Jag är väldigt förtjust i deckarserien Miss Fisher’s Murder Mysteries som går på lördagskvällarna på kanal 9. Den utspelar sig på 1920-talet och bygger på en bokserie av Kerry Greenwood om den stenrika och eleganta privatdetektiven Phryne Fisher. Jag har försökt få tag i böckerna för att se om de är lika bra som TV-serien, och har nu läst den första boken i serien: Cocaine Blues. Den var ok, men i detta fall måste jag nog säga att jag gillar TV-serien bättre än böckerna.
Phryne föddes urfattig i Australien, men efter första världskriget ärver hennes pappa en förmögenhet och de flyttar till Europa där hon kastas in i ett liv av lyx. Tyvärr visar sig livet som rik ung kvinna på 20-talet vara urtråkigt och för att ha något att göra bestämmer sig Phryne för att återvända till Australien och bli privatdetektiv. Till sin hjälp har hon sin husa Dot, de kommunistiska taxichaufförerna Bert och Cec och den kvinnliga läkaren Dr MacMillian. Detective-Inspector Robinson och de övriga poliserna i Melbourne är måttligt förtjusta i Phryne, men kan inte hindra henne. I den första boken blir hon ombedd att återvända till sin barndomsstad Melbourne av en familj som är oroliga för sin dotter Lydia. Phyrne söker upp Lydia, som onekligen beter sig märkligt, men blir distraherad av en vacker rysk dansare som visar sig vara på jakt efter den kokainkung som gjorde hans mamma beroende av drogen. Phryne bestämmer sig för att hjälpa till med hans undersökningar. Samtidigt blir hon indragen i jakten på en illegal abortör som med sin inkompetens och brutalitet redan dödat flera gravida kvinnor.
Spänningen är det i och för sig inget fel på, men språket passar på något sätt inte riktigt i en deckare. Det känns överdrivet elaborerat, och innehåller dessutom lite för många omotiverade men ytterst noggranna beskrivningar av folks kläder. Språket gör faktiskt att man ibland blir lite osäker på om boken är tänkt att vara en deckare eller en parodi på en deckare. Fast jag gillar att Phyrne beskrivs som en ”adventuress” (äventyrerska eller möjligen äventyrarinna) istället för en ”adventurer” (äventyrare). Slutligen ett citat ur boken från ett avsnitt där Phryne försöker rädda sin ryske älskare Sasha som blivit tillfångatagen och misshandlad av kokainligan.
”Well, he ain’t dead,’ said Bert. They both looked at her. Phryne was galvanized by that scream. Sasha was undoubtely an idiot and one who would take the prize at any competition of morons of the Western World, but Phryne had lain next to him and had concieved a deep affection for that flesh now being maltreated behind the high brick wall.”