geolog på en sådan här exkursion får man svara på den frågan många gånger.I en av varphögarna vi besökte hittade jag pistagegrön epidot.Du är härmed varnad! Skylt vid ingången till Hälltjärnsprojektet.Catrine Tangen leder projektet att framställa järn ur myrmalm på historiskt vis och var vår guide under besöket.Att framställa sitt eget järn med gammaldags metoder är hårt arbete, men väldigt roligt. Observera användningen av dammsugarslangen för att leda in luft till elden. Både stora och små exkursionsdeltagare var lika fascinerade av processen.Morän med en någorlunda tydlig podsolprofil.”HÄR gick högsta kustlinjen. Just precis här där vi står.”En skogsvy som ger mig lite norrländsk hemlängtan.
Jag tenderar inte bara att få svindel utan även fullskalig panik av höga höjder. Att då frivilligt välja att gå nedför en brant stupande, blöt och hal trätrappa rakt ner i ett 80 meter djupt, kolsvart och iskallt hål är fullständigt vansinne. Ändå var det precis vad jag gjorde igår. Visserligen slutade det med att jag var tvungen att gå baklänges nedför trappan för att överhuvudtaget ta mig ner, men ner kom jag till slut. På darrande ben.
På 85 meters djup ligger vattenytan. Här nere håller grottdykarna till.
Hålet i fråga var ingången till Tuna-Hästbergs gruva som ligger nära Borlänge i Dalarna. Gruvan är nedlagd, men används sedan en tid tillbaka som ”äventyrsgruva”, mest av grottdykare men även för olika publika arrangemang. Trots detta är det ingen anpassad turistgruva.
Förutom de faciliteter som dykarna har ordnat har gruvan har i princip varit orörd sedan den en gång lämnades av gruvarbetarna. Det gör gruvan intressant, men också farlig. Det finns inga säkerhetsanordningar och (förutom hos dykarna) ingen belysning. Inga staket eller rep skyddar dig från branta stup och i det närmaste bottenlösa hål, så snubblar eller halkar du kan det bli det sista du gör. Egentligen helt fel plats för mig, som inte alls är någon äventyrlig person. Ibland är jag faktiskt för nyfiken för mitt eget bästa…
Anledning till att jag begav mig ner i denna f.d. järnmalmsgruva var att Upplands Geologiska Sällskap och Tunabygdens Geologiska Förening tillsammans hade anordnat en geologisk exkursion hit med kunnig och entusiastisk guidning av Jan Lindsten och Peter Harström. Malm, för den som inte vet det, är den del av berggrunden som innehåller så höga halter av en brytbar metall eller något annat värdefullt ämne att det inte bara är praktiskt möjligt utan också ekonomiskt lönsamt att bryta den. Den malmrika berggrunden i Bergslagen bildades huvudsakligen vid en plattkollision för ca 1,9 miljarder år sedan. Aska från vulkaner bildade tjocka lager, som förstelnades och bildade leptit. I vissa fall ligger flera asklager och kalkstenslager omvartannat, vilket visar att askan avsattes i grunt vatten.
Detta är inte gammal skrift utan tunna, vackert deformerade asklager i kalkstenen.Det ser ut som asklager som förstelnats och sedan deformerats av plattkollisionen, men vår guide hade en annan förklaring till detta fenomen. Detta kan ha uppkommit genom att askan förflyttades när den var nybildad. Vi inväntar bekräftelse från expert i ämnet… Notera isen på golvet, vilket visar hur kallt det var i gruvan.
De enorma krafterna från plattkollisionen, som pågick i ca 30 miljoner år, tippade de förstelnade asklagren så att de kom att stupa snett nedåt, snarare än att ligga vågrätt. Dessutom trycktes de ihop och veckades i mjukt böljande veck. Att de veckades, snarare än att brytas av, visar att de var väldigt varma.
Skarn bildad när en yngre bergart trängt in i en äldre kalksten. Det röda är granater som bildats i kontaktzonen mellan de två bergarterna.
Långt efter själva plattkollisionen deformerades berget igen. För ca 1,4 miljarder år sedan trängde diabasgångar in i kalkstenen. I gränsskiktet mellan olika sorters bergarter kan det ske kemiska reaktioner. Av kalcium från kalksten och kisel från en närliggande bergart bildas s.k. skarn. Skarn finns ofta tillsammans med malm, som exempelvis järnmalmen i Tuna-Hästberg. Dessa senare deformationer skedde generellt vid en längre temperatur. Berget bröts därför sönder istället för att böjas, vilket resulterade i förkastningar snarare än mjukt böljande vågor.
Kilen som ligger lite lägre än resten är ett snyggt litet exempel på en deformation.Tydligt exempel på förkastning. Två lager av berg har förskjutits relativt varandra.
Det har funnits en gruva i Tuna-Hästberg åtminstone sedan mitten på 1300-talet. En bit in i gruvan upphör det berg som innehåller malm då granit tvärt skär av leptiten. Först trodde man att det innebar att malmen i gruvan var slut, men senare borrningar visade att så inte var fallet. Man hade bara letat på fel ställe. Hittills har man plockat upp 6 miljoner ton järnmalm ur gruvan. Som mest innehåller malmen 57% järn. Efter lite överslagsräkning kom vi (eller, mer specifikt, UGS ordförande Arne Sundberg) fram till att denna gruva hittills borde ha gett järn för ca 3 miljarder kronor. Det är betydligt mer än många mer kända gruvor. Och fortfarande finns det kvar malm, även om ingen bryter idag.
Efter att vi kommit upp ur gruvan och värmt oss en stund i solen åkte delar av gruppen vidare till Geologiska museet i Borlänge. Utöver välförtjänt fika och mycket diskussioner hann vi även med att ta en titt på själva utställningarna. Förutom vackra stenar visade museet också fossiler, inklusive ett flertal växtfossiler. Vilket ger ett stort plus i min bok.
