Funktionell dumhet innebär att man är kompetent och gör sitt jobb som man ska, men utan att kritiskt reflektera över om det är meningsfullt eller samhällsnyttigt.
Funktionell dumhet är jag hopplös på. Jag ifrågasätter tvångsmässigt allt. Och ser bristfälliga strukturer överallt.
-Varför gör vi egentligen så här? Det här är ju vansinne!
En av de psykologer jag hamnade hos när jag blev sjuk kom fram till att allt detta ifrågasättande är intelligent men inte särskilt hälsosamt. Särskilt inte eftersom jag har en tendens att försöka lösa de problem jag ser, vilka i verklighetens vansinnigt ologiska strukturer ofta är olösliga.
Intelligent eller inte, hälsosamt eller inte, oavsett vilket kan jag lova att det inte är ett bra sätt att passa in. Betyder detta att jag är för dum? Eller för smart? Eller både och på samma gång? Vet inte. Kanske kan man skylla på min forskarutbildning som definitivt förstärkte den sidan av mig. Men sanningen är att jag var sådan redan som barn, även om jag då var mindre tuff och frispråkig, så det är knappast rimligt att förvänta sig några större förändringar på den punkten. Och som allt annat har det haft både positiva och negativa effekter på mitt liv.
Min brist på funktionell dumhet får nog både jag och alla andra helt enkelt lära sig leva med. Man kan ju inte vara bra på allt.