För ett tag sedan började jag följa vad som händer med Brexit, och jag liksom fastnade. Särskilt i brittisk media som är mycket mer hänsynslös och rättfram mot politiker jämfört med svensk media. Av någon märklig anledning är det enormt fängslande att följa i realtid hur britterna, i slowmotion och mer eller mindre av misstag, fullständigt demolerar sitt eget politiska system. Brittiska politiker säger bara nej till allt som ens vagt påminner om ett konkret förslag. De säger till och med nej till att säga nej.
Men mitt i fascinationen tycker jag också synd om dem. Särskilt de britter som aldrig velat lämna EU, och det var nästan hälften av de som röstade i folkomröstningen för tre år sedan. I Skottland, där jag en gång för länge sedan bodde en period, var det mer än hälften som röstade nej till att lämna EU.
För britternas skull hoppas jag att de lyckas ta sitt förstånd till fånga och få stopp på eländet. Om inte annat för att de mest bara lyckas med att splittra sitt eget land. Men att EU bara beviljar britterna den ena förlängningen efter den andra kommer knappast att åstadkomma mer än att dra ut på plågan för alla inblandade.