På senare tid har jag åter igen tagit upp min släktforskning som har legat och samlat damm i några år. Den utlösande faktorn den här gången var att jag plötsligt fick tag i ny information från en nyfunnen tremänning i Finland och hjälpsamma människor på släktforskarforum som gjorde att jag äntligen hittade min mormors mors födelseplats och föräldrar. Därmed kunde jag äntligen följa mina rent kvinnliga förmödrar vidare bakåt i tiden i kyrkoböckerna från det som idag är Finland men då var Sverige. Kyrkböckerna från det som idag är Finland går numera att läsa gratis i form av digitaliserade svartvita foton på nätet. Bilderna är tyvärr av rätt dålig kvalitet men går, oftast i alla fall, ändå att läsa.
Hittills har jag lyckats följa den rena kvinnolinjen tillbaka till Margareta Johansdotter som verkar vara född 1725. Margareta födde den 20 juli 1754 dottern Eva Johansdotter i Nedre Raumo. Evas pappa hette Johan Mickelsson Culju. Nedre Raumo var då en by i Nedertorneå församling i dåvarande Sverige. Nedre Raumo verkar vara samma plats som idag heter Ala-Raumo och ligger i utkanten av Torneå i nuvarande Finland. Eva födde i sin tur dottern Maria. Maria födde dottern Sofia Carolina som födde dottern Christina Carolina, kallad Stina Carolina. Stina Carolina födde Miila som födde Eva. Eva födde min mamma som födde mig. Alla dessa kvinnor, förutom jag, bodde i eller i närheten av Tornedalen. Min mamma var den första kvinnan i min raka mödralinje som flyttade någon längre sträcka från Tornedalsområdet på åtminstone 300 år.
Som tidigare biolog har jag alltid varit mest intresserad av den rent kvinnliga linjen eftersom det är dessa kvinnor jag kan vara mest säker på verkligen är mina biologiska släktingar. Förutom att tillgången till kyrklig folkbokföringsdata på nätet drastiskt har förbättrats sedan jag sist släktforskade har även möjligheten att beställa genealogiskt relevanta DNA-analyser till ett åtminstone hyfsat rimligt pris dykt upp. Dessutom börjar det nu finnas tillräckligt med folk vars DNA-sekvenser, ofta tillsammans med genealogisk information, är tillgängliga för jämförelse i databaserna för att det ska vara meningsfullt att testa att använda genetisk genealogi.
Så jag beställde ett kit från ett företag som heter Family Tree DNA i Houston, USA, där många svenskar och finnar har testat sig. Sedan svabbade jag insidan av kinden med det kit jag fick hemskickat och skickade tillbaka provet på analys. Sent omsider har jag nu äntligen fått resultatet (som f.d. molekylärbiolog måste jag säga att de jobbar då verkligen inte snabbt där borta i Texas).
Jag beställde analys av både mitt autosomala DNA, för att identifiera släktingar, och mitt mitokondrieDNA, för att undersöka min raka mödralinjes ursprung. Eftersom jag är kvinna har jag ingen Y-kromosom och kan därför inte sekvensera Y-kromosomen för att ta undersöka min raka fädralinjes ursprung. För att göra det skulle jag behöva provta min pappa eller bror och analysera deras Y-kromosom.
Bland de potentiella nära släktingar till mig som Family Tree DNA identifierat i sin databas, baserat på mitt autosomala DNA, finns ett antal personer som verkar vara släkt med mig på antingen mormors eller morfars sidor av familjen. Hittills har jag inte hittat någon uppenbar kandidat i träfflistan som jag har kunnat bekräfta är en släkting på min pappas sida av släkten, men jag fortsätter leta. Pappas anor är till största delen från Norrbotten.
Både mormor och morfar hade huvudsakligen tornedalska och nordfinska anor. Den finska befolkningen har alltid varit liten och har dessutom gått igenom flaskhalsar då stora delar av befolkningen har dött. Den är därför mer inavlad än vad mänskliga befolkningar i genomsnitt brukar vara. Samma sak gäller för övrigt generellt för befolkningen i norra Skandinavien som också historiskt har varit mycket liten. Personer med finsk bakgrund som Family Tree DNA bedömer borde vara tremänningar eller fyrmänningar baserat på graden av likhet mellan deras DNA-sekvenser är därför i själva verket ofta släkt på betydligt längre håll. Men ibland har man tur och lyckas ändå hitta den gemensamma punkten i släktträdet inom den tidsperiod som går att följa i kyrkböckerna. Jag har bland annat genom DNA-träfflistan fått kontakt med en man i Finland som också härstammar från min mormors fars föräldrar (han är alltså fyrmänning med min mamma) och som säger sig ha information om detta pars ursprung, vilket jag själv inte har kunnat hitta i kyrkböckerna.
Så avlägsna släktingar man plötsligt hittar är värdefulla även om släktskapet egentligen är väldigt utspätt. De kan vara ett sätt att komma åt ny information som gör att man äntligen kommer förbi de där irriterande punkterna i släktträdet där man har suttit fast.
En kommentar till “Mina förmödrar genom århundradena”