Var jag än vänder mig möts jag av människor som i full fart rusar huvudstupa in i den så berömda väggen och blir sjukskrivna. Det är tydligt att ingen är immun men att alla ändå tror sig vara det.
Jag tror att en vägg är fel liknelse. Det verkar som att människor uppfattar väggen som något man kan väja för – om man bara är en tillräckligt duktig förare. Alla ser varningstecknen men ingen verkar bli tillräckligt skrämd av dem för att sakta ner i tid. Det är alltid något annat som är viktigare här och nu.
Men det är snarare som att alla människor är omgivna av en ringmur. Och jag är inte säker på att ringmuren har några portar. Att låta bli att försöka bryta igenom muren är kanske det enda sättet att undvika att krascha in i den?
Jag vill hitta en plats innanför muren där jag kan slå mig ner. Kanske har jag till sist blivit tillräckligt gammal för att klara av att inte bara välja utan också att välja bort?
Har lärt mig en del om stressjukdomar på sista tiden å jag håller med. Det känns ofta som man befinner sig i en värld där alla man är runt om frivilligt springer mot en mental kollaps men de är så fokuserade att komma dit så de fattar inte att de lika gärna kan hoppa ut över att stup på en gång för det är ändå ingen som märker det eller bryr sig.
Tycker ändå att största symtomet på att någonting är galet är väl när det viktigaste folk vill göra är att renovera köket och eller badrummet som är 6-10år gammalt men konstruerat för 25-30år och köpa den största TV:n bland bekantskapskretsen. Sedan att den inte går att titta på den för man måste vrida på huvudet för att se vad som händer här och där på bilden verkar inte spela någon roll!?
Prestigehets hjälper sannerligen inte. Är enormt trött på att allt bara ska vara en fin yta – utan att det någonsin finns någonting under ytan.