Åskväder över åkrarna vid Gamla Uppsala i slutet av juli.
Den platta Uppsalaslätten. Leran som för inte alltför länge sedan låg på havets botten är nu bördig jordbruksmark.
Etikett: jord
Jag vill också ha en egen blästugn!
För några veckor sedan var jag på en geologiskt exkursion med deltagare från två olika geologiska föreningar. Jag hade egentligen influensa och var rätt hängig den dagen, men bestämde mig ändå för att följa med. Det ångrar jag inte, trots att jag var sängliggande i flera dagar efteråt.
Vi började med att besöka ett antal nedlagda gruvor. Den första på listan var Storstrecksgruvan. Där fanns det en stor varphög. Den klättrade gruppen omkring på med stor entusiasm och geologhamrarna i högsta hugg för att leta spännande mineraler. Gruvvarpen består av de oönskade skräpstenar som följt med på köpet när gruvarbetarna plockat upp de mer ekonomiskt lönsamma stenarna ur gruvan. Skräpstenarna brukar helt enkelt slängas i en hög i närheten av gruvan. På dessa varphögar klättrar det ofta omkring mineralletare och andra geologiskt intresserade människor. Skyddsglasögon rekommenderas om man råkar möta sådana personer för de hamrar ofta vilt på stenarna så att stenflisor flyger vida omkring.
Vid nästa gruva, Storbergsgruvan, fick vi känna på den kusliga kylskåpskalla kylan som strömmar mot en när man närmar sig ingången till gruvan. Då det var en solig och varm dag märktes effekten extra tydligt. Eftersom vi inte fick gå in i gruvan passade vi istället på att äta vår matsäck ute i solskenet.
Efter några snabba besök vid ytterligare några gamla gruvor och lite mer stenknackande var det dags för dagens höjdpunkt – ett besök hos järnframställarna i Hälltjärn. I Hälltjärn tillverkar Catrine Tangen och hennes kollegor järn från myrmalm på gammaldags vis i sin egenhändigt byggda blästugn. Detta besök var en mäktig upplevelse, och jag blev väldigt imponerad av Catrine. Jag vill också ha en egen blästugn och framställa mitt eget järn!
Efter all denna geologi med gruvor, mineraler och malmer var det slutligen dags för en lite annorlunda del av exkursionen, nämligen den kvartärgeologiska delen. Vi tittade bland annat på jordarter och jordmånsprofiler och så letade vi efter högsta kustlinjen i skogen. Att stå på en kulle mitt i skogen och kunna se spåren av havsvågorna som slog där för många tusen år sedan är faktiskt rätt coolt.
Dessutom fick vi se ett gammalt sandtag med en perfekt genomskärning av en rullstensås. Detta är numera en oerhört ovanlig syn då man inte använder natursand och -grus längre utan istället tillverkar konstgjord sand och grus genom att krossa berg. Tyvärr låg min kamera kvar i bilen vid det stoppet, så jag har inga bilder på den genomskurna åsen. Det är synd, för den var nog ändå kanske den mest fascinerande synen på hela dagen. Lagren var oerhört skarpt uppdelade, så skarpt att det var en nästan surrealistisk upplevelse.
Afrikas jord har kartlagts
Från och med slutet på maj i år släpper Europeiska kommissionen en karta över Afrikas jordar – Soil Atlas of Africa. Den har producerats av europeiska och afrikanska forskare tillsammans och har redan funnits tillgänglig via nätet i några veckor, men nu kommer den även i tryck. En karta över vilken sorts jord som finns på marken kanske inte låter så spännande, men att förstå sin jord är en mycket viktig förutsättning för att jordbruk och skogsbruk ska fungera. I Afrika, där många av länderna i stor utsträckning själva producerar sin mat, blir det alltför ofta hungerkatastrof när jordarna inte levererar som förväntat.
Jorden är en av de viktigaste naturresurserna, och den är inte förnyelsebar. Åtminstone inte på tillräckligt kort sikt för att det ska vara användbart i dessa sammanhang. Det är viktigt att komma ihåg att Afrika är en gigantisk kontinent, och här finns många olika sorters jord representerade. Afrika tillhör också de delar av världen som förväntas få problem i framtiden på grund av ett varmare klimat, vilket gör det ännu viktigare att den fertila jord som finns används på ett så bra sätt som möjligt. För att ett rationellt användande av jorden ska vara möjligt så behövs kunskap om vilka sorters jordar som finns, och var de finns. Speciellt i tropikerna är jordarna ofta mycket tunna och näringsfattiga, och olämplig användning av marken kan göra den oanvändbar i många generationer framåt.
Denna jordatlas är ett mycket viktigt vetenskapligt framsteg. Det gäller bara att se till att den också kommer till användning, och att kunskaperna når ut till lokalbefolkningen. Det är ingen lätt uppgift, men det är egentligen först då som dessa kunskaper kan göra någon verklig nytta. Den här atlasen är därför tänkt att kunna läsas och förstås av t.ex. politiker och jordbrukare. Men naturligtvis krävs det också utbildning för att kunskaperna ska kunna tillämpas i praktiken inom t.ex. jordbruket.
Jorden och de som bor i den
Det första många tänker på när de hör ordet jord är smuts. Ja, man blir smutsig av att hantera jord, men det är en smuts vi borde vara tacksamma för, för utan denna bruna smuts får vi gå hungriga. Sedan många tusen år tillbaka hänger vårt samhälles överlevnad på vår tillgång till bra odlingsjord. Men vad är egentligen jord för någonting?
Håkan Wallander har skrivit en hel bok om ämnet: Jord – Funderingar kring grunden för vår tillvaro. Här diskuterar han bland annat vad jord är för någonting och hur den bildas, och vad skillnaden egentligen är mellan bra och dålig odlingsjord. Håkan tar också upp varför salt är så giftigt när det hamnar i jorden, vilket vore nyttig läsning för de tokdårar som vill salta skidspår i skogen. Fakta blandas med anekdoter, vilket gör att boken känns lättläst trots att den innehåller en hel del vetenskap.
Men boken handlar inte bara om själva jorden, utan minst lika mycket om de organismer som lever i den. Speciellt om mykorrhiza – det livsviktiga samarbetet mellan svampar och växter som är Håkans specialitet. Han förklarar i boken bland annat varför artrikedomen nog inte alls är större i en tropisk regnskog än i en svensk skog, tvärtemot vad som brukar påstås. I alla fall inte om man räknar med de varelser som lever under jorden och inte bara de som lever ovan jord.
Visserligen påstår han att landlevande växter uppstod för ungefär 400 miljoner år sedan, men den lilla missen får man nog förlåta honom. Landlevande växter fanns troligen redan under ordovicium och definitivt under silur, vilket är bra mycket tidigare än 400 miljoner år sedan. Tidigaste direkta fossila bevisen för mykorrhiza däremot är ungefär 400 miljoner år gamla, även om symbiosen troligen är ännu äldre.
Boken tar upp en hel del information som är bra att känna till för de som i olika sammanhang försöker odla växter. Bland annat påpekar han det hejdlösa lurendrejeri som pågår i blomsterhandlarna när det gäller de välfyllda hyllorna med allehanda specialgödningsmedel som påstås vara anpassade för olika växters unika näringsbehov. Vilket då unika näringsbehov? Alla sorters växter behöver i grunden samma näringsämnen för att överleva. Vilka näringsämnen det handlar om kan man slå upp i första bästa lärobok i växtfysiologi.
I och för sig kan proportionerna mellan näringsämnena i marken variera, liksom hur lättillgängliga de är, och växter är olika bra på att kunna hantera detta. De är därför olika bra på att konkurrera om utrymmet i naturen, men odlare tenderar att glömma att detta inte spelar någon roll i rabatten eller i blomkrukan. Där är nämligen den tjänstvilliga människan alltid beredd att kavla upp ärmarna och hugga i med hacka och spade för att hänsynslöst utrota alla tänkbara konkurrenter.