Etikett: litteratur

Amatörfotografernas värld

Amatör kommer från latinets ”amare” som betyder älska.

Hur titlarna amatörfotograf och professionell fotograf uppfattats har varierat över tid. Det framgår tydligt i boken Amatörfotografernas värld, Nordiska museets och Skansens årsbok Fataburen 2009. Citatet ovan kommer från bokens inledning som är skriven av redaktörerna Christina Westergren och Annette Rosengren. Boken ger en intressant överblick över amatörfotografins historia i Sverige.

Från början, det vill säga på 1800-talet, var amatörfotograferna normalt välbärgade män. Att fotografera var en dyr sysselsättning och att vara amatörfotograf innebar att man inte försörjde sig på fotograferandet utan istället ägnade sig åt konstnärligt fotograferande. Professionella fotografer däremot levde på fotograferandet och producerade de bilder som kunderna beställde. Amatörfotografernas bilder ansågs ha en högre estetisk kvalitet än de professionella fotografernas. Därför är det kanske inte så förvånande att det i början tydligen var rätt vanligt att kvinnor arbetade som professionella fotografer medan kvinnliga amatörfotografer däremot var mycket ovanliga. När det handlade om bilder med konstnärlig aspiration förväntades kvinnorna utgöra motivet, inte själva vara konstnären.

Men kvinnliga amatörfotografer har alltid funnits och sedan flera decennier tillbaka är kvinnorna helt dominerande. Fotohandlarnas branschförbund konstaterade att storkonsumenterna av film och framkallning under slutet av 1900-talet inte var män utan kvinnor, närmare bestämt tvåbarnsmammor som fotograferade sin familj. Men idag har amatörfotografin en låg status och amatörfotografernas bilder anses allmänt hålla en lägre estetiskt kvalitet än de professionella fotografernas. Detta trots att beteckningarna amatörfotograf och professionell fotograf fortfarande bara anger hur personen försörjer sig och inte säger något överhuvudtaget om fotografiernas estetiska kvalitéer.

Om man besöker en fotoklubb eller läser en fototidning är det dock lätt att få intrycket att fotografering är en hobby för män. Detta påverkar vilka kategorier av bilder som anses utgöra bra amatörfoton och vilka som inte gör det. Vanliga motiv för amatörfotograferna har alltid varit resor, natur, familjen och djur. Fotografierna utgör ofta en sorts visuell dagbok men många amatörfotografer har även haft konstnärliga eller dokumentära ambitioner med sitt fotograferande. Det finns ingen motsättning mellan att vara intresserad av konst och att fotografera familjehögtider, men särskilt familjebilder (och på senare år även den gamla klassiska konstnärliga genren självporträtt) anses oftast inte vara ”riktiga” fotografier. Den tid då fototidningarna tilltalade amatörfotograferna med frasen ”Herrar fotografer!” är inte så långt borta som man skulle önska.

Äppelträdet i april – Glad Påsk!

Ja, visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja, visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer

och det som stänger.

Ja, nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit

som skapar världen.

Karin Boye, ur diktsamlingen ”För trädets skull” 1935
Hör Karin Boye själv läsa första versen.

English translations of ”Yes, of course it hurts” by Jenny Nunn and by David McDuff.

På håll ser äppelträdet fortfarande oförändrat ut men när man tittar närmare ser man att något har hänt. Knopparna spricker. De nya löven börjar titta fram bakom de skyddande fjällen. Samtidigt pågår fortfarande nedbrytningen av förra årets löv och frukter nere på marken. Utan död finns inget liv.

Karin Boyes dikt om knopparna som tvekar och ängslas innan de spricker har inspirerat generationer av svenskar att pröva sina vingar och göra saker de egentligen inte vågar. Själv hoppas jag på att börja en ny fas i min karriär inom kort. Än vet jag inte var och hur, men vi får väl se…

From a distance the apple tree looks the same as it has done for months, but if you look up close it’s clear that something has happened. Bud burst. The new leaves are starting to peek out from behind the protective scales. At the same time last year’s leaves and fruits are still being digested on the ground below. Without death there can be no life.

Karin Boye’s poem (English translations of the poem: see links above) about the buds that heistate out of fear before finally bursting has inspired generations of Swedes to do things that they don’t really dare to do. I’m hoping to start a new phase in my career very soon. So far I don’t know where or how, but we’ll see…

ErikaGroth-5197ErikaGroth-5198ErikaGroth-5207ErikaGroth-5202ErikaGroth-5209Fotona ovan är tagna 2015-04-04 i Uppsala.

Im following a treeKolla även in andra trädföljare på Loose and Leafy (internationellt).

Hur ser en framstående forskare ut?

Vem skulle kunna dölja sig under den saknade pusselbiten? Jag önskar att det vore åtminstone en kvinna men det är knappast sannolikt.

Bilden visar vilka av de tre senaste årens nobelpristagare som har publicerats av publiceringsjätten Elsevier. Tanken är tydligen att försöka locka forskare att prenumerera på nyheter från Elsevier genom att visa att de publicerar artiklar och böcker från världens mest framstående forskare.

Jag kan inte låta bli att misstänka att bilden även avslöjar vem Elsevier ser som sin målgrupp. Och där ingår inte jag. Varför skulle jag vilja prenumerera på något som riktar sig till gamla gubbar?

Bilden är utklippt från ett mejl jag fick igår.
Bilden är utklippt från ett reklammejl jag fick igår från ett av världens ledande förlag för vetenskaplig litteratur.

___
Uppdatering 15 februari:
Elsevier har fått mycket kritik för den här reklamkampanjen på sociala medier. Resultatet är att Elsevier nu erkänner att bilden inte var så lyckad och de har publicerat en ny variant av bilden på sin hemsida som även inkluderar kvinnliga nobelpristagare som publicerats av Elsevier.

Böcker får min plånbok att svälla

Jag lånar massor av böcker på biblioteket. Dessutom behöver jag tillgång till universitetsbibliotekets forskningslitteratur. Problemet är att biblioteket inte är ett bibliotek utan flera olika, och alla envisas med att ha sitt eget lånekort. Resultatet är att min plånbok är proppfull med bibliotekskort. Hela åtta stycken lånekort behöver jag för att täcka in de bibliotek jag oftast brukar använda. Varför måste alla bibliotek ha sitt eget kort? Vad är de för fel på ett gemensamt kort? Man kan ju registrera kortet på de bibliotek man använder om det nu ska vara nödvändigt.

Just nu har jag lånekort på:

  • Uppsala stadsbibliotek
  • Stockholms stadsbibliotek
  • Bodens stadsbibliotek
  • Uppsala universitetsbibliotek
  • SLU-biblioteken
  • KTH-biblioteket
  • Stockholms universitetsbibliotek

På Stockholms universitetsbibliotek räcker det inte ens med ett lånekort. Där har jag varit tvungen att skaffa två olika lånekort – ett som KTH-forskare och ett som SU-student.

Kvinnor gillar tydligen rymden och stjärnor

Det finns tydligen åtminstone två svenskor som har skrivit populärvetenskapliga böcker om naturvetenskap, nämligen Marie Rådbo som skrivit ”Ögon känsliga för stjärnor : en bok om rymden” och Ulrika Engström som skrivit ”Himlens väktare : astronomins historia före teleskopet”. Har inte läst någon av dem ännu, men vi får väl se.

Jag bad bibliotekens svarstjänst Bibblan svarar om tips på kvinnliga författare som skrivit populärvetenskapliga böcker om naturvetenskap på svenska. Dessa två var de exempel de hittade. Och Stefan Grip, som var den bibliotekarie som tog sig an uppgiften, erkände att det var svårt att hitta några kvinnor alls som skriver om naturvetenskap.

Känner du själv till fler exempel på kvinnor som skrivit populärvetenskapliga böcker om naturvetenskap (helst på svenska)? Med det menar jag populärvetenskapliga böcker som handlar om biologi, kemi, geovetenskap eller fysik. Medicin och matlagning ingår inte, även om jag vet att det finns kvinnor som skrivit bra böcker om de ämnena.

Det är lite underligt att både de två böcker som jag hittade på Adlibris och de två som Bibblan svarar hittade handlade om just astronomi. Annars brukar biologi anses vara det kvinnligaste av de naturvetenskapliga ämnena medan fysik brukar anses vara det manligaste. Kanske kan jag bli en riktig pionjär om jag skriver och lyckas publicera den bok om växter och naturhistoria som jag funderar på?

Saknas: Kvinnor som skriver populärvetenskap

Va fasen?! Skriver inte kvinnor populärvetenskap? Refuseras kvinnors populärvetenskapliga böcker av förlagen? Vill inte Adlibris sälja kvinnors böcker? Vad är det som pågår egentligen?

Jag kollade igenom vem som har skrivit de 50 först listade populärvetenskapliga böckerna på bokhandeln Adlibris hemsida idag. Hela 92% av dessa böcker visade sig vara skrivna av män och bara 4% av kvinnor.

Mer specifikt var det bara två av böckerna som hade en kvinnlig författare, nämligen ”Fysik: vad som är värt att veta” av Joanne Baker och ”Asteroids, comets and meteors” av Josepha Sherman. Böcker som saknade namngiven författare hoppade jag över och det var bara två författare som jag inte lyckades ta reda på könet på.

Andel kvinnliga författare inom populärvetenskap
Av de 50 först listade populärvetenskapliga böckerna på Adlibris (som hade minst en angiven författare) var 92% skrivna av män, 4% av kvinnor och 4% av författare av okänt kön.

Hör ni kvinnor där ute, det här behöver vi ta tag i. Så svårt kan det väl inte vara att komma på ett spännande vetenskapsämne som du kan skriva en bok om? Kan Richard, Bill, Tore och alla de andra karlarna så kan du också!

När Suorvadammen brister

Vad händer om Suorvadammen brister? De flesta svenskar har nog inte funderat så mycket på det. I alla fall de flesta som inte bott vid Luleälven. De som bor där brukar å andra sidan var desto mer medvetna om att hotet finns, även om man vanligen ignorerar det. Sannolikheten att Suorva skulle brista är ju, trots allt, mycket liten. Suorvadammen är kronjuvelen bland de många kraftverksdammarna i Luleälven. Den dämmer upp 6 miljarder (!) kubikmeter vatten.

Nyligen kom myndigheterna i Luleå och Boden på att det nog är på tiden att fundera på hur man egentligen ska gå till väga för att utrymma befolkningen om det värsta skulle inträffa. Speciellt eftersom att man, om katastrofen inträffar, bara har ungefär ett dygn på sig innan städerna i praktiken utplånas. Suorvadammen började byggas 1919, och har byggts ut ett antal gånger sedan dess, så man kan ju tycka att dessa städer borde ha kommit på lite tidigare att dammen finns där. Men som sagt, sannolikheten för en katastrof är ju pytteliten. Det hela får mig ofrånkomligen att tänka på Tage Danielssons klassiska monolog…

Informationsbroschyrer i all ära, men ofta tar det bättre skruv när populärkulturen tar sig an ett ämne. Det är precis vad Mikael Niemi har gjort i boken Fallvatten. Jag gillar vanligen inte Niemis böcker, men en bok som uttryckligen handlar om ett av min barndoms stora skräckscenarier kan jag bara inte motstå. Boken handlar om vad som händer när Suorvadammen brister. Den gigantiska vågen av forsande vatten krossar allt som finns längs älvdalen på sin väg mot havet, och dödar skoningslöst de människor som kommer i vägen för den. Dessutom växer vattenmassan för varje ytterligare damm den passerar.

Boken följer ett antal personer som påverkas av katastrofen. Den är en ganska realistisk skildring av hur vansinnigt irrationellt människor beter sig när deras eget liv och deras anhörigas liv verkligen är i fara. Många förstår inte vad som händer, och vägarna korkas naturligtvis igen av trafikstockningar. Vissa blir motvilligt hjältar och räddar till och med människor de avskyr. Hos andra kommer istället den värsta sortens känslor och beteenden fram, och de begår riktigt vidriga handlingar. Många vägrar inse faran, och vägrar att fly. Vissa lyckas mot all sannolikhet hålla sig vid liv genom att uppbåda en uppfinningsrikedom och uthållighet de aldrig skulle ha trott att de ägde. Men väldigt många dödas av de framforsande vattenmassorna. Inte ens alla huvudpersoner i berättelsen överlever.

Boken är en spännande thriller, och man vill verkligen veta hur det går för de olika personerna. Tyvärr är Niemi lite väl förtjust i stereotyper i allmänhet och norrländska stereotyper i synnerhet, vilket är väldigt irriterande. Fast det är ju trevligt att någon överhuvudtaget skriver böcker som utspelar sig i Norrbotten. Det är ju inte direkt något man är bortskämd med. Och jag har fortfarande inga som helst problem med att vistas vid Luleälven utan att vara rädd för att en damm ska brista. Det finns trots allt väldigt många mycket mer sannolika faror att oroa sig för, om man nu ska oroa sig.

My beloved Brontosaurus

Brian Switek är en äkta dinosaurienörd. Hans passion för dinosaurier märks tydligt i hans skrivande, både på hans blogg Laelaps och i boken My beloved Brontosaurus, och gör att ett ämne som skulle kunna vara rätt torrt och tråkigt blir underhållande och spännande. Jag är har onekligen ett stort intresse för det mesta som är gammalt, ju äldre desto bättre, men har aldrig haft samma brinnande intresse som Brian för just dinosaurier. Trots det gillar jag den här boken, och jag håller med Brian om att det kanske viktigaste resultatet av de senaste decenniernas dinosaurieforskning är att dinosaurier nu framstår som betydligt mycket mer intressanta och spännande varelser än de gjort tidigare.

Brians bok handlar både om de dinosaurier som en gång existerade i verkligheten och om de som har blivit ikoner inom populärkulturen. Dessa två grupper är båda fascinerande på sitt sätt, men de har inte så mycket gemensamt. Det är här Brontosaurus kommer in i bilden. Denna stora, klumpiga, dumma, träsklevande best har länge varit en av dinosaurievärldens stora kändisar, och var Brians stora favorit som barn. Han blev därför oerhört besviken när han insåg att Brontosaurus aldrig funnits i verkligheten utan skapades av en felaktig ihopmontering av skelettdelar från olika dinosaurier. Brontosaurus används i boken som en symbol för vår bild av dinosaurier, så som vi ser dem på TV, i museer, som leksaker och i reklamen. Så som vi gärna vill att de ska ha varit också i verkligheten.

Vetenskapens syn på dinosaurier stämmer rätt dåligt med populärkulturens bild av dem. För det första så var långt ifrån alla stora reptiler som levde under trias, jura och krita dinosaurier. Dessutom levde inte alla dinosaurier samtidigt. De dök upp under trias, men i början, under 30 miljoner år eller så, hade de en ganska tillbakadragen roll. Först därefter kom deras storhetstid. Denna varade dubbelt så länge (!) som hela den tid som förflutit sedan det berömda massutdöendet i slutet av krita. Och de var varken dumma eller tröga djur.

Det som finns kvar av dinosaurierna är inte mycket. Fossiliserade ben, fjädrar, fotspår, dynga och, om man har riktigt mycket tur, bon och ägg. Skeletten är sällan hela, utan snarare enstaka ben här och där, vilket gör att det ofta är svårt att veta vilka ben som tillhör vilken sorts dinosaurie (därav Brontosaurus-fiaskot). Trots det lite taskiga utgångsläget har forskarna ändå under de senaste decennierna lyckats lära sig rätt mycket om bland annat dinosauriernas sociala liv, deras fysiologi och till och med deras sjukdomar. Förutom skador så plågades de stackars djuren bland annat av parasiter och cancer, vilket man kan se spår av i skeletten.

Det finns däremot mycket man inte kan utläsa ur dinosaurieskelett. Om dinosaurierna hade läten, och hur de i sådana fall lät, är en sådan sak, vilket naturligtvis inte på något sätt hindrat folk från att försöka (åter)skapa dinosaurieläten. En annan sak som Brian påpekar att man inte kan avgöra från dinosaurieskelett är kön. Enda undantaget är om dinosaurien i fråga var gravid när den dog. Åtminstone vissa dinosaurier tog hand om sina ungar, och det brukar förutsättas att det var honornas uppgift, men det är alltså bara en gissning.

Naturligtvis tar Brian också upp det här med fjädrarna. Alla fakta tyder på att de flesta dinosaurier var fluffiga. Fluffet bestod inte av päls utan av fjädrar. Även allas favoritrovdjur T. rex var fluffig. Detta är ett faktum som tagits emot med stor irritation bland de traditionalister som föredrar de klassiska fjälliga dinosaurierna, som exempelvis Steven Spielberg i hans Jurassic Park-filmer. Till och med Brian erkänner att han har lite svårt för vissa rekonstruktioner av fluffiga dinosaurier. Vetenskapen har till och med kommit på en metod för att avgöra vilken färg dinosauriefjädrar hade, vilket jag tycker är jättehäftigt! Fjädrarna finns naturligtvis kvar hos den enda grupp av dinosaurier som överlevde massutdöendet vid slutet av krita, nämligen fåglarna, fast deras fjädrar är specialanpassade för flygning.

Som traditionen bjuder i amerikansk populärvetenskap har författaren en tendens att upprepa sig, men boken är ändå av hanterbar längd. Inbunden, i lite större pocketstorlek, är texten drygt 200 sidor. Och omslaget, som är en utvikningsbar dubbelsidig affisch, är helt underbart kitschigt och gulligt. Det enda jag egentligen har svårt för i denna bok är Brians besatthet av att i rätt stor detalj beskriva hur han kör till olika museer och utgrävningar. Vad har dessa upprepade utläggningar om bilar och vägar med saken att göra?

Jorden och de som bor i den

Det första många tänker på när de hör ordet jord är smuts. Ja, man blir smutsig av att hantera jord, men det är en smuts vi borde vara tacksamma för, för utan denna bruna smuts får vi gå hungriga. Sedan många tusen år tillbaka hänger vårt samhälles överlevnad på vår tillgång till bra odlingsjord. Men vad är egentligen jord för någonting?

Håkan Wallander har skrivit en hel bok om ämnet: Jord – Funderingar kring grunden för vår tillvaro. Här diskuterar han bland annat vad jord är för någonting och hur den bildas, och vad skillnaden egentligen är mellan bra och dålig odlingsjord. Håkan tar också upp  varför salt är så giftigt när det hamnar i jorden, vilket vore nyttig läsning för de tokdårar som vill salta skidspår i skogen. Fakta blandas med anekdoter, vilket gör att boken känns lättläst trots att den innehåller en hel del vetenskap.

Men boken handlar inte bara om själva jorden, utan minst lika mycket om de organismer som lever i den. Speciellt om mykorrhiza – det livsviktiga samarbetet mellan svampar och växter som är Håkans specialitet. Han förklarar i boken bland annat varför artrikedomen nog inte alls är större i en tropisk regnskog än i en svensk skog, tvärtemot vad som brukar påstås. I alla fall inte om man räknar med de varelser som lever under jorden och inte bara de som lever ovan jord.

Visserligen påstår han att landlevande växter uppstod för ungefär 400 miljoner år sedan, men den lilla missen får man nog förlåta honom. Landlevande växter fanns troligen redan under ordovicium och definitivt under silur, vilket är bra mycket tidigare än 400 miljoner år sedan. Tidigaste direkta fossila bevisen för mykorrhiza däremot är ungefär 400 miljoner år gamla, även om symbiosen troligen är ännu äldre.

Boken tar upp en hel del information som är bra att känna till för de som i olika sammanhang försöker odla växter. Bland annat påpekar han det hejdlösa lurendrejeri som pågår i blomsterhandlarna när det gäller de välfyllda hyllorna med allehanda specialgödningsmedel som påstås vara anpassade för olika växters unika näringsbehov. Vilket då unika näringsbehov? Alla sorters växter behöver i grunden samma näringsämnen för att överleva. Vilka näringsämnen det handlar om kan man slå upp i första bästa lärobok i växtfysiologi.

I och för sig kan proportionerna mellan näringsämnena i marken variera, liksom hur lättillgängliga de är, och växter är olika bra på att kunna hantera detta. De är därför olika bra på att konkurrera om utrymmet i naturen, men odlare tenderar att glömma att detta inte spelar någon roll i rabatten eller i blomkrukan. Där är nämligen den tjänstvilliga människan alltid beredd att kavla upp ärmarna och hugga i med hacka och spade för att hänsynslöst utrota alla tänkbara konkurrenter.