Naturen skapade högarna. Men hur?

På årets arkeologidag förra söndagen berättade arkeologen Frida Palmbo tillsammans med en geofysiker från GeoVista om de undersökningar som gjorts av högarna på ön Selholmen under sommaren. Ämnet var populärt och drog en stor publik. De olika geofysiska undersökningar som gjordes tidigare under sommaren verkade till att börja med lovande, kanske var högarna skapade av människor, men när de väl började gräva i högarna förra veckan blev det besvikna miner hos arkeologerna. De kunde inte hitta några tecken på att de högar de grävde i hade skottats upp av människor. De verkar i stället vara naturligt bildade. Grävningarna är inte avslutade än, men oavsett om någon är begravd i högarna eller inte är storhögarna i alla fall inga människoskapade konstruktioner à la pyramider.

Men för mig som naturvetare är det rätt frustrerande när bildningen av högarna bara konstateras vara ”naturlig”. Det förklarar ju ingenting. Exakt hur har högarna egentligen bildats? Formen på högarna är i mitt tycke udda för isälvsformationer och utseendet på lagren inne i den av de stora högarna som de har grävt i (hittills bara ett hål i utkanten av högen) är inte helt lättförståeligt. Jag hade hoppats få klarare svar på den frågan eftersom arkeologerna den här gången samarbetade i fält med kvartärgeologer och geofysiker, vilket är ovanligt i Norrbotten, men syftet med den pågående undersökningen är bara att svara på den arkeologiska frågeställningen, inte den kvartärgeologiska.

Norrländsk stenålderskonst

På väg hem från en intensiv musikvecka i Värmland körde jag en omväg in i landet för att besöka Nämforsens hällristningar i Näsåker i Ångermanland. Det finns ett hällristningsmuseum i byn men det var stängt och jag fick leta ett tag innan jag begrep hur man tog sig ner till själva hällristningsområdet som ligger nere vid kraftverket i Ångermanälven. Men jag är glad att jag inte gav upp för det var värt besväret. Där finns massor av fascinerande hällristningar. Eftersom de flesta är målade i klarröd färg syns de bra från spångarna. Jag hade inte med mig min vanliga kamera på den här resan, men hällristningarna var så fascinerande att jag bara var tvungen att fota av dem ändå med mobilen.

Hällristningarna har olika motiv, och möjligen också olika ålder, men älgar verkar ha varit det överlägset populäraste att knacka in i stenarna. Man får närmast intrycket att dessa människor måste ha varit fullständigt besatta av älgar. Det är underhållande att fundera på vad bilderna egentligen ska föreställa, särskilt de mänskliga figurerna. Gubben (?) i den översta bilden ser i mitt tycke mest ut som en något klumpig golfspelare, men sådana fanns antagligen inte på den tiden.

Finns det stora gravhögar på ön Selholmen i Piteälven?

Att det finns stora högar på ön Selholmen som ligger i Piteälven i Älvsbyn upptäckte jag redan första sommaren i Älvsbyn. Jag har till och med klättrat upp på en av högarna där för att kolla utsikten. Men jag har aldrig funderat närmare på hur de högarna har bildats eller att de skulle kunna vara forntida gravhögar, trots att jag har bott så länge i Uppsala och har både sett och klättrat upp på flera stora högar som definitivt är gamla gravhögar. Antagligen för att det inte är meningen att det ska finnas stora gravhögar så här långt norrut.

Men förra året besökte arkeologerna på Norrbottens museum ön Selholmen för att titta närmare på högarna och den första tanke som slog dem var just gravhögar. Stora gravhögar. Lite letande i arkiven visade att upptäckten inte var ny utan att flera generationer arkeologer ända sedan åtminstone 1920-talet har tagit sig en titt på högarna på ön Selholmen och kommit fram till att de måste vara gravhögar, men av någon anledning har ingen hittills kommit sig för att kontrollera saken genom att faktiskt sätta spaden i marken och se efter vad som finns inne i högarna.

Men den här gången verkar det som att arkeologerna har tänkt ta itu med att faktiskt försöka ta reda på om Selholmenhögarna verkligen är gravhögar eller om de är någonting annat. Jag ser fram emot att följa vad de kommer fram till på deras Kulturmiljöblogg (https://kulturmiljonorrbotten.com/). Det vore jättekul om de lyckas visa att det faktiskt finns stora, forntida gravhögar även här uppe i Norrbotten.

Tornedalen

För en vecka sedan åt vi lunch på Luppioberget som ligger i Övertorneå kommun. Från Luppioberget har man en fantastisk utsikt över Tornedalen och Torneälven. Utsikten består av svenska Norrbotten och finska Lappland som båda mest består av skog, berg och älvar.

Under hela Sveriges historia fram till 1809 var allt man kan se från berget Sverige. Men år 1809 blev plötsligt allt som ligger på andra sidan älven utlandet. Och dessutom inte vilket utland som helst utan Ryssland, en av Sveriges stora ärkefiender. Sex hela län i nuvarande Finland plus Åland och delar av dåvarande Västerbotten och Lappland slogs 1809 ihop till storfurstendömet Finland som sedan ingick i det ryska riket till 1917 när Finland blev en självständig stat.

Mormors födelseort ligger några mil in i Finland från Torneälven. Mamma kommer från den svenska sidan av Tornedalen. Själv har jag bara varit på besök i de här trakterna.

ErikaGroth-5966ErikaGroth-5967ErikaGroth-5968ErikaGroth-5969ErikaGroth-5971ErikaGroth-5973

ErikaGroth-5960ErikaGroth-5961ErikaGroth-5962ErikaGroth-5963ErikaGroth-5964ErikaGroth-5965ErikaGroth-5970

Kukkulaforsen

Jag har varit på resande fot i en vecka nu. Först på en studieresa med jobbet i Tornedalen och sedan en körresa till Prag.

På jobbresan övernattade vi vid Kukkulaforsen. På den svenska sidan av forsen har de byggt upp en populär turist- och konferensanläggning. Förutom att bada bastu – vilket jag skippade eftersom bastubad var det sista jag kände för efter en lång och varm dag – och att besöka fiskemuséet är den stora måste-göra-grejen i Kukkulaforsen att fiska sik med håv och sedan äta halstrad sik. Några kollegor testade att håva sik med den 6 meter långa håven från en brygga som såg misstänkt ranglig ut. Ingen lyckades dra upp någon fisk men halstra sik gjorde vi ändå.

I Kukkula halstrar de sik genom att trä upp fisken på pinnar och halstra den över öppen eld i en liten stuga som blir väldigt, väldigt varm av elden. Tanken var att vi skulle sitta i stugan och titta på när fisken halstrades och sedan även äta fisken i stugan, men det var för varmt för mig där inne så jag flydde ut. Fisken smakade dock jättegott, i alla fall när jag väl tog ut den i kvällsluften utomhus. Jag älskar halstrad, salt fisk.

Här vill jag förresten passa på att påpeka att halstra fisk betyder just att tillaga fisken över öppen eld. Att steka fisken i en het stekpanna eller att grilla den över glöd är inte att halstra den, även om resultatet naturligtvis kan smaka gott ändå.

En av mina kollegor försökte håva sik med hjälp av guiden.
Några av mina kollegor vågade sig ut på bryggan för att försöka håva sik med hjälp av guiden.
Bryggan såg väldigt ranglig ut. Den var en miniversion av de pator som de bygger i Kukkulaforsen när sikfisket kommer igång på allvar.
Bryggan såg väldigt ranglig ut. Den var en miniversion av de pator som de bygger i Kukkulaforsen att håva sik från när sikfisket kommer igång på allvar lite senare under sommaren. Patorna kan sträcka sig över 100 meter ut i Torneälven.
Sikhalstring.
Sikhalstring.
Forsen på eftermiddagen.
Forsen i eftermiddagsljus.

ErikaGroth-5931ErikaGroth-5933

En hällristning?
En hällristning?
Kukkulaforsen har inte mycket till sandstränder men några meter sand finns det trots allt.
Kukkulaforsen har inte mycket till sandstränder men några meter sand finns det trots allt.

ErikaGroth-5947

Forsen i nattsol.
Forsen på natten.

ErikaGroth-5941ErikaGroth-5956

Förutom bastubad fanns även vedeldade badtunnor. De lockade inte heller mig särskilt mycket efter en varm dag, men andra verkade uppskatta dem desto mer.
Förutom en mängd olika sorters bastu fanns även vedeldade badtunnor. Jag var inte det minsta lockad av att bada i en varm badtunna efter en lång och varm dag, men andra verkade uppskatta badtunnorna desto mer.

Norrbottning utan bil

Det är nu tre månader sedan jag flyttade tillbaka till Norrbotten. Till en väldigt liten ort i Norrbotten dessutom. Och jag äger fortfarande ingen bil.

Jag har haft körkort sedan 1999, tycker om att köra bil och uppskattar den den frihet det ger att ha tillgång till en bil. Trots allt detta har jag aldrig ägt någon bil. Det har inget med miljöhänsyn att göra. Det är helt enkelt en fråga om ekonomi. Att äga en bil är oproportionerligt dyrt och jag föredrar att använda mina pengar på ett bättre sätt än att bränna upp dem på att äga en bil.

Här betraktas det som en absolut sanning att man inte kan bo i Norrbotten utan att äga minst en bil. Många tycker i själva verket att det krävs flera bilar per person, och dessutom ett antal skotrar, för att kunna leva här. Att människor bevisligen har bott i Norrbotten oavbrutet sedan stenåldern utan att ha några bilar alls verkar inte ha någon betydelse. Så jag får hela tiden frågor om när jag ska skaffa en bil.

Men sanningen är att jag faktiskt inte har större behov av att äga en bil här än jag hade i Uppsala.

Även i Uppsala behövde jag använda bil då och då. Vanligen när jag ville ta mig någonstans som låg mer lantligt eller när jag behövde kunna frakta större saker som möbler. Där var det aldrig något problem. Antingen bokade jag en bil för de timmar jag behövde den via den bilpool som jag var med i under många år eller så hyrde jag en bil för några timmar eller kanske ett dygn på en bensinmack. I båda fallen kunde jag hämta och lämna bilen på kvällar och helger och betalningen fungerade smidigt via faktura eller vanligt bankkort.

Att äga en bil är enormt dyrt och fullständigt onödigt när man bara behöver använda bilen några timmar i månaden. Men i Älvsbyn finns ingen bilpool och inga bensinmackar som hyr ut bilar. Det enda som finns är biluthyrningsföretaget Hertz som bara har öppet på kontorstid, begär att kunder kan visa upp ett kreditkort (vilket jag vägrar använda) och vägrar hyra ut bilar per timme. Ett hopplöst opraktiskt alternativ.

Ett stort problem är att länet nästan helt saknar fungerande kollektivtrafik. I själva Älvsbyn spelar det ingen roll för Älvsbyn är en liten ort. Jag kan gå eller cykla överallt. Däremot behöver jag nästan alltid en bil om jag vill kunna ta mig någonstans utanför Älvsbyn. Det finns länsbussar som går mellan städerna här men de går i bästa fall några få gånger om dagen och aldrig på kvällar och helger. Bussarna är alltså inte särskilt användbara. Många norrbottningar, och för den delen norrlänningar överhuvudtaget, verkar ha fått för sig att det är sörlänningarnas fel att kollektivtrafiken inte fungerar här. Det är skitsnack. Vi här uppe bestämmer helt och hållet själva över vår kollektivtrafik och resultatet av detta självbestämmande är fullständigt uruselt.

Så slutsatsen blir att jag kommer att behöva köpa en bil. En bil som jag sedan måste betala multum för att äga och som bara kommer att stå still huvuddelen av tiden.

Jag har inga problem med att betala för att köra bilar men jag tycker faktiskt att det är jävligt onödigt att jag också ska måsta betala för att äga bilen.

Norrlänning igen

Traditionellt sett brukar Dalälven räknas som Norrlands sydgräns. I själva verket stämmer det inte att Dalälven utgör den klimatologiska och biologiska Limes Norrlandicus, speciellt inte inåt landet. Men kulturellt sett har Dalälven blivit en viktig gräns.

Det är egentligen inte särskilt långt mellan Uppsala och Sandviken men Uppsala ligger i Svealand och Sandviken ligger i Norrland. Med andra ord norr om Dalälven. Så formellt sett är jag norrlänning igen.

Och vissa skillnader märks faktiskt. Inte bara när det gäller storleken på städerna utan också vad man hittar om man promenerar i skogen längs städernas utkant. Jag kan inte påminna mig att jag sett en enda skoterled i Uppsala. Inte heller har jag sett till en enda skoter under mina drygt 15 år i den staden.

Området kring Sandviken däremot är fullproppat med skoterleder. Det sitter skoterskyltar överallt. Vilket väl bekräftar att jag verkligen är i Norrland.

20150523_163735