pandemi – Erika Groth

Rönnen i september

Det är höst. Och skördetid. Rönnbären är nu klarröda och mogna. Jag lever fortfarande till största delen på de grönsaker och rotfrukter jag har odlat under sommaren. Vi har haft ett par frostnätter men annars är det fortfarande plusgrader, även på nätterna.

Eftersom över 80 procent av befolkningen i landet över 16 år nu är vaccinerade mot covid-19 med minst en dos och över 70 procent med två doser (ännu högre i Norrbotten) så verkar det som att så gott som alla restriktioner kommer att upphävas i slutet av september. Livet börjar sakta återgå till det normala.

******************************************************
IN ENGLISH:

It’s autumn. And harvest season. The rowan berries are now bright red and ripe. I still mostly live on the vegetables I’ve grown this summer. We’ve had a couple of frost nights, but other than that temperatures still remain above freezing even at night.

Since more than 80 percent of Swedes aged 16 and above have had at least one shot of covid-19 vaccine and over 70 percent are fully vaccinated (the numbers are even higher in Northern Sweden) it seems that nearly all restrictions will come to an end at the end of September. Life is slowly returning to normal.

******************************************************

Fotona är tagna den 9 september 2021.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Antagen

Den här gången anmälde jag mig i tid, och kom då in utan problem. Så från och med i höst ska jag plugga arkeologi på distans, vid sidan av jobbet.

Innan universitetskursen börjar planerar jag att ”tjuvstarta” med ägna en semestervecka åt att delta i en arkeologisk utgrävning av den medeltida borgen Styresholm i Ångermanland. Hoppas bara att pandemin inte ställer till det så att folkhögskolekursen där blir inställd, igen.

Rönnen i maj

April har haft aprilväder. Varmt och soligt vårväder ena stunden och bakslag med kyla, snö och hagel nästa stund. Men trots bakslagen har våren kommit och all snö på gården förutom de största snöhögarna från vinterns snöröjning har smält bort. Den riktiga vårens ankomst betyder även att rönnen äntligen börjar vakna till liv igen. Knopparna har brustit och de nya löven börjar lite försiktigt titta fram.

Strax efter att jag tagit fotona såg jag även en björktrast sitta i rönnen. Jag skymtade något som kan ha varit en björktrast bakom en buske förra veckan men idag är första gången i år jag helt säkert sett en björktrast. Ännu ett vårtecken.

Smittspridningen av covid-19 har rusat i höjden hos oss den här vintern. Vaccineringen som började redan innan jul går långsamt eftersom vår region inte får tillräckligt med vaccindoser. Den här veckan har Region Norrbotten äntligen startat fas 4, vilket betyder vuxna som inte tillhör en riskgrupp för svår sjukdom i covid-19. Nu får folk i åldersgruppen 50-59 år boka tid för sin första vaccindos. Så nästa grupp som får vaccin borde vara 40-49-åringar, vilket inkluderar mig. Kanske lyckas jag trots allt få min första dos vaccin mot covid-19 innan sommaren. Förhoppningsvis går det smidigare än den absurda kamp jag nyligen haft för att få en påfyllningsdos av TBE-vaccin.

******************************************************
IN ENGLISH:

April came with classical April weather. Warm and sunny spring weather one moment and setback with cold temperatures, snow and hail the next moment. But despite the setbacks it is now spring and all the snow on the courtyard except the largest snow piles from snow removal during winter has melted. The arrival of real spring also means that the rowan is finally waking up again. The buds have bursted and new leaves are shyly peeking out.

Just after taking the photos I saw a fieldfare (Turdus pilaris) sitting in the rowan. I think I might have seen a fieldfare behind a bush last week but today was the first time this year that I definitely saw a fieldfare. Another spring sign.

The covid-19 infection rate has skyrocketed this winter. Vaccinations started before Christmas but the vaccination rate is very slow since our region doesn’t get enough vaccine doses. This week Region Norrbotten finally started phase 4 of the vaccination program, which means adults that don’t belong to a risk group for serious illness from covid-19. Now people aged 50-59 can book an appointment for their first vaccination dose. So the next age group in line should be 40-49-year-olds, which includes me. Maybe I will manage to get my first dose of vaccine against covid-19 before summer after all. Hopefully that will work better than the absurd struggle I recently had to get a booster vaccine shot of tick-borne encephalitis (TBE) vaccine.

******************************************************

Fotona är tagna den 8 maj 2021.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

I väntan på vårfåglarnas ankomst hit

Vårfåglarna har anlänt till Hornborgasjön. Dit går det för närvarande inte att åka i verkligheten men man kan alltid följa dem på avstånd via webbkamera.

Här hemma har jag hört någon enstaka svan men ännu inga tranor och jag har inte heller sett några vårfåglar ännu. Mest antagligen för att jag knappt stuckit näsan utanför den lilla byn Sikfors där jag bor under de senaste veckorna i ett försök att undvika att bli smittad med covid-19. Smittspridningen har varit omfattande både i fyrkantsområdet i allmänhet och i Älvsbyn i synnerhet de senaste veckorna.

Vårvintern är här

Idag är första dagen i år som jag kan känna att solen faktiskt värmer när den strålar in genom köksfönstret.

Efter ett plötsligt väderomslag är det nu plusgrader och det droppar från taket.

Det är en överdrift att säga att våren är här, men vårvintern har definitivt kommit efter en lång och mörk vinter. En vinter som dessutom har känts extra lång och mörk av alla pandemiorsakade restriktioner.

Rönnen i februari

Nu i februari har solen så smått börjat återvända. Jag hade hoppats att väderprognosen om klart väder under helgen skulle infrias så att solen skulle lysa på rönnen, men jag väntade förgäves. Molnen skingrades visserligen till slut, men då var det eftermiddag. Solen hade hunnit sjunka ner bakom vårt hus så rönnen stod ändå i skugga.

Vi hade några rejäla snöstormar i januari. Då hade vi snö över knäna på mig varje gång. Det var till och med jobbigt att öppna ytterdörren efter en av de värsta stormarna då ungefär en halvmeter snö hade tryckts upp mot dörren av vinden. Jag har även fått skotta fram min bil några gånger, vilket jag börjar bli ganska less på. En av mina grannar kan för närvarande inte köra bil av hälsoskäl så hans bil har inte skottats fram den här vintern. Gör man inte det i de här trakterna förvandlas bilen till den snöhög som syns på nedre bilden.

För mig händer det rätt mycket på jobbet just nu. Jag har fått delvis nya arbetsuppgifter, vilket jag är nöjd med. Men det är samtidigt något rörigt på jobbet just nu för vår avdelning har delvis omorganiserats, vår tidigare avdelningschef har gått i pension så vi har precis fått en ny chef och dessutom har kommunchefen på den kommun jag jobbar på precis sagt upp sig. Allt detta mitt i en pandemi, vilket gör allt ännu mer oförutsägbart.

******************************************************
IN ENGLISH:

Now in February the sun has, little by little, started to return again. I had hoped that the the weather forecast promising clear weather during the weekend would be fulfilled so that the sun would shine on the rowan, but I waited in vain. The clouds did finally disperse, but by then it was afternoon. The sun had descended too low behind our house for the sunshine to reach the tree.

We had some heavy snowstoms during January. The snow reached above my knee every time. It was even hard to open the front door of our house after one of the worst snowstorms when the wind had pushed about half a metre of snow against the door. I’ve had to dig out my car from under the snow a few times, and I’m getting rather tired of it. One of my neighbours cannot drive at the moment for health reasons so he hasn’t dug out his car this winter. When you don’t do that in this part of the world the car will transform into the snow pile in the lower photo.

For me several things are changing at the same time at work right now. I have partly new job tasks, which I’m quite pleased with. But things are also somewhat confused at the moment because our department has just been partly reorganized, our previous department manager has just retired so we have a new manager and on top of that the municipal manager of the municipality where I work has just resigned. All of this in the middle of a pandemic, which adds to the general confusion.

******************************************************

Fotona är tagna den 7 februari 2021.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Tillbaka till den pandemiska vardagen

Efter att ha firat jul och nyår som vanligt med min familj, som numera är så liten att den utan problem ryms inom ramen för hur många som får träffas även enligt de strängaste restriktionerna, är nu årets första arbetsdag avklarad. Hemma vid köksbordet. Själv tillhör jag de som överlag trivs utomordentligt med att utföra mitt kontorsarbete hemifrån. Där kan jag oftast jobba ostört och jag kan lägga upp arbetet som det passar mig.

Men arbetet fungerar ändå bäst när jag kan jobba som jag gjorde under stora delar av förra året; delvis hemifrån mitt kök, delvis från kontoret och ibland ute i fält. Men när både vintern och smittspridningen började komma igång ordentligt här försvann återigen det sista alternativet helt och mina besök på kontoret minskade till nästan noll. Fast då blev det problem med de delar av mitt jobb som behöver stötas och blötas i diskussioner med kollegor och diverse andra människor för att bli bra. Och om man under en längre tid inte deltar på kafferasterna på jobbet riskerar man dessutom att hamna utanför mycket av informationsflödet, även om man deltar på de ”riktiga” mötena. Så en kombination av olika metoder är trots allt det bästa.

Däremot saknar jag till skillnad från många andra egentligen inte i sig den sociala samvaron som kommer av att arbeta på en gemensam arbetsplats. För mig är arbete i första hand förknippat med just arbete. Det inkluderar den sociala samvaron med kollegorna som för mig bara är ytterligare en arbetsuppgift. Precis som andra arbetsuppgifter kan att umgås med kollegor vara allt från trevligt och inspirerande till outhärdligt, men en arbetsuppgift förblir en arbetsuppgift oavsett om jag gillar den eller inte.

Jag saknar istället den sociala gemenskapen som i vanliga fall är förknippad med min fritidsaktiviteter. Dessa aktiviteter har tyvärr helt eller delvis varit inställda på grund av pandemin ända sedan förra vårvintern.

Jag har vissa förhoppningar om att i år delvis kunna styra om inriktningen på mitt arbete mer mot mina huvudsakliga intresseområden. På senare år har mitt arbete varit strikt fokuserat på energi- och klimatfrågor. Energi och klimat är i och för sig mycket aktuella teman och det har varit intressant att få möjlighet att lära mig mer om de ämnena och om hur de tillämpas i praktiken, men jag är i grund och botten biolog kombinerat med en släng av geologi och kemi. Fysik är väl ok men teknik har jag oerhört svårt att uppbåda någon entusiasm för. Enligt mig finns det bara två sorters teknik: bra grejer som fungerar och gör vad de ska göra eller åtminstone enkelt kan lagas och så skräp som inte fungerar.

Det jag i normala fall gillar med mitt nuvarande jobb är att vara ute och föreläsa. Men det har jag ju knappt kunnat göra alls under förra året och situationen kommer troligen inte förbättras förrän tidigast till sommaren. Jag har hållit ett par digitala föreläsningar, men det är inte samma sak när man som föreläsare inte kan se sin publik. Att som åhörare lyssna på digitala föreläsningar är ok, men det är inte alls lika roligt att hålla dem.

Rönnen i januari

I år har jag bestämt mig för att följa rönnen som står vid vår parkering, granne med förskolans lekplats. Eftersom jag tillbringar den mesta delen av min tid hemma så länge pandemin fortsätter att plåga samhället är det praktiskt att följa ett träd som växer där jag bor. Trots att rönnen är en favorit hos fåglarna finns det fortfarande några hopskrumpnade, frysta rönnbär kvar på trädet. Det har snöat på sistone så nu är träden täckta med snö. Nu under januari har plötsligt blivit kallare så att det känns faktiskt som vinter, även om den nuvarande temperaturen på -16°C fortfarande är sisådär 15 grader varmare än jag skulle förvänta mig i den här regionen i januari. Nu har vi bara några timmar dagsljus mitt på dagen. Och det ljuset är blått, inte vitt.

Personligen föredrar jag de varmare vinterväder som vi hittills har haft även om det är onaturligt. Jag är inget stort fan av kalla och isiga vintrar men eftersom jag jobbar här uppe får jag stå ut med dem. Den här vintern har vädret hittills varit cirka 10-20 grader varmare än vad jag skulle förvänta mig givet det ”normala” klimat jag växte upp med. Naturligtvis är ett i snabb takt allt varmare klimat generellt sett väldigt dåliga nyheter för människor som bor där inte är svinkallt till att börja med, och det inkluderar större delen av världens befolkning. Det inkluderar särskilt producenterna av mycket av den mat jag gillar. Även om jag skulle uppskatta att bli av med iskalla vintrar vill jag inte behöva offra mina möjligheter att äta god mat för att åstadkomma det. Så min önskan för det nya året är att vi bränner (och deponerar) åtminstone lite mindre jox av allehanda slag i år än vi gjorde förra året.

******************************************************
IN ENGLISH:

This year I’ve decided to follow the rowan that grows in our parking lot, next door to the kindergarden playground. Since I spend most of my time at home while the pandemic continues to plague our society it’s convenient to follow a tree that grows where I live. Even though the rowan is a bird favourite there are still some shriveled, frozen berries left on the tree. Lately it’s been snowing so now the trees are covered in snow. Now in January it has suddenly become colder so it actually feels like winter, although the current temperature of -16°C is still about 15 degrees warmer than I would expect in January this far north. At this time of year we only have a few hours of daylight in the middle of the day. And that light is blue, not white.

Personally I prefer the warm winter weather that we’ve had so far this winter even though it’s unnatural. I’m not a big fan of cold and icy winters but since my current work keeps me here I have to endure them. The weather this winter has so far been about 10-20 degrees warmer than I would expect here given the ”normal” climate that I grew up with. Of course a rapidly warming climate is generally really bad news for people that live where it’s not freezing cold to begin with, and that’s the majority of the world’s population. That especially includes the producers of much of the food that I enjoy. Although I would enjoy getting rid of freezing cold winters I don’t want to have to sacrifice the availability of good food to accomplish it. So my wish for the new year is that we burn (and deposit in landfills) at least a little less stuff this year than we did last year.

******************************************************

Fotona är tagna den 6 januari 2021.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).

Digital körsång

Nu har jag filmat mig själv när jag sjunger Jul, jul, strålande jul och skickat in filmen till SVT:s Hemmakören. Det var svårare än jag trodde att skapa ett inspelat sångbidrag till en sådan här digital kör.

För det första är jag rätt ringrostig när det gäller sjungandet för jag har ju inte sjungit i kör på snart ett år på grund av pandemin. Och jag tycker att det är svårt att höra de enskilda stämmorna i SVT:s övningsversion av arrangemanget. Att sjunga för min dator och min mobiltelefon känns dessutom mer som att sjunga solosång än som att sjunga i en kör, vilket är något förvirrande i det här sammanhanget.

För det andra behövde jag bygga en ganska avancerad och något ranglig hög med grejer att ställa mobiltelefonen på för att kunna filma mitt ansikte i åtminstone mer eller mindre ansiktshöjd med en stillastående kamera. Tyvärr blev inspelningen lite från sidan eftersom jag inte lyckades få plats med datorn, där dirigenten och noterna fanns, framför mobiltelefonen.

För det tredje är det inte helt lätt att få ljudet att låta bra i en inspelning på min mobiltelefon.

Men det får duga. Nu är jag med i alla fall. Det är det viktiga.

Jag var lite sur över att jag missade chansen att skicka in ett bidrag till Sveriges Radios motsvarighet men nu är jag ändå med i en av medias coronainspirerade varianter av ”folkets kör” detta år.

****************************************************

Tillägg i efterhand: Jag måste säga att jag var väldigt missnöjd med de färdiga SVT-programmen. Den faktiska Hemmakören var knappt ens med i avsnitten överhuvudtaget som istället fokuserade på en livekör som låtsades ha körövning. Mitt bidrag verkade dessutom inte vara med alls. Nej, det blir istället Sveriges Radios variant jag satsar på under 2021 om de kör sitt upplägg igen.

Trädet i december (klotpil) + Trädkandidater till nästa år

Älvsbyn, där pilträdet står och där mitt kontor är beläget, hade förra veckan den högsta uppmätta coronaincidensen i landet. Under våren och sommaren var Älvsbyn nästan helt förskonad från covid-19 men nu har smittspridningen tagit fart på allvar. Drygt 1 på 100 invånare i Älvsbyn testade positivt för covid-19 förra veckan (v.48). Jag har jobbat mestadels hemifrån sedan i våras och under de senaste veckorna har det blivit nästan 100 procent hemarbete. De gånger jag behöver lämna den lilla by där jag bor för att besöka Älvsbyn har på sistone utvecklats till en sorts komplicerad dans för att undvika att komma alltför nära andra människor. Att åka in till den större staden Piteå försöker jag numera undvika helt trots att det innebär att jag får avstå från en del matvaror som jag saknar. Årets avslutande bild på pilträdet tog jag i går. Jag var ledig då så jag kunde köra dit på förmiddagen när det var mindre människor ute på byn. Nu har vi snö, men det regnar och snöar om vartannat. Jag hoppas att snön kommer att vara kvar till jul, men med det här vädret är det inte säkert. Byn Sikfors där jag bor lyses i alla fall upp av alla julljus.

Last week the small town Älvsbyn, where the willow tree stands and where my office is located, had the highest measured infection rate of covid-19 in the country. During spring and summer Älvsbyn had almost no confirmed covid-19 cases, but now the virus is spreading fast. Just over 1 in every 100 people living in Älvsbyn municipality tested positive for covid-19 last week (week 48). I’ve mostly worked from home since spring and during the last few weeks I’ve worked almost exclusively from home. When I need to leave the little village I live in to visit Älvsbyn it has turned into a kind of complicated dance to avoid getting too close to other people. I try to completely avoid going into the larger town Piteå even though that means going without some food stuff that I really miss. I took this year’s final photo of the willow tree yesterday. I had the day off from work so I could drive there a couple of hours before lunch time when there are less people out in the town centre. Now we have snow, but rain and snow alternates. I hope that the snow will last until christmas, but with this weather that is uncertain. The village Sikfors, where I live, is at least now lit up by plenty of christmas lights.

Eftersom det verkar som att covid-19 kommer att fortsätta att vara ett problem en bra bit in på nästa år, trots utlovad tillgång på vaccin, funderar jag på att välja att följa ett träd som jag kan fotografera från min lägenhet under nästa år. Jag har två kandidater som jag funderar på. En rönn som står vid vår bilparkering och ett äppelträd som står innanför förskolans staket. Jag har idag testat att fotografera båda uppifrån genom fönstret från min lägenhet, men jag har inte bestämt mig för vilken jag ska välja.

Since it seems that covid-19 will continue to be a problem during much of next year, despite promises of available vaccin, I think I might choose a tree that I can photograph from my flat to follow next year. I have picked out two candidates. A rowan that stands next to our parking lot and an apple tree that stands inside the kindergarden fence. Today I tried to photograph both from above through the window of my flat, but I haven’t decided which to choose.

Fotona är tagna den 4-5 december 2020.

Kolla även in andra trädföljare på The Squirrelbasket (internationellt).