Etikett: seismologi

Bárðarbunga ruskar på sig

Nu händer det grejer på Island. Vulkanen Bárðarbunga har vaknat till liv och ruskar på sig. Visa av erfarenheten från Eyjafjallajökull agerade isländarna snabbt. Denna gång ska alla lära sig att korrekt uttala vulkanens namn. Här kan du lära dig det korrekta sättet att uttala Bárðarbunga:

Vulkanen har pepprat på med tusentals jordskalv på bara några dagar. Jordskalven verkar orsakas av att magma tränger fram i en underjordisk gång*. Någon kreativ person har till och med skapat musik av jordbävningarna. Jordbävningarna i 3D:

Vulkanismen på Island orsakas av delvis av att Island ligger ovanpå en så kallad hetfläck (som vulkanerna på Hawaii och i Yellowstone) och delvis av att Island ligger ovanpå den mittatlantiska oceanryggen där plattorna glider isär och ny havsbottenskorpa bildas.

Sannolikheten att magman kommer att tränga upp på ytan så att vulkanen får ett utbrott har bedömts som ungefär 50:50 av några olika vulkanologer. Med flygkaoset som orsakades av Eyjafjallajökull 2010 i färskt minne har detta skapat närmast en domedagsstämning. Men sannolikheten att ett nytt utbrott skulle få samma effekt är liten eftersom regelverket för flygning i luft där det kan finnas vulkanaska har förändrats sedan Eyjafjallajökulls utbrott.

Den främsta risken om Bárðarbunga får ett utbrott är istället översvämningar. Det är därför man har evakuerat människor i närområdet. Bárðarbunga ligger under den enorma glaciären Vatnajökull. Ett utbrott skapar stora volymer smältvatten som riskerar att översvämma ett glesbefolkat men relativt stort område. Även ett viktigt vattenkraftverk ligger i farozonen.

Det finns webbkameror (t.ex. här och här) riktade mot Bárðarbunga. Eller rättare sagt, riktade mot ytan av den massiva glaciären Vatnajökull ovanför platsen där Bárðarbunga ligger. Om vulkanen skulle få ett utbrott kan man alltså titta på från sitt eget trygga vardagsrum. I alla fall kan man det när den heta lavan ätit sig igenom den tjocka glaciärisen och kommit upp på ytan. Vilket inte bör ta mer än ett dygn, eller kanske några veckor som mest.

Det finns till och med en webbsida där man får veta om Bárðarbunga har ett utbrott just nu. Ja eller nej (nei). Det finns även en sida som sammanfattar den senaste informationen om jordbävningarna.

Så summa summarum,
Bárðarbunga brummar och skakar på sig, men än så länge spyr den inte ut någonting överhuvudtaget. Och för människor utanför Island finns det ingen anledning att vara rädd för ett vulkanutbrott på Island.

*dike på engelska

Bergsskred satte jorden i gungning

Det är inte ovanligt att jordbävningar orsakar jord- och bergsskred. Däremot är det betydligt mer ovanligt att skred orsakar jordbävningar. Men i våras verkar just detta ha inträffat i USA.

Förra våren kollapsade den nordöstra väggen i en koppargruva nära Salt Lake City i USA och ungefär 55 miljoner kubikmeter material kraschade ner. Skredet liknade en lavin av sten. Som tur var skadades ingen människa, men de materiella skadorna var stora. Bland annat ramlade berget ner över 14 stycken dumprar. Det gigantiska bergsskredet inträffade i två omgångar med 1,5 timmars mellanrum och var ett av de största icke-vulkaniska skreden i Nordamerikas historia.

Det förekom inga jordbävningar i området under perioden som föregick skredet. Därför kom de 16 mindre jordbävningarna som inträffade i gruvområdet under den första veckan efter skredet som en överraskning. Det verkar som att bergsskredet satte igång en serie mindre jordbävningar av den typ som normalt orsakas av plattektoniska rörelser.

Referens: Kristine L. Pankow m.fl. (2014) Massive landslide at Utah copper mine generates wealth of geophysical data. GSA Today 24(1): 4-9

Ett nytt kapitel i Kordiljärernas historia

Längs hela västra Amerika ligger ett band av bergskedjor. Dessa inkluderar t.ex. Klippiga bergen, Sierra Nevada och Anderna. Hela bandet av bergskedjor kallas med ett gemensamt namn för Kordiljärerna. De nordamerikanska Kordiljärerna antas ha bildats huvudsakligen genom att den kontinentalplatta som Nordamerika ligger på krockade med en oceanisk platta som kallas Farallon. Farallon trycktes ner under den lättare nordamerikanska plattan, och i samband med detta ska landfragment som t.ex. vulkaniska öbågar ha skrapats av från ytan av Farallon och knycklats ihop till bergen i västra Nordamerika. Kollisionen pågår faktiskt fortfarande. Sydamerikas berg ska ha bildats på motsvarande sätt, fast Sydamerika ligger på en annan kontinentalplatta.

Nu har det publicerats en ny studie i Nature där Karin Sigloch och Mitchell G. Mihalynuk hävdar att denna modell är för enkel och att den inte räcker för att kunna förklara hur de nordamerikanska Kordiljärerna har bildats. Genom att studera hur seismiska vågor rör sig genom jorden kan man skapa en sorts bild av strukturer som finns långt nere under jordytan. Sigloch och Mihalynuk har upptäckt att det under USA finns avlånga bergsblock som är upp till 2000 km långa, står i princip vertikalt rakt upp och sjunker rakt ner mot jordens mitt. Att dessa block är vertikala tolkar forskarna som att de bildats när en oceanisk platta sjunkit ner i jordens inre (s.k. subduktion) under en vulkanisk öbåge som legat på ett och samma ställe under en lång tid.

Detta stämmer inte riktigt med den rådande teorin, som säger att subduktionszonen med sin vulkanism borde ha varit kollisionszonen mellan Farallon och Nordamerika, och att denna borde ha förflyttats kontinuerligt västerut av den nordamerikanska kontinentens rörelse. Blocken borde därför luta eftersom subduktionzonen borde ha flyttat på sig mellan bildningen av den övre och den undre delen av blocken. Dessutom verkar blocken vara av fel ålder för att passa in i den rådande förklaringsmodellen. För att ytterligare komplicera saken så finns det tecken i själva bergen på att de nordamerikanska och de sydamerikanska bergskedjorna kanske inte bildats riktigt på samma sätt, för de nordamerikanska bergen som verkar innehålla resterna av en massa gamla öbågar och mikrokontinenter som tillkommit under de senaste 200 årmiljonerna. Motsvarande spår har inte hittats i de sydamerikanska bergen.

Sigloch och Mihalynuk anser att deras upptäckter inte passar in i den rådande förklaringsmodellen, utan de förslår en mer komplicerad modell för vad som egentligen pågått i västra Stilla havet under de senaste ca 200 årmiljonerna. Deras hypotes involverar två tidigare oupptäckta oceaniska plattor som de kallar Angayucham och Mezcalera som ska ha legat mellan Farallon och Nordamerika. Dessa plattor ska först ha krockat med Farallon, vilket långt ute till havs ska ha gett upphov till vulkaniska öbågar och till de vertikala sjunkande blocken. Först långt senare kom krocken mellan Farallon och Nordamerika där toppen av de gamla öbågarna skrapades av och till slut inbakades i Kordiljärerna. Denna artikel utgör knappast sista ordet i berättelsen om hur Kordiljärerna har bildats, men det är viktigt att komma ihåg att den vetenskap som gett upphov till denna typ av teorier faktiskt bara är ca 50 år gammal.

Idén om att kontinenterna kan ha flyttat på sig är i sig inte ny. Redan i början av 1900-talet myntade Alfred Wegener begreppet kontinentaldrift och föreslog att det en gång existerat en superkontinent som han kallade Pangaea. Tyvärr hade han ingen trovärdig förklaring på hur kontinenterna skulle kunna röra på sig, så det hela uppfattades som en absurd idé. Det var inte förrän man på 1960-talet upptäckte oceanbottenspridningen som den gamla idén om att kontinenterna faktiskt rör på sig till slut fick sitt vetenskapliga genombrott och började studeras på allvar. Idag pratar man inte om kontinentaldrift utan om plattektonik, som alltså är en relativt ny vetenskap. Grundtanken i plattektonik är att jordens yta är uppdelad i ett antal plattor som både land och hav vilar på. Plattorna rör på sig, drivna av krafter i jordens inre, och kan både nybildas och brytas ner. Plattektoniken som vetenskap är ungefär jämngammal med gentekniken och den moderna molekylärbiologin, och har på bara ett par generationer helt förändrat hur vi ser på jorden och på livets historia.

Källor:

Sigloch & Mihalynuk (2013) Intra-oceanic subduction shaped the assembly of Cordilleran North America. Nature 496, s. 50

Saskia Goes (2013) Western North America’s jigsaw. Nature 496, s. 35. (kommentar till artikeln)

Alexandra Witze. How the West was built. Nature News, 3 April 2013. (kommentar till artikeln)